Är det en kliché? Författaren som sitter på Café dagarna i ända och författar med något svårmodigt i blicken och bordet fullt av kaffefläckade och hopskrynklade ark. Definitivt.
Fast bara för oss som är lite äldre skulle jag tro. (Vi urgamla som levde innan paddornas och smarta telefonernas tid. )
Då jag var i övre tonåren brukade det ibland sitta en kille på Café i vår stad. Han skrev på papper förstås, och så där romantiskt svårmodig såg han ut, Jag undrade om han verkligen skrev något eller om han bara liksom satt där och höll stilen. Jag gjorde mig en extra runda och försökte tjuvkika, skrev han något eller var det bara telefonklotter? Efter att ha sett hans kråkfötter var han avslöjad tyckte jag. Avgjort telefonklotter. Konstig raggningsteknik var min dom.
Så här efteråt tänker jag att han kanske hade läxor, eller faktiskt flyttade från stan och blev författare på riktigt. Och om det verkligen var en konstig raggningsteknik så funkade den ju. Och vem var jag att döma som själv gick runt med färg på händerna och försökte se konstnärlig ut...:)
Med tiden hittade jag ett Café som passade mig. När vi bodde på Newfoundland hade jag ett ställe i St.Johns där jag gärna blev kvar lite för länge. Rocket. Här fanns alla sorters människor från salta fiskare till kostymnissar, hipsters, tonåringar och tanter i hatt. På tisdagar spelades irländsk folkmusik av frivilliga musiker, och på torsdagar hade man trumcirklar på övervåningen. Ljudet transporterades ner genom det gamla flervåningshuset i trä och man fick en sådan där underligt levande känsla i kroppen. Som om allt var ett. Byggnaden och alla i den.Trumslagen som hjärtslag, i ett hus på Nordamerikas äldsta gata.
Här brukade jag skriva, ofta någon timme innan butikerna öppnade på morgonen, eller medan jag väntade på bussen efter en tur på någon av närområdets vandringsleder.
Jag hoppas verkligen att jag inte såg ut som om jag försökte verka varken romantisk eller svårmodig. (Hur fånigt hade inte det varit...)
Just nu håller jag på och redigerar precis den texten. Jag hoppas den innehåller något av Rockethusets energi. Men det får andra avgöra, så småningom.
 |
Vad tror ni om en sådan här förresten?
Hemingwrite. En dator/skrivmaskin utan distraktioner.Med mekaniskt tangentbord.
Bara för skrivande. Texten lagras i moln och den går på batteri som ska hålla en månad.
Så man ska praktiskt taget kunna emigrera till en hydda i skogen i flera veckor medan man färdigställer sin bestseller. (Eller till något Café med tveksam tillgång till eluttag.)
Den här finns inte i handeln ännu och jag undrar om den kommer att blir en hit om/när den kommer ut. (Skulle vara kul att prova.)
Den ser rätt cool ut. Men vad liknar den? En gammaldags läderportfölj eller en skrivmaskin? Eller en skrivmaskin av läder, eller galon?
 |
| Och den här bilden är givetvis lånad. |
Nu måste jag kila!
Höns som kackar och får som bräker och allt det där...
Ha det fint!
/Therese
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar