Ett utdrag:
"Genren är en mycket realistisk ungdomsroman
med dystopiskt anslag, som leder tankarna till Sofia Nordins Spring så fort du kan. Målgruppen är unga vuxna, 15-19 år. Kyla är spännande läsning! Författaren Therese Henrikssons språk är exakt formulerat och nästan korthugget ibland och förmedlar så väl handling, dialog som mängder med känslor och tankar på ett tydligt och drabbande sätt. Mitt i stora teman som hur snabbt vårt samhälle riskerar att kollapsa, och det psykologiskt spännande i huruvida vi människor hjälper eller hotar varandra i nöd, finns också plats för kärlek och frågor om lojalitet och tillhörighet. Allting skildras både lågmält, gripande och högst psykologiskt trovärdigt."
Publiceras i BTJ-häftet nr 7, 2019.
Lektör Fia Idegård
"Genren är en mycket realistisk ungdomsroman
med dystopiskt anslag, som leder tankarna till Sofia Nordins Spring så fort du kan. Målgruppen är unga vuxna, 15-19 år. Kyla är spännande läsning! Författaren Therese Henrikssons språk är exakt formulerat och nästan korthugget ibland och förmedlar så väl handling, dialog som mängder med känslor och tankar på ett tydligt och drabbande sätt. Mitt i stora teman som hur snabbt vårt samhälle riskerar att kollapsa, och det psykologiskt spännande i huruvida vi människor hjälper eller hotar varandra i nöd, finns också plats för kärlek och frågor om lojalitet och tillhörighet. Allting skildras både lågmält, gripande och högst psykologiskt trovärdigt."
Publiceras i BTJ-häftet nr 7, 2019.
Lektör Fia Idegård
Kyla i Uppsala Nya Tidning
"Det är inte bara vuxna som förbereder sig för krig och katastrofer. Med boken "Kyla" kommer preppertrenden till barn och unga", inleder Matilda Nilsson sin krönika i Uppsala Nya Tidning, "Den praktiskt inriktade boken "Kyla" är en förberedelse för en svårare tid. Det är en kusligt realistiskt skildring för tonåringar. I norrbottningen Therese Henrikssons bok finns inga monster och zombies, bara desperata människor och de som redan är förlorade."
Matilda Nilsson skriver även om sci-fi äventyret "Till Vial" av Henrik Ståhl.
"I Kyla är hoten mot den fysiska hälsan, när mat och värme saknas. I Till Vial riskeras barnens psykiska hälsa. Hur håller man sig själsligt frisk när man är ensam i rymden?
Böckerna påminner om att vuxna inte kan lämna över allt ansvar för framtiden till våra barn. De ska inte behöva styra skeppet ensamma."
Matilda Nilsson skriver även om sci-fi äventyret "Till Vial" av Henrik Ståhl.
"I Kyla är hoten mot den fysiska hälsan, när mat och värme saknas. I Till Vial riskeras barnens psykiska hälsa. Hur håller man sig själsligt frisk när man är ensam i rymden?
Böckerna påminner om att vuxna inte kan lämna över allt ansvar för framtiden till våra barn. De ska inte behöva styra skeppet ensamma."
Kyla i Expressen
"Likt moderna Frostmofjällsbarn får de således klara sig bäst de kan, med rudimentära kunskaper om ficklampor, eldning och ett liv utan wifi. En romanidé helt rätt i vår klimatmedvetna och katastrofberedda nutid. Och visst är den väl genomförd. Henriksson stannar inte vid den nog så spännande situationen, utan skrapar också frosten från fönstren in i sina figurers känsloliv och relationer", skriver Martina Montelius.
Så "coolt" hon lägger orden, recensenten.
Och så glad jag blir av att läsa.
Man kan inte ta för givet att ens bok ska få bra recensioner nämligen, inte ens att den ska få några alls. Och särskilt inte i en större kvällstidning. Och man kan hoppas, men inte vara säker på, att den som recenserar boken har fått med sig den bild av innehållet som man som författare har tänkt sig att förmedla.
Så därför värmer så klart den här kylslagna förmuleringen extra mycket:
"Framför allt är detta en berättelse om överlevnad, praktisk och själslig, när det vi tar för givet utan förvarning rycks undan. Vill man kan man läsa den som en uppbygglig saga om att vi klarar mer än vi tror, men bäst gör den sig som verklighetsnära mardrömsfantasi och stelfruset skoteräventyr kryddat med en knivsudd sorg och en skvätt välkyld tonårskärlek."
Så "coolt" hon lägger orden, recensenten.
Och så glad jag blir av att läsa.
Man kan inte ta för givet att ens bok ska få bra recensioner nämligen, inte ens att den ska få några alls. Och särskilt inte i en större kvällstidning. Och man kan hoppas, men inte vara säker på, att den som recenserar boken har fått med sig den bild av innehållet som man som författare har tänkt sig att förmedla.
Så därför värmer så klart den här kylslagna förmuleringen extra mycket:
"Framför allt är detta en berättelse om överlevnad, praktisk och själslig, när det vi tar för givet utan förvarning rycks undan. Vill man kan man läsa den som en uppbygglig saga om att vi klarar mer än vi tror, men bäst gör den sig som verklighetsnära mardrömsfantasi och stelfruset skoteräventyr kryddat med en knivsudd sorg och en skvätt välkyld tonårskärlek."
 |
| Länk till artikeln i webbexpressen |
Om minusgrader i ungdomslitteraturen. Recension av Kyla och Så jävla kallt, i både HD och Sydsvenskan
Under rubriken Minusgrader i ungdomslitteraturen recenseras Lova Laksos debut Så jävla kallt, och min bok Kyla. Recensenten Elin Nilsson har huttrat sig igenom de båda böckerna.
 |
| Hos Barnens bokklubb kan man köpa dessa böcker som ett paket. https://www.barnensbokklubb.se/13-sa-javla-kallt-kyla |
Lova Laksos bok fick beröm för sitt elastiska språk, och recensenten såg fram emot att läsa mer av henne:
" ...Och vad gäller gestaltning är språket i ”Så jävla kallt” en ordentlig d-vitamininjektion. På en gång rått och melodiskt vilar det något Stina Stoorskt över det, om än mer lättillgängligt. Lova Lakso är en författare med absolut gehör för språkets elasticitet. Men dilemmat för ”Så jävla kallt” är, passande nog, avsaknaden av värme."
Elin Nilsson tyckte att Kyla var svår att lägga ifrån sig:
”Kyla” är oerhört spännande och härligt omöjlig att inte sträckläsa.Gestaltningen känns visserligen lite platt när det gäller de äldre i grannbyn, som knappt berörs av att samhället har stängt ner och som har svårt att förstå ungdomsslang. Men ungdomarna själva är omsorgsfullt gestaltade, och det är huvudsaken. Språket kanske inte sprakar som hos Lakso, men sträckläser gör man likväl.
Både i ”Kyla” och ”Så jävla kallt” får snön och kylan utgöra det yttre motstånd som behövs för att sätta igång de inre konflikterna. I ”Så jävla kallt” är kylan inte bara där, den är också levande, som en förkroppsligad motståndare i en tonårings krig mot de begränsningar livet bjuder på. Även i ”Kyla” utgör snön naturligtvis ett motstånd, men i mer konkret bemärkelse."
https://www.hd.se/2019-03-17/minusgrader-i-ungdomslitteraturen
https://www.sydsvenskan.se/2019-03-17/minusgrader-i-ungdomslitteraturen
https://www.hd.se/2019-03-17/minusgrader-i-ungdomslitteraturen
https://www.sydsvenskan.se/2019-03-17/minusgrader-i-ungdomslitteraturen
Om berättande och Kyla i Dagens Nyheter
"Vad gör man när strömmen går och det är trettio grader kallt ute? Och mamma och pappa har åkt till Thailand? Ungdomsthrillern ”Kyla” är en obehagligt trovärdig ”Flugornas herre” för vår tid", skriver Lotta Olsson i Dagens nyheter.
 |
| Ur DN |
Kanske är jag snarare en berättare än en författare, alltid lite osäker på om texten når fram dit den ska. Osäker på om orden i skriven form tar sig till de inre prången hos läsaren, där de liksom hittar hem. Där läsaren kan engagera sig så pass att denne upplever spänning, kärlek, oro, igenkänning, eller vad det nu må vara.
