fredag 16 augusti 2019

En ny hundvalp i huset

Får jag lov att presentera Bamse. Eller Bodahöjdens Viljestarka Vallmo som han också heter.
Bamse är en Pyrenéerhund från Kimstad i trakterna av Norrköping, och jag hoppas att han kommer att trivas på vår gård här i Norrbotten.
Han kom till oss den åttonde juli, och sedan dess har han växt en hel massa, och busat ännu mer.
Men han är en snäll, smart och go kille.
(Smart bland annat på det sättet att när han kissat på golvet går han genast in i badrummet och tittar i toalettstolen.)
Som bäst håller han och vår andra hund Smulan, som är en korsning mellan Pyrenéer och Berner Sennen, på att hitta en rytm och en form för hur de ska leva ihop. Jag tycker att det går bra.
De blir bägge två trötta klockan tio på kvällen, och de stiger upp kvart i sex för det mesta.
De vill äta samtidigt, och Bamsen har fått Smulan att bli mer busig och upptäckarlysten.
Hon är ju ändå en bekväm dam på fem år. En författarhund som gärna legat och snarkat vid mattes fötter när matte skrivit bok. Men med en ny valp i huset kan det plötsligt bli brottningsmatch i stället.
Det är inte något som Smulan är van vid. Men med Bamse ser man att hon balanserar sin styrka och låter honom vinna, tills det blir för mycket. Då lägger hon myndigt ner honom.
(Än så länge. Han kommer nog att bli en bjässe!)
Just nu ligger de och snarkar sin förmiddagslur.
Då är det skrivtid för mig.
Första fotot av Bamse hemma i Mockträsk. Det var en trött valp som hade
åkt bil genom nästan hela Sverige. 
Fröken Smulan är känd för att vara ganska noggrann med rättvisa. Det vill säga att om någon
annan får något gott eller blir kliad så ska hon genast han samma. Lite mer av samma. Men med
Bamsen har hon varit otroligt tålmodig. 
En av de första promenaderna. Bamse var  nästan tolv veckor och
vägde fjorton kilo. 
De är ganska lika. Och söta när de sover. 





söndag 11 augusti 2019

Nycklar, sommarnätter och en tant med magiskt tänkande

Tänk dig att du är barn, det är sommarlov, och i din farmors gamla föräldrahem, ett hus från sjuttonhundratalet finns ett skåp som alltid har varit låst.
Det där skåpet. Ingen vet vad som finns i det. Och inga nycklar verkar passa.
Ni är några barn, kusiner och stuggrannar, som tillbringar sommaren ihop, och en av de där regniga dagarna bestämmer ni er för att skåpet ska upp. Det måste ju finnas något spännande i det.
En hemlighet. En skatt till och med!
Ni letar nycklar, samlar ihop så många ni kan hitta, och provar dem en och en.
För varje nyckel som sticks in i låset stiger hoppet, nu!
Men nej ...
Hemligskåpet förblir låst.

Så kommer hösten, vintern, en ny vår, och det blir sommar igen.
Ni är ett år äldre nu. Armar och ben är längre och mopeden går varm på skogsvägarna.
Men en av sommarlovets allra ljusaste midnattsolsnätter bestämmer ni er.
Det är dags att ge skåpet ett nytt försök.
Ni diskuterar innehållet. Varför har skåpet varit låst så länge?
Tänk om där finns ledtrådar till något större?
En skattkarta? Smycken? En samling kärleksbrev till en gammal släkting från någon känd person? Magiska trollformler, så hemliga att ingen känner till dem? Papper som visar att ni egentligen är arvtagare till en förmögenhet i Amerika?
Nycklarna samlas ihop igen. Några skruvmejslar och hårnålar provas också i bästa tevedeckarstil.
Spänningen stiger. Det ska gå!
Men inget händer. Låset vägrar. Ni står där och stirrar på den tysta mörka skåpdörren.
Hemligheterna finns kvar, fnissar åt er ur mörkret.

Som vuxna har vi ibland pratat om det där skåpet. Skrattat lite åt våra idoga försök att öppna det.
Mints hur det var, då när vi var tio-tolv år, och sommarloven var långa.
Vi har till och med stått där vid skåpdörren och ryckt lite i den med våra egna barn som nyfiket tittat på. Men den har alltid förblivit stängd.

Det gamla huset är delvis mitt nu, och skåpet kan jag göra hur jag vill med.
Jag har sagt att jag nog ska åka förbi någon loppis eller auktionskammare och se om jag kan få tag på en nyckel. Eller på Tradera kanske?
Då kan jag ju använda skåpet. Fylla det med egna hemligheter, eller med bokstäver kluddade i block.
Det vore väl bra?

Så en natt nu i juni, när dimman steg ur dikena, och jag hade glömt att gå och lägga mig, kom barndomsminnena plötsligt för mig.
En tanke nästlade sig fram.
Gå in i Pellgårn. Ta nyckeln ur hörnskåpet i kammaren och prova om den passar i hemligskåpet.
Nästa tanke svarade den första.
Ingen idé. Den nyckeln provade vi alldeles tillräckligt många gånger som barn.
Men prova ändå! Tjatade min positiva sida. Den kanske passar nu?
Haha, jag fnissade högt åt mig själv. Okej!

Tanten som är jag skuttade över tuvorna, tog sig in i det obebodda och sovande huset, klättrade över ett litet berg av banankartoner med böcker i, och plockade åt sig nyckeln ur det lilla supskåpet i kammaren.
Sedan fick jag bana mig fram mellan köksbord och bokhyllor undanställda för framtida bruk.
Hemligskåpet stod där som förut.
Barndomens somrar svävade över den tysta salen. Det var nästan så att jag kunde höra våra irvrigt viskande röster genom lagren av år, och genom dammet som virvlade i nattljuset.
Jag visste ju att nyckeln inte passade. Vem som helst kunde ju se att den var alldeles för stor.
Ändå försökte jag sätta den i låset. Den gick inte ens in.
Men så gjorde den plötsligt det.
Jag stirrade på låset. Hur?
Magi!
(Ja, jag vet, som vuxen ska man ju inte tro på sagor och trolleri, men blir man författare så kommer man liksom undan med att behålla barnets magiska tänkande så länge man vill! Fniss!)
Jag vred runt. Det gick trögt.
Men så klick!
Där stod jag, alldeles själv, mitt i tystaden, och hade låst upp barndomens hemligskåp.

Vad fanns inuti?
Luft!
Inga gamla skattkartor, hemliga kärleksbrev, magiska trollforlmer eller diamantringar för den delen.
Jag letade för säkerhets skull efter lönnfack, och sniffade lite i skåpet.
Den under så lång tid fänglsade skåpluften luktade som 1943, tänkte jag.
Instängt och lite kryddpeppar.
Snart hade den slunkit ut och blandats med rummets sommarnatt.

Borde jag ha öppnat skåpet?
Ett litet sommarnattsmysterium kanske är en skatt i sig?
Pellgården i sommarnatten.












Workshop hos Summervibe

Jag hade turen att få hälsa på en dag hos Summervibe i Hertsö centrum i Luleå. 
Projektet som Rädda barnen står bakom kom till för att skapa en trygg och meningsfull fritid för sommarlediga barn och unga.
På torget fanns en streetbasketplan, möjlighet till dans, en musikstudio i ABF´s kulturhusvagn, och en "bokkiosk". Det fanns även möjlighet att skapa och pyssla. 
Sommarjobbande unga vuxna höll i aktiviteter och bjöd barnen på vattenkrig, glass och melon denna varma dag. 
Alldeles i anslutning till torget ligger Hertsöns fina bibliotek och det var genom dem jag fick möjlighet att vara med.

Så jag som packat min gamla rutiga dramatenvagn full med egna böcker och material till "bokpyssel" fick ta stunden som den kom och improvisera utifrån antalet barn, ålder och intressen.
Här på bilderna spelar vi ett "hitta på en berättelse-spel" med hjälp av bilder/tidningsurklipp och en tärning. I högarna finns alla sorters personer och platser, som gjorda för att sätta igång fantasin. 
Vad kan det bli när tärningen och fantasin får samspela?
Idéerna haglar över bordet. En deckare?
Ja, någon är mördad i ödehuset och privatdetektiven Rick (oklart varför han gick runt och bar på en pilatesboll) tar sig dit med sin hundvalp. En blivande polishund med suveränt luktsinne.
Men skurken, en korrumperad polis (som tydligen är bagare också) motarbetar honom. 

Hur ska mordet kunna lösas? Kommer detektiven Rick att klara sig? 😀
Nu är det bara att skriva ner berättelsen. 


Tack så jättemycket för att jag fick komma!
Superstort tack till er grabbar som tog en paus från basketen och var med på workshopen.
Ni fick mig verkligen att sakna mitt gamla jobb som fritidspedagog. 
Bilderna är från Summervibes Instagram.

torsdag 11 juli 2019

Sommarläsning! Kyla som boktips i P4 Norrbotten.

"En bok som får en att både tänka efter, rysa, frysa och tycka att vi har ett ganska bräckligt samhälle", säger Agneta KronStrömsed från Råneå bibliotek om Kyla i radions morgonsändning.
Agneta tipsar även om Hemma hos Bettan av Eli Åhman Owetz.
Här kan man höra boktipset!



Länk till själva programsidan finns här;
Kyla som boktips i P4 Norrbotten

lördag 6 juli 2019

Testläsning

Ibland testläser jag vänners texter när de är nästan klara. Just nu läser jag en skärgårdsdeckare för mellanåldern. Det är jättekul. Den är faktiskt riktigt spännande!
Tidigare har jag testläst både ungdomsböcker och böcker för riktigt unga läsare.
När jag läser brukar jag skriva allt det jag kommer att tänka på spontant i wordkommentarer, även om det verkar vara obetydliga saker. Sedan får man tänka igenom och sålla förstås.

Eftersom jag skriver själv är det oerhört lärorikt att läsa andras ofärdiga texter.
Då jag sedan hoppar över till det jag skriver på för stunden är det som att man ser manuset med nya ögon.
Man upptäcker misstag och får idéer till förbättringar man kanske inte skulle ha reflekterat över annars.

