Julklappstips från Svenska barnboksförfattare

Jag berättar lite om Modigt, Astrid! En bok om vardagsmod på den nystartade kanalen Svenska Barnboksförfattare. Gå gärna in på sidan och kolla, där finns massor av boktips för barn i olika åldrar, direkt från författarna. 

Skolbesök på webben

I fredags hade jag en premiär! Mitt första skolbesök på webben! Verkligen roligt! 

   Trots dålig uppkoppling hos mig ute på landet funkade det fint, och Råneskolans högstadium kom på besök i mitt kök, där nätet är bäst.

   Jag visade powerpoint och pratade lite allmänt om varför och hur jag började skriva, och vilka böcker jag har skrivit. Sedan vi gick över till att prata om boken Kyla som de hade läst. 

   Innan mötet hade jag fått en lista på mejlen med frågor från eleverna, och den gick vi igenom. 

   Sedan kom flera frågor. Som exempelvis, "Vad har du för bil?" och "Vad har du för skoter?"

   De verkade nöjda när jag berättade att jag har en jättegammal Volvo och en minst lika gammal snöskoter, precis som de har i boken. 

   När mötet var slut insåg jag att jag misslyckats med inspelningen, som jag lovat att göra, för de elever som inte kunde vara med. Varpå jag zoomade in hela mötet en gång till, med bara mig själv.  Och då gick det bättre att spara det jag spelat in. 

   Senare fick jag höra lite reaktioner från eleverna som, "Hon var då cool som vågade vara sig själv." (Misstänker att det kan betyda, att jag verkade lite galen i köket bland hängande vispar och kastruller. Men är mycket tacksam för kommentaren.) Och "Hon var ju ung!" Vilket jag får skylla på den suddiga bilden. (Är 52.) Eleverna tyckte även att jag skulle komma till deras skola på skrivarverkstad. Så jag är nöjd. 

   Nu måste jag bara lära mig att göra breakoutrooms, dvs dela upp för grupparbeten, och se till att ordna plats för lagring av videos, för min välanvända dator börjar vara full. Så får man hoppas att man får fler bokningar framöver. Så här efter första zoombesöket inser jag att jag inte riktigt hade förstått hur mycket jag saknat de mänskliga mötena med elever och andra läsare, sedan viruset blev vardag.
   Ett stort tack till fina Råneskolan! 🙏💓

Bilden är tagen av Råneskolan och repostad av mig på Instagram
.Till originalinlägget

 

Författare under pandemin

2020 är en besynnerlig tid på många plan. Därför utlyste Resurscentrum för litteratur ett särskilt uppdrag till sex Norrbottensförfattare som bor och verkar i Norrbotten. Uppdraget gick ut på att i text och film beskriva det som händer i vår samtid under coronapandemin. Jag valde att berätta om min vardag. Livet på landet helt enkelt, när saker och ting inte är riktigt som de brukar. Och om mina tankar kring framtiden som författare under pandemin, då också vår verksamhet och ekonomi påverkas. Bland annat av inställda mässor och uppdrag. 

Om du klickar på länken så träffar du mig,Therese Henriksson, och kan läsa min text. 

I morgon presenteras en ny författare.

Länk till texten på Bibblo.se

Ha det fint idag!

/Therese

På farsdag

Din enorma nyckelknippa ramlar ut ur nyckelskåpet lite då och då. Senast igår. "Hej pappa!" säger jag då. "Vi har det bra här. Fast nog saknar vi dig."

   I galna tider behöver man kloka kärleksfulla människor. Gärna av den där sorten som säger sanningar med glimten i ögat.
   Och sådan var du. Är du. För du lever vidare i oss.
   Och i nyckelknippan vars tunga rassel påminner om när du kom hem från jobbet och slängde den på hallbordet, med sotsvarta händer och något underfundigt i blicken.
   Sedan kokade du potatis, och berättade en historia, medan jag tog fram sill, prästost och Wasa sport, i väntan på att mamma skulle komma hem från jobbet. 

Hur ser berättelsens karaktärer ut egentligen?