Jag har växt upp med berättande människor. Min "trapperpappa" hade vacker handstil, men svårt med att få orden i rätt ordning. När han skrev alltså.
När han berättade historier var det en helt annan sak.
Med en röst som gjord för sagor flödade orden som vårbäckar, som vinande granskogar under höststormar, likt snöflingor som landade med nästan ljudlösa dunsar på min vintermössa, för att sedan dundra som sommarnattens åskväder.
(Ja, man kan ta till naturen för att beskriva honom. Han tillbringade hur som helst det mesta av sin tid i den.)
Hans vilda sagor var så spännande, alltid med en karaktär man kände med, och det där är väl litegrann måttstocken för hur jag vill skriva.
Men det går ju inte att skriva så!
Hans vilda sagor var så spännande, alltid med en karaktär man kände med, och det där är väl litegrann måttstocken för hur jag vill skriva.
Men det går ju inte att skriva så!
Allt blir blekt i jämförelse, så jag har försökt hitta min egen "röst" istället.
Och när någon läst och gillat mina böcker, eller när jag får en bra recension för något jag skrivit blir jag alltid förvånad. Men väldigt glad. Då känns det som att jag är på rätt väg i alla fall.
Särskilt som nu när Kyla fick vara med i DN.
Särskilt som nu när Kyla fick vara med i DN.
"Therese Henriksson förmedlar skickligt strömavbrottets effekter på en rad områden, och precis som i ”Nedsläckt land” eller i Lars Wilderängs prepperthriller ”Stjärnklart” är de mänskliga relationerna ett stort problem. Krisen tar fram många goda sidor hos människor, men det finns också de som är beredda att gå väldigt långt för att rädda sig själva. Therese Henriksson faller inte för frestelsen att göra barnen till superhjältar, utan låter dem vara just svagare och mer sårbara inför en hotfull vuxen,"
skriver Lotta Olsson vidare i recensionen. Och just det här med att barnen inte upplevs som superhjältar känns viktigt. Inte för att de inte är hjältar i alla fall. Utan för att det här med hjältemod också kan rymmas i det lilla. I små saker, som vilka ord man väljer att säga, särskilt de som sitter långt inne. Och i handlingar som man egentligen inte vågar, men som kanske hjälper någon annan.
Flugornas herre förresten, jag läste den för länge sedan under skoltidens obligatoriska klassikerläsning. Har inte läst den sedan dess, och inser nu att jag borde läsa om den med ett vuxet perspektiv.
Det kan bli intressant.
https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-kyla-ar-en-ungdomsthriller-om-ett-kansligt-samhalle/
https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-kyla-ar-en-ungdomsthriller-om-ett-kansligt-samhalle/
Linnea Linblom skrev om Kyla i Norrländska socialdemokraten
Linnea som själv är i tonåren recenserar barn och ungdomsböcker för Nsd.
"Sofias tolvåriga lillebror påminde mig väldigt mycket om min egen lillasyster i samma ålder. Hennes relation till honom och tankarna om att han måste få äta sig mätt, att han måste skyddas, är precis samma tankar som jag skulle ha."
Skriver Linnea i recensionen, och fortsätter lite längre fram;
"Den här boken är verkligen en tankeställare. Vad skulle jag själv göra om elektriciteten försvann mitt i vintern? Just nu när det är som kallast hade man ju inte klarat sig här i stan. Min familj hade gjort samma som Sofias, åkt ut till stugan. Där har vi ved så det räcker, och ett skafferi med mat. Vi har egen brunn, men vattnet pumpas upp med hjälp av elektricitet så vi hade nog behövt smälta snö för vatten.
Det största problemet skulle bli maten."
Linnea avslutar;
"Och de som inte har en stuga? Skulle de försöka ta vår? Vart skulle de ta vägen? Var i Luleå stad finns det vedeldad värme? Skulle samhället överleva? Eller skulle det bli totalt kaos?"
Länk till artikeln:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar