Om Kyla

Om Kyla

Det var kallt, mörkt och tidigt. Jag tog en morgonpromenad med hunden. Kylan bet i kinderna, och ljuset från pannlampan studsade över skoterspåret på sjöisen.

   När vi kom hem sjönk jag ner i soffan med en kopp kaffe för att titta på morgonnyheterna. Nyhetsinslaget handlade om cyberangrepp mot landets elsäkerhet och kommunikationer. Det pratades om många tusen angrepp per år, och att både elförsörjning och mobilkommunikation skulle kunna slås ut. Det sades också att vi inte är förberedda på konsekvenserna om något skulle hända i större skala.

   Tur att jag har kaffe, tänkte jag. Tur att jag har yxa, kamin, och vatten i brunnen.

   Fast om strömmen försvann och blev borta länge, och jag inte haft tillgång till något av detta, vad skulle jag ha gjort då? Våldgästat grannarna kanske?

   Men om jag bott i stan? I den där dragiga gamla lägenheten som mamma hyrde när jag var barn? Då hade jag varken kunnat elda eller spola upp vatten, och inte ens använda toaletten.

   Hur kallt är det egentligen funderade jag? Jag reste mig och gick fram till termometern i fönstersmygen. Minus trettiofyra. Inte undra på att det var bistert där nere på isen.

   Jag satte mig med kaffet igen. Men nu hade sextonåriga Sofia dykt upp i min fantasi. Hon var modig, och jag förstod att det skulle komma att behövas. Snart var hennes bröder Simon och Theo där också.

   Tre unga syskon, ensamma i en lägenhet. Föräldrarna är i Thailand. Strömmen går, det är minus trettio, och det blir allt kallare. De är inga preppers direkt. Det tar inte länge innan lägenheten är utkyld. Hur löser de situationen?  

   Och Elias som Sofia tycker så mycket om. Han har åkt iväg till en rockfestival många mil bort. Tänk om strömmen är borta där också? Vad händer om felet inte blir fixat?

   Jag tog trappan till arbetsrummet med dubbla kliv och snabbt skrev jag ner de första kapitlen till Kyla.

  

Det här var något år sedan nu. Sverige är mer förberett, och hushållen har fått en orange krisbroschyr i brevlådan. Men efter stormen Alfrida ser man att det ändå finns mycket att tänka på.

   Vad behöver man egentligen för att klara sig utan ström ett tag? Syskonen i Kyla känner till en hel del. Som att det finns radioapparater med både batterier och vev så man kan hålla koll på nyheterna. Att man borde ha ett stormkök och batterier till ficklampan. Och nog är det fint att ha handlat hem i förväg så man har torrvaror, tändstickor och konserver.

   Men trots att de vet allt det här så är människorna i nordligt belägna Aleå inte förberedda. Det är ju så enkelt att tänka att det där, det tar man en annan gång.

   Själv har jag sedan jag började skriva på Kyla fyllt på mina förråd av lampolja och värmeljus, och i bagarstugan ute på vår gård har vi sedan tidigare ett ”prepperskafferi” med förnödenheter. Genom åren har vi blivit både insnöade och utan ström så pass många gånger att det känns skönt att ha. Och när influensan slagit sina klor i en kan man stappla ut och hugga tag i en burk soppa istället för att köra in till stan och stå i kö.

   Det är dessutom mer klimatsmart.

Bortsett från det där med köld, och att antingen klara av den, eller frysa ihjäl, så handlar boken Kyla om relationer. Om vänskap som förändras. Om förälskelse av den där sorten som håller en vaken om nätterna. Och lite om att hitta en piprökande ny kompis med hemstickade långkalsonger. 

   Den handlar också om att hålla skenet uppe för att man tror att man måste. Och om att rasa igenom och resa sig igen på vingliga ben.

   Jag lade in mycket av egna erfarenheter i både karaktärer och i beskrivningar av miljön.

   Jag hoppas och tror att berättelsen har en inre värme som når ut genom de kyliga sidorna och hittar till någon som behöver den.

   Det är helt enkelt en berättelse med kalla händer, och varmt hjärta.