När jag läser får jag en tydlig bild av bokens karaktärer. Det blir som en film inuti mitt huvud. Ibland ser jag inte ansiktet så klart hela tiden i den där inre filmen. Men bilden förstärks av personens hållning och rörelser, och när min tanke stannar upp kring hur personen ser ut tycks jag kunna modifiera det där utseéndet åldersmässigt, bland annat. Likadant är det när jag skriver. Fast då blir det ibland svårare. För även om jag har en klar bild av den jag skriver om brukar jag kunna ändra mig lite ibland om hur de ser ut. Tjejen i ungdomsromanen kanske är lite mulligare ändå än jag tänkte först? Och har hon inte svart hår, istället för brunt? Och han, den där oborstade piraten, borde han inte ha skägg? Eller blir det för klichéartat?

Jag brukar rita skisser av hur mina karaktärer ser ut. Jag sparar också urklipp när jag ser något som stämmer överens med det jag skriver om, både personer och platser. Jag tycker att det är inspirerande med dessa bilder, och så funkar de som ett stöd för minnet. 

Det finns appar som genererar ansikten. En av dem heter Artbreeder och med den kan man kombinera ihop personer, både de som ser målade ut, och de som är mer som rena fotgrafier. Allt är genererat i dataprogram, så det är inte längre verkliga personer som vi ser. Men de kan se nog så verkliga ut. Man kan göra konstverk i form av landskap också, och monster. 

I somras lekte jag en del med det där, och man fastnar lätt för det är skoj. Man sätter ihop flera personers drag till en ny, och sedan kan man modifiera ålder, hårfärg, kön och och makeup. Fast någon kropp har de inte, förstås. Det är ju lite av ett minus. 

Blev jag klokare då efter att ha lekt bort ett antal timmar i Artbreeder? Vet jag bättre nu än förut hur mina karaktärer faktiskt ser ut? Nej, det tror jag nog inte. Mina inre bilder förändrades inte så mycket av laborationerna, så jag antar att de funkar rätt bra som de är. Trots att de inte är perfekta.

Dessutom så vet jag ju att karatärerna kommer att bli lite annorlunda för varje läsare som gör deras bekantskap och det är ju precis som det ska vara. 

Samtidigt har jag sedan tidigare märkt att bilder kan vara ett stöd för fantasin när man tappar tråden lite i skrivandet. Så jag kommer att fortsätta att samla på mig bilder, egenritade, hittade i googelsök, eller genererade i program. 

Och inte minst så är bilder jättebra när man ska göra skrivövningar. 

Titta på bilderna här nedanför. Vilka är de här ungdomarna, tror du? Vilken tidsepok lever de i? Hur är de som personer? 

Kom du på något?

Se där kan du redan ha början på en berättelse. 

Om du också vill testa Artbreeder hittar du den här:

https://artbreeder.com/browse

Bokmässan 2020 har börjat, på webben!

Starten på årets bokmässa i Mockträsktapppning blev ett trevligt kökseminarie om högläsning. (Viktigt, viktigt!) med fika bestående av kaffe och nybakt. Pratade om sin syn på högläsning gjorde Josefine Sundström, Emma Karinsdotter och Maria Björnsell. Det var ingen platsbrist vid köksbänken som på riktiga bokmässan, och istället för publikbrus, och ljud från alla håll, hade jag ett par snarkande hundar som ljudeffekt. Senare på dagen såg jag ytterligare ett par seninarier om barn och ungdomsböcker. I morgon fredag finns fler bra programpunkter som jag ska försöka pricka in. Längtar tills det kan bli en fysisk mässa igen, även om det här också är rätt mysigt.

Äppelkaka är gott! Jag hade crunchyflingor och honung i min,
plus små syrliga svenska äpplen. 

Hurra förlagsavtal!

Jag har skrivit om den här berättelsen tidigare här på bloggen. 

Min spökhistoria! Den som börjar med att blixten slår ner. 

Nu äntligen kan jag avslöja att jag har fått förlagskontrakt på den. 

Jag är så lycklig och tacksam över att den nu ska få chansen att bli bok.

Målgruppen är tänkt att bli 12-15 år och den kommer att innehålla både spännande och kusliga scener kopplingar till en förfluten tid, och tänkvärda karaktärer som man kan känna igen sig i. 

Just nu håller jag på att redigera för fullt. Texten ska rensas på upprepningar och medan vissa partier ska tunnas ut på ord, så fylls andra på. Jag läser högt för mig själv medan jag jobbar. På så sätt märker man om det slunkit in något ord för mycket. 

Det här är också en rolig bit av processen med skrivandet. Så snart jag har läst igenom ska jag skicka vidare dokumentet till min redaktör på förlaget.   

Allt gott från mig!

 

En annorlunda sommar

Den här sommaren blev annorlunda på många sätt. Coronan bromsade upp det vi vanligen brukade göra. Jag till exempel åkte inte på en enda marknad med mina böcker. Och inte på en enda signering. Men fullt upp hade jag i alla fall. Det här har tydligen varit året när de som gått och funderat på att skaffa hund verkligen har gjort slag i saken. Vi vågade oss på att låta Smulan få valpar. 

Det blir enda gången, då hon är en äldre tik. Men vilken resa det har varit att få följa de små liven från start och se deras utveckling på nära håll. Och samspelet mellan alla djuren, det är både så ursprungligt och väldigt intressant att studera. 

Nu återstår det att se om jag skriver en bok med hundar i. Jag har gjort manuset till en pekbok i alla fall som heter Puck nosar. 

 Ha det fint!/ 

Therese

Hej igen! Välkommen in på min författarsida

Nu var det ett tag sedan jag skrev här på bloggen. Det tar tid med hundvalpar! Mysigt är det i alla fall. Nu har flera av valparna flyttat hemifrån, och det ger lite mer tid till att skriva, och till att uppdatera mina något försummade sociala medier. Instagram är den jag använder mest. 

Där heter jag Therese Henrikssons och där visar jag bilder från skrivlivet på landet med alla djuren. 

Titta gärna in på min Facebooksida också. Den uppdaterar jag lite oftare, om än inte lika personligt som här på bloggen kanske. 

          Välkommen till min författarsida på Facebook

Valparna växer

Nu har det gått precis fyra veckor sedan valparna kom till världen. Vi har varit helt hänförda över att få följa deras utveckling och se hur de lär sig något nytt varje dag. Igår lärde de sig att yla och idag fick de gå ut för första gången i en kompostgallerhage. 

För mig är det första gången en av mina tikar får valpar, så det är verkligen roligt och spännande att få se hur det fungerar. Att man sedan får lite förlorad nattsömn, och lite mindre gjort i hemmet må vara. Det är en kort tid åtta veckor, innan de små liven börjar vara redo att lämna boet. 

Vi funderar på att låta en av valparna stanna hos oss. 

Spänning, magi och digitala skolbesök

Det har gått fem år sedan min debut med Norrbottensfantasyn Korpmåne. Men fortfarande läses den, och jag kunde inte vara gladare för det. 

För några veckor sedan fick jag förfrågan om skolbesök till hösten. Eleverna skulle läsa Korpmåne innan och man funderade på att beställa en klassuppsättning. Vi pratade om det här med pandemin och att skolbesöket kanske måste bli digitalt. Via Zoom kanske, eller Skype, eller Teams? 

   Nåväl, hur som helst så är det många som ställer om till digitalt, just nu, och så även jag som tillhör riskgrupperna. 

   Turligt nog hade jag möjlighet att få vara med på en Zoomkurs i digitala författarbesök som författarförbundet ordnade i juni, så det kändes som en hjälp på traven. Till kursen finns också en facebookgrupp där vi som varit med kan diskutera med varandra och kanske bestämma oss för att göra provföreläsningar tillsammans så att vi sätter tekniken när det väl är dags. 

Samtidigt som jag skriver det här klurar jag på att antingen lägga upp Nattsol som är den fristående fortsättningen till Korpmåne som en sommarföljetång på Wattpad. 

   Eller att göra en e-bok av den?

   Jag skrev den för flera år sedan, men den blev inte utgiven, och jag har fått förfrågningar om hur man kan få läsa den rätt många gånger vid det här laget. Senast en alldeles nyss!

   Handlingen är fristående, tar vid där Korpmåne slutar, och för huvudkaraktärerna över till Newfoundland i Kanada där jag bodde när jag började skriva den. Även här finns både spänning och magi och folktro, från både Norrbotten och Newfoundland. 

   En följetong ... 

   Vad tror ni om det?

Fast inte sticker jag under stol med att jag drömmer lite i smyg om att de bägge två skulle bli ljudböcker. Det vore fantastiskt roligt! 

   Men det är en helt annan historia. 

Allt gott från mig! 

/Therese

Ps. Bokomslaget till Nattsol, som bara är en prototyp, har jag gjort i appen Canva. 

Testa du också. Det finns massor av kul man kan göra. 

https://www.canva.com/

Valpar i huset

Smulan ville bli mamma, sa hon. Det visste vi, för hon har alltid varit så omhändertagande. Hjälpt till med lamm och kycklingar. Och, ja, jag vet att vissa flasklamm skulle haft svårt att klara sig om inte hon hade fått igång magen på dem.
För en vecka sedan blev det dags att få egna småttingar.
I sitt Harry Potter-rum under trappan skulle det ske, sa hon. Och en annan hängde med. Lite trångt blev det för ingen av oss är särskilt smärt. Sedan tog det ganska många timmar innan de här sex små pärlorna var ute. Fem tikar och en liten hane.
Matte, tyckte att det var tur att hon tränat på andra djur förut. Smulan tyckte att det var konstiga grejer som hände, men då kickade instinkerna in, snabbt visste hon vad hon skulle göra.
Nu har vi varit i bebisbubblan ett tag. Jag har suttit och skrivit intill hundsängen, och hjälpt till när Smulan stortass försökt navigera sin tunga trötta kropp bland alla de små. 

Nu går det bättre. Smulan är piggare, och sätter ner tassarna försiktigt och mjölken har runnit till så det kluckas och smackas i lådan.
Valparna sjunger sömnsånger för sig själva, och skäller på ingenting. 

De ser ju inte något ännu. Men på bara några dagar har de fått svart på nosen och små sylvassa klor.

Första bilden på lilla Sickan. Valpen med pricken
ovanför heter Selma. 

Här har vi lilla Livia

Det här är Fiona

Eftersom deras pappa är Pyrenéerhund så har de 
två extratår. 

Smulan är en jättebra mamma!

Effektivt eftermiddagsfika på en rad. 

Selma är sömnig.

Digital bokpresentation, tema: Ungdomsböcker

Bokfrukost från bokförlaget Opal. Idag med tema Ungdomsböcker. 
Medverkande är, Therese Henriksson, Malin Stehn och Lena Arro.

Kackel i rabatten!

Konsten att rensa en rabatt i Mockträsk. Plocka upp gatstenen som varit rabattkant (den ska tillbaka sedan), riv upp lite kvickrot, och lämna över till tuppen Greger och hans trupp som glatt kastar sig in i arbetet med att krafsa, jordbada, lyssna efter skalbaggar och äta blomknoppar ...

Ankan Anders tillhör flocken.

Tuppen Greger är chef i hönsgården.

Nattlig läsning och hundbestyr

Man borde inte ligga och läsa halva natten,
(för man kan ju ha sovmorgon!) när man har hund.
Hundar behöver alltid gå ut och kissa eller spy så där okristligt tidigt sådana gånger. Men nu är klockan åtta snart, och vi har varit uppe länge och väl, och nu ligger det två femtiokilos sömntutor och snarkar vid mina fötter.
Ett annat tips till mänskligheten är att om man tänker rasta två femtiokilosvovvar, när man själv är i halvsovande tillstånd, borde man åtminstone få upp ögonlocken så pass att man hinner se att det sitter en ekorre på förstubron. Det kan gå väldigt fort att vakna annars. I galopp for vi allihop till närmsta träd, där korren kilade upp, och Bamse försökte klättra.
Det kunde han inte. Så han ylade istället.
Och jag var åtminstone helt vaken nu, för jag hade tappat skorna i farten.
Idag ska jag, om internet står oss bi, gå författarförbundets kurs i digitala författarbesök. Det kan behövas, för under en coronans tid så har skolbesök, mässor och marknader uteblivit. Vilket förstås inte varit särskilt bra för ekonomin för oss författare. Men kanske kan man ta igen lite genom att hälsa på digitalt?
Just nu saknar jag sommarmarknaderna som Cecilia Larsson Kostenius och jag brukar stå på med våra bokbord. Det brukar vara så himla mysigt att prata böcker med folk. Även om vissa frågar ifall man inte har något av Leif GW Persson.
Och om ni funderar på att ligga och läsa hela halva natten, med eller utan hund, så kan ni vara lite stolta, för bara genom att göra det, och kanske berätta för någon om vad ni har läst, så stöttar ni faktiskt en författare. Jag läste Trollkarlens arvinge av Ida Öhnell.

Ljuvliga försommar

Tänk så fort det går ändå!

Där står man i april och funderar på att putsa fönstren, för snart är det vår!

Och då blir det valborgsmäss, och innan man vet ordet av så är den vackra försommaren redan här. 

Det gäller att passa på att njuta av fålgelsången, och de ljusa nätterna. 

I skrivande stund är det midnatt. Himlen är laxrosa och jag har precis varit nere vid sjön och matat flasklammen i hagen. 

Vattnet var spegelblankt. 

Kabbeleka

Det finns ett lugn i kvällningen. Lammen leker stillsamt. Snart ska de sova allihop. 

Sommarlovsläsning!

Just nu är det superbra sommarlovspris på Astridböckerna!

Böckerna i serien om Astrid innehåller spänning, igenkänning, kompisar, och vardagsmod. De är fristående och passar ca 7-12 år. Just nu bara 100 kr per bok, eller sommarlovserbjudande alla tre 250 kr!
Då får du den personligt signerad, och med ett fint bokmärke.
Porto tillkommer. Jag skickar gärna direkt hem till exempelvis ett barnbarn, och det går att få presentinslaget.
Kontakt: tezzanster@gmail.com
Mer om böckerna här: http://www.idusforlag.se/modigt_astrid
(Och till höger här på bloggen finns recensioner.)
Böckerna finns även hos Bokus, Adlibris mfl.

Soliga hälsningar från Therese

Elevarbeten, en utställning med temat uppföljare

De här bokomslagen är designade av elever ur sjundeklasserna på Bergskolan i Luleå. Det var osäkert om de skulle kunna ställa ut dem på sitt lokala bibliotek, som det var tänkt, på grund av Covid 19. 

Så jag tänkte att vi i alla fall kunde ha en liten utställning här på bloggen! 

Eleverna läste Kyla i klassen och diskuterade den, sedan fick de ställa frågor till mig via mejlen. Det blev många kluriga frågor för mig att svara på. Om alla tänkbara delar av texten. Vad budskapet är med boken? Varför saker hände som de gjorde? Vilka är mina egna erfarenheter av strömavbrott och kriser? Varför körde de Volvo 240 i boken? Vilken karaktär är mest lik mig? och mycket mer. 

Jag är så glad för elevernas kreativitet. Att boken Kyla har inspirerat till frågor och tankar, och också till att själva tänka vidare. Vad hände egentligen när boken tagit slut?

Här är några av deras förslag till uppföljare som de har delat med sig av. 

I denna uppföljare får vi följa föräldrarna till syskonen i boken Kyla. 

Här ser vi dem med sina dragväskor. Strandade i varma Thailand, 

medan deras barn kämparmot kylan hemma i Norrbotten. 

Här blir det Värme. Syskonen i Kyla stöter på nya problem i Saharas öken. Vad spännande!
Det är en idé jag nog aldrig skulle ha kommit på själv. Varma färger på omslaget till skillnad
från Kylas kalla färger. 

Kontrasten till Kyla kan vara eld också. Och här blir det ett spännande campingsäventyr.
Vargar cirklar kring husvagnen där Theo befinner sig. Han har följt med Jarmo och Vanja som
han lärde känna i första boken på husvagnssemester. Men resan får ett abrupt stopp mitt ute
i ödemarken när bensinen tar slut. Jarmo och Vanja ger sig iväg efter vatten, men verkar
inte komma tillbaka. Ensam måste Theo klara av vargarna.
Titeln eld över lågorna ser ritktigt effektfull ut. 

