Skissat

När jag diktar ihop karaktärer till en berättelse brukar jag skissa av dem som de ser ut i mitt huvud.
(Ofta hugger jag tag i första bästa papper. Inte sällan ett sprättat kuvert eller en servett.)
Det blir lite som personliga minnesanteckningar, som hjälper till i gestaltningen, och så är det kul.
Fast ibland är det svårt att göra den där första skissen. För jag kan veta så himla väl hur en karaktär går, men inte precis hur hans näsa ser ut. Ibland är det rösten som kommer fram, så att jag verkligen hör precis hur den låter när jag tänker mig att karaktären pratar, eller skriker.
Seth (från Korpmåne) till exempel, hans hållning och sätt att röra sig såg jag väldigt tidigt. Hade väl knappt hunnit börja på berättelsen. Det var till och med så att jag gick bakom en ung man på stan i Luleå och tänkte att den där grabben går nästan som Seth, och han har samma hållning. Gitarren stämmer också, fast Seth har smalare ben.
Då hade jag förstås varit tonårsmorsa i rätt många år så det var väl inte så konstigt att den biten föll sig naturligt.

I vårt hem fanns ett par gamla koffertar fulla med gamla manus och serier, och annat jag knåpat ihop från det att jag var väldigt ung. (Fram till dagens lite mer patinerade dito.)
Där fanns också hundratals skisser dagböcker, foton och brev.
Allt brann upp förstås när vårt hus brann ner julen 2012. Kvar fanns ett par manus i min laptop och några skisser jag fotat av fanns i kameran som jag hade med mig.
Det var till att börja om på nytt.

...Och mitt i ögat, en bild av henne själv.

Ha det fint! /Therese

Ett gammalt montage fanns kvar i
datorn. Inte så fint kanske, men bra
 för minnet. När jag ser den här
minns jag hur jag tänkte då,