Nattens drömmar

När en ny idé till en berättelse dyker upp gör den det ofta som en dröm.
Det man hittar på på nätterna är ju ofta så skruvat att man inte skulle drömma om att tänka så i vaket tillstånd.
I natt drömde jag att jag hittade en bebis i en glassfrys, en sådan där GB-frys med skjutbara glasluckor ovanpå. Jag plockade upp barnet som var gammeldags lindat. Det hade blå läppar och såg dött ut men piggnade till då jag fått upp det. (Obehagligt! Vaknade och hade svårt att somna om.)
Där har man början till en berättelse. Inte en så trevlig en kanske, men fullt duglig att spinna vidare på.

För en tid sedan drömde jag om en person som träffades av blixten och överlevde. Den berättelsen har jag börjat nysta i. Har skrivit några sidor och har tanken i huvudet att det kanske kan bli en bok. Hela ramhandlingen i drömmen var för intressant för att låta sig glömmas bort.
Men vi får se. Inget är givet så här i starten.

När jag skrev Korpmåne drömde jag om en person som stod i en månskensskog och skrek för sina fulla lungors kraft. Då hade jag redan fått påhälsning flera gånger av den halvtama korp som blivit min inspiration till den här berättelsen.
Vem skriker i skogen och varför tänkte jag, och vad har det med korpen att göra? Redan där var berättelsen i gång och nästan omöjlig att stoppa.

Korpen "hjälper" mig med texten genom att sitta
på växthustaket och titta ner på mig
genom glaset. Egentligen tiggde den fika.

Då min dotter Lovisa var fjorton skrev jag en berättelse åt henne (till födelsedagspresent på femtonårsdagen) som även den började med en dröm.
En liten flicka tittar ut genom sitt lekrumsfönster och ser en man promenera på grannhusets höga tak. Hon ropar till sin storasyster "Hanna, Hanna det står en kille på taket!"
Gestalten stod där som en skuggfigur mellan skorstenarna, och sedan var han plötsligt borta.Vart tog han vägen? Föll han ner?
Vem var mannen på taket?
Det räckte till mer än tre hundra sidor. Fast någon riktig bok blev det inte den gången.
Men vi hade kul i alla fall. Lovisa och jag.

Drömmar kan vara riktigt spännande.


Just nu drömmer jag vakendrömmar om kaffe och kladdkaka. Det är ganska lätt fixat, för kakan är bakad och klar, men den drömmen räcker nog inte till någon historia...Eller kanske...


Ha det fint!

Therese