I Kroppen är det också varmt. Sommar och mer än tjugofem grader. Alva ska ta hand om
en gammal sommarstuga. Men i stugan är sommarvärmen som bortblåst.
Där finns ett mörker och en kyla lika kall som på julaftonsnatten. Ett omslag med fina silhuetter. 

I natten är det dags för ett campingäventyr. Syskonen Simon, Sofia, Theo och vännen Elias
har ingen aning om att det inte kommer att bli en vanlig camping campinghelg.
Vilket omslag, enkelt, grafiskt och snyggt!

Det har varit fantastiskt kul att få ta del av både elevernas funderingar och bilder.
Och visst blev jag  inspirerad. De hade prickat ganska rätt också när det gäller vad jag skulle tänka mig att skriva en uppföljare om, för några kapitel blev skrivna redan i julas, inte kanske på en direkt uppföljare, men nära nog, och där är det minsann både camping och värme.
Men det är en helt annan historia.

Ett favoritcitat ur boken Kyla kan illustreras så här enkelt och smart! 

Uppdatering! 

Bokomslagen finns just nu att se på Bergnäsets bibliotek som har öppnat upp. 

Författaren som valde barndomsdrömmen

Från Jokkmokks gratistidning idag.
Men, Linnea, så fint det blev! Jättebra skrivet, tänker jag om Linneas reportage.

Eleverna i klass nio vid Woullerims friskola har ett projekt på temat Norrbottensförfattare och Linnea Lundmark har läst Korpmåne och intervjuat mig om min uppväxt. Om varför jag ville bli författare, om hur boken kom till, och om vad jag skulle önska mig i framtiden.

Den här veckan har flera roliga samarbeten med skolor mynnat ut i både text och bild, och det ska jag snart berätta mer om här på bloggen. 

Man blir rörd av ungdomarna som är så fina och läser ens böcker, och vill intervjua och skriva om en i skolan. Det enda man vill är ju att få "stärka" dem på något sätt, om så med en enda usel liten bokrad som träffar rätt hos dem.

Klicka på länken så kan du läsa Linneas artikel.

https://issuu.com/tidning/docs/jokkmokk_2019_low/14

Vad spännande att elevernas arbeten får komma med
i gratistidningen. Jag skulle ha växt en meter om det
hänt mig när jag var ung. 

En annorlunda valborgsmäss

I vår by uteblev inte majbrasan, men väl firandet i bygdegården som brukar vara en tradition när brasan har börjat brinna ner. 

Frusna och kaffesugna brukar byborna trängas vid välfyllda fikabord. Men inte i år alltså. 

Det fick mig att inse hur mycket jag uppskattar de här årliga eventen i byn. 

Majbrasan, krattningsdagen, tacoaftonen, och sommarcaféet. 

Jag som är en "social enstöring" klarar mig länge utan allt för mycket sociala kontakter. Som ensambarn i grunden, blev jag van att klara mig med min fantasi som bästa sällskap. 

Vilket förstås passar bra för en författare. 

Fast, jag tycker om människor. Gillar att träffa folk. Tycker om att lyssna till vad människor har att säga. Inget inspirerar mig mer i skrivandet heller, faktiskt.  

Jag har alltid jobbat i jobb med många mänskliga kontakter, innan jag började skriva på heltid. I vård och hemtjänst, och som fritidspedagog i skolan.

Nu innan coronan var jag länge hemma med yrsel. Jag har faktiskt varit yr i mössan i ett halvår. Och just precis när det började bli lite bättre kom alltså coviden. Och är man riskgrupp är det bara att fortsätta med det man redan gör. Att hålla sig hemma. Så jag fortsätter med det, trots det blir trist i längden.  

Dessutom så tillhör jag alla dem som verkligen uppskattar och förstår vilket hästjobb vårdpersonalen gör. Nog för att det var länge sedan jag själv jobbade inom vården. Men utan de åren vet jag inte hur jag hade klarat mig senare, för som väldigt ung i olika vårdjobb blev jag förberedd på livet, kan man säga. Det är så vackert och så grymt. Och visst måste vi värna om dem som sliter för att rädda och skydda oss, och våra nära och kära.