En ungdomsbok jag testläste för något år sedan finns i handeln nu. Det är en häftig känsla att läsa den färdiga texten i utgivet skick.
Till min stora glädje fick jag också veta igår att en barnbok för sex till nioåringar som jag fått chansen att läsa och kommentera på har blivit antagen.
Det är så peppande! Jag ser verkligen fram emot att se den fina berättelsen färdig med sina illustrationer och allt.
Jag undrar om bilderna kommer att likna dem jag såg i mitt huvud när jag läste?
Skiss till omslaget för Skrivtävlingen

fredag 5 juli 2019

Arbetsstipendium

Jag är en lycklig lantis, för jag fick författarfondens ettåriga arbetsstipendium i juni. 
Det känns jättekul! För mig betyder det att jag kan satsa aktivt på skrivandet det här året ut.
Jag kommer att lägga extra mycket krut på att få klart de manus jag har påbörjat. 
Och givetvis hoppas, hoppas hoppas jag på att något av dem ska antas!

Till hösten är föreläsningar och andra skrivrelaterade aktiviteter i skolor eller bibliotek inbokade, eller på planeringsstadiet. Men just nu är det så mycket skrivsommar jag kan klämma in.
Det känns faktiskt inte som att man behöver semester från något av det roligaste man vet. 


Ha det fint!

/T


tisdag 28 maj 2019

Examensdags!

 Nu har min dotter Lovisa tagit sin förskollärarexamen. 
Hon har kämpat på bra i tre och ett halvt år, och läst
på distans både från Piteå och Valencia i Spanien där
hon och pojkvännen Oscar bor nu. 
I lördags var vi på plats vid LTU i Luleå för att titta
på cermonin. 
Sedan blev det kalas.  
Förstås!
Gissa vem som är en stolt mamma?
Rektor lämnar över nål och diplom


Fina familjen gratulerar
Presentöppning
Lovisa bakar goda tårtor! Den här har makroner på. Hembakta
förstås. 

Hoppas att ni har det bra så här i examenstider! 
Här är det regnigt och kallt och jag roar mig med
att skriva om sommar och värme. 
Den kommer snart. 
Hoppas jag. 



måndag 20 maj 2019

Ljusa kvällar, ljusa nätter

Nu är det ljust dygnet runt. Även om det nästan skymmer lite en stund vid midnatt. De här fotona är tagna vid midnatt för nästan en vecka sedan. På bara några dagar har mycket skett i naturen. Isen på sjön har gått upp, de sista snöhögarna har försvunnit och löven har nu slagit ut till musöron.
Själv har jag ägnat den mesta tiden till sysslor på gården. Allt för mycket sömn har det inte blivit med alla nya lamm som har kommit. Några ska ha nappflaska fyra till fem gånger per dag, så det blir en del att stå i.
Därför har allt skrivande fått stå tillbaka en del. Även bloggen och sociala medier.
Inuti huvudet pågår berättelserna som vanligt. Kokar ner till något som jag förhoppningsvis ska kunna skriva ner, snart, snart.
Det känns lite som en sjukdom att inte ha tid att skriva.
Men det är skönt att man kan samla på intryck i alla fall.
Som av den här natten när jag gick ner och knäppte några bilder vid sjön innan jag matade lammen.


Jag om natten. :D 


lördag 11 maj 2019

Nu kör Mentorsprogrammet igång igen

Snart kör mentorsprogrammet igång igen. 12 maj är sista dagen för dig som är mellan 10 och 18 att ansöka. Så passa på om du vill träffa någon av oss fyra författare som är med på ett bibliotek nära dig.
Klicka på länken så hittar du anmälningsblanketten och fler författarfilmer.
https://www.bibblo.se/mentorsprogrammet?culture=sv
Välkommen!


Nu är det Krisberedskapsveckan

Den här veckan är det Krisberedskapsveckan. I år riktar den sig till ungdomar mellan 13-19 och ute i landet pågår olika aktiviteter. Bland annat har man sett på katastroffilmer och diskuterat dem, och vad man själv skulle göra i en liknande situation. 
Vill man inte se en film kan man ju läsa en bok.
Kyla till exempel!
Bilden kan innehålla: dryck och inomhus
På bilden finns en "strumplampa", eller stormlampa som det egentligen heter. 
En ficklampa som vevas upp. Ett tändstål. En urgammal pannlampa. 
Precis en sådan som Elias i boken får. Den som kanske räddar hans liv. 
Ett trangiakök finns där också tillsammans med kokkaffepannan och kåsan.
Där ligger också broschyren Om krisen eller kriget kommer som nämns i boken. 

lördag 20 april 2019

Nu finns Kyla som ljudbok!

Jag ska erkänna, jag har inte haft Storytel förut. Men nu har jag skaffat en provpreumeration.
Kyla har ju kommit ut som ljudbok under veckan, och nyfiken som jag är så måste jag ju bara lyssna!
Det är en spännande känsla att trycka på play och höra någon annan läsa upp ens text. För trots att man läst den högt för sig själv under redigerigen så är det inte alls samma sak.
Passande nog fick jag ett par hörlurar i födelsedagspresent i förra veckan, så nu ska här lyssnas. Till både Kyla och andra saker. (Har redan lagt första boken i Sagan om Isfolket i bokhyllan. )

Insläsare för Kyla är en tjej som heter Sandra Kassman. Hon har läst in ljudböcker förrut. Dessutom så är hon musikalartist, och som liten gjorde hon den svenska rösten som Lilo i Disneys film Lilo och Stich.
Just den filmen var min dotter Lovisas absoluta favorit, och den gick i det närmaste på repeat i något år hemma hos oss. Kanske är det därför Sandras röst känns bekant, även om den är vuxen nu.
Men en ljuv stämma är det likväl.

Det här är den första av mina böcker som getts ut som kommersiell ljudbok.
Tidigare finns Korpmåne och Skrivtävlingen inlästa som talböcker för Legimus. Det har jag skrivit om tidigare här på bloggen. Korpmåne finns också som punktskriftsbok.

Ljudboken Kyla finns även hos Bookbeat, Bokus och Adlibris.

https://www.storytel.com/se/sv/books/791054-Kyla





fredag 19 april 2019

Lite påsk och sånt

Jag har fyllt år igen. Hur ska man känna sig när man nått så pass mogen ålder som 51? Jag har inte den blekaste aning, och det kanske är lika bra. Inuti är jag lika "barnslig" som någonsin. Fast å andra sidan var jag så lillgammal att jag planerade pensionen redan i lågstadiet. 
Röd hatt skulle jag ha när jag blev tant. Och så skulle jag inte ta någon skit. 
Det var en bra plan. 

Sedan min födelsedag förra våren har tre böcker kommit ut.
Astrid, Astrid, Den magiska vanten och Kyla.
Det är jag väldigt glad och tacksam över!
Att någon tror på en och det man har skrivit. 
Man blir så lycklig över det. 
För allt jag vill är ju att få dela med mig av mina berättelser,
och kanske genom det göra någons dag bättre.

Här i mitt lilla växthus plockade jag ihop ett bokgodisbord lagom till påsk. 
Om du vill beställa ett personligt signerat ex av någon av mina böcker är det bara att kommentera här på bloggen, via mejl, (adressen finns i sidopanelen här på bloggen) eller via något av mina sociala medier. Jag skickar gärna!

Hoppas att ni har en bra påsk!
Själv har jag glömt att äta ägg. 
Kanske får vi måla några i morgon, på självaste påskafton? 
Hönorna här på gården lägger många fler än de vill ruva på. 

Ha det fint! 

Glad påsk!
/Therese
Så skönt det är att våren är här. 
De magiska tjugonio, Den magiska vanten, Korpmåne, Skrivtävlingen, Astrid, Astrid och Kyla.
https://www.instagram.com/therese_henrikssons/

tisdag 16 april 2019

Kyla i Uppsala Nya Tidning

Spännande krönika i både Uppsala Nya tidning och i Corren!  
"Det är inte bara vuxna som förbereder sig för krig och katastrofer. Med boken "Kyla" kommer preppertrenden till barn och unga", inleder Matilda Nilsson sin krönika i Uppsala Nya Tidning, "Den praktiskt inriktade boken "Kyla" är en förberedelse för en svårare tid. Det är en kusligt realistiskt skildring för tonåringar. I norrbottningen Therese Henrikssons bok finns inga monster och zombies, bara desperata människor och de som redan är förlorade."
Matilda Nilsson skriver även om sci-fi äventyret "Till Vial" av Henrik Ståhl.
"I Kyla är hoten mot den fysiska hälsan, när mat och värme saknas. I Till Vial riskeras barnens psykiska hälsa. Hur håller man sig själsligt frisk när man är ensam i rymden?
Böckerna påminner om att vuxna inte kan lämna över allt ansvar för framtiden till våra barn. De ska inte behöva styra skeppet ensamma."




lördag 13 april 2019

Bokfrukost med Pocketbox!

Jag har varit på en helt underbar grej. Tänk er en lång härlig hotellfrukost med tjugosju bokintresserade kvinns på ett mysigt gammalt stadshotell i en liten Norrbottnisk stad.
Staden var Piteå, och hotellet var förstås Piteå Stadshotell, som uppfördes 1908.
Alla som ville hade med sig böcker att tipsa om, och att byta med varandra.
Det blev några timmars flitigt fikande och boktipsande.
Maud Öqvist som har företaget Pocketbox hade samlat ihop till välfyllda goodiebags som alla deltagare fick med sig efter avslutad dag.
Jag var där och bokpratade, som det kallas när man berättar som sitt skrivande och sina alster.
Jag pratade om hur det kom sig att just jag började skriva, och om tanken bakom mina böcker.
Publiken ställde många kloka frågor som ledde in samtalet på nya vägar.
Det är jättekul att få frågor som leder till diskussion tycker jag. Det känns verkligen som att man alltid lär sig något nytt.
Vi fick även information från biblioteken i Norrbotten om deras bokcirkelkassar och om hur det går till att anordna en egen bokcirkel.

Tack för att jag fick komma!

Här finns Pocketbox!
https://shop.pocketbox.nu/sv/
https://www.facebook.com/pg/pocketbox.nu/posts/
https://www.instagram.com/pocketbox.nu/

Maud pratar om Pocketbox och visar upp innehållet i boxarna. 
Ingen fotobeskrivning tillgänglig.
Stadshotellets pampiga trappa. 

lördag 6 april 2019

De fem elementen - Gudarnas skymning av Cecilia Larsson Kostenius

Äntligen har jag läst den! Gudarnas skymning. Del två i serien om de fem elementen. Och det är inte en dag försent. För idag släpps den tredje delen. Orianas bälte. (Första delen heter De ursprungliga.)

Serien om De fem elementen är en fantasyskildring som utspelar sig en en mytologisk värld där folkslagen är specifikt länkade till de olika elementen. Luften, vattnet, jorden och elden. Det finns även ett femte element som kallas virus.
I första delen får vi veta att Manhem hotas av den ondskefulla gudinnan Oriana som sprider farsoter och kidnappar människor för att förvanska dem och göra dem till sina egna monstruösa avkommor.
Någon måste stoppa hennes framfart.
Den mystiske eldkungen kallar samman kämpar från de olika släktena för att rusta dem för det förestående kriget mot Oriana och hennes anhang.
Ungdomarna Odal, Pål, Regina och Svala som alla tillhör olika folkslag tränar tillsammans inför de kommande striderna. Var och en med sina specialkunskaper lär de sig samarbete och att förstå varandras olikheter, och likheter.
De lär känna varandra och blir goda vänner som vet att de snart måste pröva sina färdigheter på slagfältet.

Gudarnas skymning tar vid där De ursprungliga slutar.
De fyra vännerna har gett sig av för att möta virusgudinnan Oriana. De tar sig allt närmare Orianas marker. Under den strapatsrika och känslofyllda färden möter de många faror och deras kunskaper och samarbetsförmåga sätts på prov.
Färden överskuggas av en spådom om att någon av dem måste dö för att seger ska kunna vinnas.
Vem av dem ska det bli? Är ödet oundvikligt?

Cecilia Larsson Kostenius kan sin fantasy.  Här finns allt. Storslagna scener, mytologiska varelser, hjältemod, magiska inslag, vänskapsband, och trånande kärlek.

Jag tycker att det här är en väldigt intressant berättelse med ett vackert språk som jag finner passande till genren. Det är en verkligen en resa till främmande platser man ger sig in i med de här böckerna, och det gillar jag.
När boken tar slut är jag peppad inför nästa del.
Och som tur är kan jag fixa mig ett signerat exemplar redan idag!

Bokserien passar från 12 år, men givetvis finns ingen övre åldersgräns! 










Här hittar du dina böcker:

Del 1: https://www.bokus.com/bok/9789187523755/de-ursprungliga/
Del 2: https://www.bokus.com/bok/9789188769008/gudarnas-skymning/
Del 3: https://www.bokus.com/bok/9789178850280/orianas-balte/

fredag 5 april 2019

Gulp! Jag har skickat iväg ett manus.

Egentligen borde man ju inte gå som på nålar. Jag menar, det är ju inte första gången jag har skickat in manus till förlag. Jag har gjort det massor av gånger.
Jag har fått massor av refuser också! Vet inte ens om jag vågar räkna dem?
(Men det är minst sexton.)
Och så har jag fått fem stycken ljuvliga, "Vi vill gärna ge ut din bok!" 
Manusen bakom dessa positiva svar har blivit böcker nu.

Men den här gången då? Det här ungdomsboksmanuset som jag alldeles nyss har skickat iväg till några förlag. Det har tidigare blivit refuserat. Men snällrefuserat. Jag fick till och med ett personligt svar med bifogat lektörsutlåtande från stora förlaget. De hade kostat på en utomstående lektör, och jag är väldigt tacksam för att jag fick ta del av tyckandet.
Men ett nej är ett nej. Så, vad göra?

Jo, efter ytterligare en genomgång av texten har jag satt mig ner och letat efter fler förlag.
Någon måste det väl finnas som vill ge ut en berättelse som den här?
En som handlar om utanförskap, och om att våga stå för den man är och det man egentligen tycker.
Som handlar om mod, i både stora och små saker. Som berättar om den starkaste och bästa vänskapen som kanske egentligen är kärlek. Den som gör så ont att vara utan när man inser att det kanske är försent.
Fast vet ni vad? Det är en spökhistoria också.
En alldeles tvättäkta, med viskade röster, krypande skuggor, skeva ljud, och känslan av att man kanske inte borde se sig om över axeln.
Men alltihop börjar med att blixten slår ner.

Den här berättelsen. Jag skrev den för mig egen skull. För att det var kul, och jag stoppade in saker jag gillar i den. Som gamla ånglok, jag älskar sådana. Även om de som finns med i texten står uppställda i ett lokstall. Jag är förresten en av järnvägsmuseums återkommande besökare. Min morfar som jag tillägnat boken var ångmaskinsingenjör, och som barn fick jag vara med när han byggde ångmaskiner från grunden.

Mina barn Albin och Lovisa för ett antal år sedan.
På järnvägsmuseum i Karlsvik. 
Morfar, som kunde det mesta om ångmaskiner,
och om jazzmusik. 
Ett antikvariat måste jag också ha, tänkte jag och skrev in ett. Det är något visst med äldre böcker och fotoalbum från förr.
Insidan av ett kyrktorn får man också uppleva i berättelsen. Där händer det spännande saker. Jag glömmer aldrig första gången jag gick upp i ett. Det hade säkert hundratals knarrande trappsteg av trä, och en vidunderlig vindblåst utsikt. Givetvis fick kyrkogården också vara med.
Jag har alltid faschinerats av dem, i så många aspekter.

Så har vi karaktärerna förstås. Det finns en utsatthet hos dem. Jag försökte skriva dem ett hjärta och en själ.
Sedan om jag lyckats eller inte?
Jag lever på hoppet just nu!


Ha en fin fredag!

/T

måndag 25 mars 2019

Om minusgrader i ungdomslitteraturen. Recension av Kyla och Så jävla kallt, i både HD och Sydsvenskan

Under rubriken Minusgrader i ungdomslitteraturen recenseras Lova Laksos debut Så jävla kallt, och min bok Kyla. Recensenten Elin Nilsson har huttrat sig igenom de båda böckerna. 
Bildresultat för kyla och så jävla kallt
Hos Barnens bokklubb kan man köpa dessa
böcker som ett paket.
 https://www.barnensbokklubb.se/13-sa-javla-kallt-kyla
Lova Laksos bok fick beröm för sitt elastiska språk, och recensenten såg fram emot att läsa mer av henne:
" ...Och vad gäller gestaltning är språket i ”Så jävla kallt” en ordentlig d-vitamininjektion. På en gång rått och melodiskt vilar det något Stina Stoorskt över det, om än mer lättillgängligt. Lova Lakso är en författare med absolut gehör för språkets elasticitet. Men dilemmat för ”Så jävla kallt” är, passande nog, avsaknaden av värme."
 Elin Nilsson tyckte att Kyla var svår att lägga ifrån sig:
Kyla” är oerhört spännande och härligt omöjlig att inte sträckläsa. Gestaltningen känns visserligen lite platt när det gäller de äldre i grannbyn, som knappt berörs av att samhället har stängt ner och som har svårt att förstå ungdomsslang. Men ungdomarna själva är omsorgsfullt gestaltade, och det är huvudsaken. Språket kanske inte sprakar som hos Lakso, men sträckläser gör man likväl.
Både i ”Kyla” och ”Så jävla kallt” får snön och kylan utgöra det yttre motstånd som behövs för att sätta igång de inre konflikterna. I ”Så jävla kallt” är kylan inte bara där, den är också levande, som en förkroppsligad motståndare i en tonårings krig mot de begränsningar livet bjuder på. Även i ”Kyla” utgör snön naturligtvis ett motstånd, men i mer konkret bemärkelse."

https://www.hd.se/2019-03-17/minusgrader-i-ungdomslitteraturen
https://www.sydsvenskan.se/2019-03-17/minusgrader-i-ungdomslitteraturen

Littfesten blev ett hostigt soffhäng

Vi packade redan på tisdagen tolvåriga bokkaraktären Astrid Nilsson och jag. Så att vi skulle ha allt klart i god tid inför Littfesten i Umeå, som gick av stapeln två dagar senare. 
Vi skulle samåka åka dit tillsammans med ett par andra författare från Norrbotten, Cecilia Larsson Kostenius, och Irene Strålberg, och så skulle vi stå vid Idus och Visto förlags bord, dit även Umeåbon Stellan Linder skulle ansluta. 
Astrid var taggad förstås, hon som har tänkt bli författare och allt. 
Och jag tyckte att det skulle bli så kul att få representera just böckerna om henne, Skrivtävlingen och Astrid, Astrid, under Littfesten. Och förstås att stå vid bokbordet tillsammans med härliga kollegor och deras böcker. 

Fast ibland går det ju förstås inte riktigt som man har tänkt sig, och dagen innan vi skulle åka vaknade jag med förkylning. (Och en basöst som fick hunden att börja skälla!) 
Den utvecklade sig till något influensaliknande som skulle kräva massor med tid i soffan, te med honung. Och kostymdramer, från BBC.
Nu, en och en halv vecka senare börjar jag vakna ur min dvala. Fortfarande med minst sagt udda stämma!

Jag har haft något av ett Jane Austen-maraton. Hunnit se Stolthet och fördom, hela tv-serien från -95. (Välidgt roliga personporträtt! Prästen Mr Collins är nog min favorit ur serien, när det gäller att gestalta "mänsklig dårskap".) Jag såg även långfilmen med Kiera Knightley som Elisabeth Bennett. Och filmen Emma med Kate Beckinsale i huvudrollen. 
För att få lite variation hostade jag mig igenom ett antal avsnitt av kanadensiska serien Travelers på Netflix. 
Den är bra! Skådespelarna gör det mesta av handlingen som går ut på att själar/medvetanden från framtiden skickas ner i nutida kroppar, just i det ögonblick som personen hur som helst skulle ha avlidit. De nya medvetandena som bildar ett team är på uppdrag. Att rädda världen från att bli så förstörd som den är i framtiden. Ja, det låter ju helt flummigt. Men det är det inte. 

Idag är första dagen jag inte känner mig så där helt slut sedan flunsan satte fart. Så trots att bihålorna protesterar ska jag åka och handla lite idag. 
Sedan blir det skrivtid. 




Hälsningar från ett soligt och snörikt Mockträsk.

tisdag 12 mars 2019

Om berättande och Kyla i Dagens Nyheter

"Vad gör man när strömmen går och det är trettio grader kallt ute? Och mamma och pappa har åkt till Thailand? Ungdomsthrillern ”Kyla” är en obehagligt trovärdig ”Flugornas herre” för vår tid", skriver Lotta Olsson i Dagens nyheter. 
Ur DN
Kanske är jag snarare en berättare än en författare, alltid lite osäker på om texten når fram dit den ska. Osäker på om orden i skriven form tar sig till de inre prången hos läsaren, där de liksom hittar hem. Där läsaren kan engagera sig så pass att denne upplever spänning, kärlek, oro, igenkänning, eller vad det nu må vara.
Jag har växt upp med berättande människor. Min "trapperpappa" hade vacker handstil, men svårt med att få orden i rätt ordning. När han skrev alltså.
När han berättade historier var det en helt annan sak.
Med en röst som gjord för sagor flödade orden som vårbäckar, som vinande granskogar under höststormar, likt snöflingor som landade med nästan ljudlösa dunsar på min vintermössa, för att sedan dundra som sommarnattens åskväder.
(Ja, man kan ta till naturen för att beskriva honom. Han tillbringade hur som helst det mesta av sin tid i den.)
Hans vilda sagor var så spännande, alltid med en karaktär man kände med, och det där är väl litegrann måttstocken för hur jag vill skriva.
Men det går ju inte att skriva så! 
Allt blir blekt i jämförelse, så jag har försökt hitta min egen "röst" istället. 
Och när någon läst och gillat mina böcker, eller när jag får en bra recension för något jag skrivit blir jag alltid förvånad. Men väldigt glad. Då känns det som att jag är på rätt väg i alla fall.
Särskilt som nu när Kyla fick vara med i DN.

 "Therese Henriksson förmedlar skickligt strömavbrottets effekter på en rad områden, och precis som i ”Nedsläckt land” eller i Lars Wilderängs prepperthriller ”Stjärnklart” är de mänskliga relationerna ett stort problem. Krisen tar fram många goda sidor hos människor, men det finns också de som är beredda att gå väldigt långt för att rädda sig själva. Therese Henriksson faller inte för frestelsen att göra barnen till superhjältar, utan låter dem vara just svagare och mer sårbara inför en hotfull vuxen," 
skriver Lotta Olsson vidare i recensionen. Och just det här med att barnen inte upplevs som superhjältar känns viktigt. Inte för att de inte är hjältar i alla fall. Utan för att det här med hjältemod också kan rymmas i det lilla. I små saker, som vilka ord man väljer att säga, särskilt de som sitter långt inne. Och i handlingar som man egentligen inte vågar, men som kanske hjälper någon annan. 
Flugornas herre förresten, jag läste den för länge sedan under skoltidens obligatoriska klassikerläsning. Har inte läst den sedan dess, och inser nu att jag borde läsa om den med ett vuxet perspektiv. 


Önskar er allt det bästa!
/T

Lärarförbundets årsmöte och ett bokprat

För ett tag sedan var jag inbjuden till lärarförbundets årsmöte på hotell Bodensia i Boden för att prata lite om det här med skrivandet.
I grunden är jag ju fritidspedagog. I själ och hjärta är det något jag alltid är, vare sig jag skriver böcker eller inte.
Under bokpratet berättade jag om min väg till skrivandet. Den som började med att vår lågstadielärare läste Madicken högt för klassen. Jag kände igen mig i Abbe Nilsson, han som hade en pappa som drack och var lite som min. Och den känslan av igenkännande gjorde att jag ville bli författare sedan.
Bilden till höger kommer från filmatiseringen. 
Jag blev också vald till mötets ordförande, så det blev till att läsa upp dagordningen och slå klubban i bordet när det behövdes. Det här var något jag var lite nervös för innan. För inte hade jag någonsin tidigare varit ordförande på ett årsmöte. Och inför så mycket folk!
Jag hade inte behövt oroa mig. Det gick bra. Visserligen sa jag fel någon gång. Och vid ett tillfälle avbröt jag revisorn innan hon hunnit läsa igenom hela den ekonomiska rapporten.
Men, men ... Ska man lära sig något nytt är det säkert ingen dum idé att göra det omgiven av hundratals lärare.
Nu har jag lärt mig hur man är årsmötesordförande.
(Bättre sent än aldrig.)
Och jag sålde sjutton böcker på kuppen!
Vad ska man lära sig härnäst?

                                                             Ha en fortsatt fin dag!

Här signeras det böcker till fackordföranden som gästade mötet i Boden, där hon
pratade till (och peppade!) den församlade lärarkåren just denna kväll.
Länk till Johanna Jaara Åstrands Instagramkonto

söndag 10 mars 2019

Kyla i Expressen

"Likt moderna Frostmofjällsbarn får de således klara sig bäst de kan, med rudimentära kunskaper om ficklampor, eldning och ett liv utan wifi. En romanidé helt rätt i vår klimatmedvetna och katastrofberedda nutid. Och visst är den väl genomförd. Henriksson stannar inte vid den nog så spännande situationen, utan skrapar också frosten från fönstren in i sina figurers känsloliv och relationer", skriver Martina Montelius.  
Så "coolt" hon lägger orden, recensenten. 
Och så glad jag blir av att läsa.

Man kan inte ta för givet att ens bok ska få bra recensioner nämligen, inte ens att den ska få några alls. Och särskilt inte i en större kvällstidning. Och man kan hoppas, men inte vara säker på, att den som recenserar boken har fått med sig den bild av innehållet som man som författare har tänkt sig att förmedla. 
Så därför värmer så klart den här kylslagna förmuleringen extra mycket:

"Framför allt är detta en berättelse om överlevnad, praktisk och själslig, när det vi tar för givet utan förvarning rycks undan. Vill man kan man läsa den som en uppbygglig saga om att vi klarar mer än vi tror, men bäst gör den sig som verklighetsnära mardrömsfantasi och stelfruset skoteräventyr kryddat med en knivsudd sorg och en skvätt välkyld tonårskärlek."
Länk till artikeln i webbexpressen

Hoppas ni har en alldeles förträfflig dag!

Allt gott/T

Några av barnen från Frostmofjället ur filmen från  1945. 


I podden Lunch med Montelius pratas det om kultur kontra dokusåpor och där nämns även Kyla i samnband med tv-serien Nedsläckt land.
https://www.expressen.se/kultur/podcast/dokusaporna-sysslar-med-extrem-forenkling/



onsdag 27 februari 2019

Kanonmuller och årsmöte

Idag är en sådan där dag när landsvägen är stängd och kanonerna dundrar från skjutfältet intill.
Till och med är det så att huset skakar lite grann vid varje stöt, där jag sitter och skriver på övervåningen. Jag tänker lite på alla de som är ute i skogen med sina stora maskiner. Allt järn, all mekanik och teknik. Försvarsanställda och värnplikiga i gröna kläder, snödräkter, och blöta skor i blidvädret. 
Jag ser dem inte, men likväl är de där. Bara någon kilometer bort, och säkert närmare än så. 
Jag tänker på fåglarna som hukar i träden. Älgarna som stannar i sina legor och väntar ut. Fiskarna som simmar i åns svarta vatten. Hinner undra om de också känner kanonstötarna. Vad vet en fisk om en kanon?
Det är skymning i Mockträsk, och jag ska nog ta en påtår på kaffet. Om en stund är det årsmöte i byaföreningen. 
Livet går sin gilla gång, just här. Just nu.



Varma hälsningar från en som önskar att alla fick känna sig
trygga en vardagskväll som den här. 

måndag 25 februari 2019

Hurra! Kyla fick en fin recension från bibliotekstjänst

Hurra! Jag är så glad. Kyla har fått sin recension från BTJ.
Ett utdrag:
"Genren är en mycket realistisk ungdomsroman 
med dystopiskt anslag, som leder tankarna till Sofia Nordins Spring så fort du kan. Målgruppen är unga vuxna, 15-19 år. Kyla är spännande läsning! Författaren Therese Henrikssons språk är exakt formulerat och nästan korthugget ibland och förmedlar så väl handling, dialog som mängder med känslor och tankar på ett tydligt och drabbande sätt. Mitt i stora teman som hur snabbt vårt samhälle riskerar att kollapsa, och det psykologiskt spännande i huruvida vi människor hjälper eller hotar varandra i nöd, finns också plats för kärlek och frågor om lojalitet och tillhörighet. Allting skildras både lågmält, gripande och högst psykologiskt trovärdigt."


Publiceras i BTJ-häftet nr 7, 2019.
Lektör Fia Idegård
#Kyla

Fotobeskrivning saknas.

måndag 18 februari 2019

Söndagstuggare, om inspiration och idéer

Jag gästade Boktugg med en krönika om hur jag fått inspiration och idéer till mina berättelser. 
Och inspirationen kan komma lite hur som helst, ibland på ganska knasiga sätt, vilket jag välkomnar! För tro det eller ej, en riktigt knasig idé kan faktiskt leda till en nog så seriös text. 
Jag brukar tycka det är så kul att följa upp en idé för att se vart den kan leda, även om jag inte från början är säker på om den räcker till en hel bok. 
Hittills har de idéer jag valt att följa upp räckt ganska långt, de flesta har blivit böcker, men givetvis finns också manus som bara påbörjats i mina gömmor och sedan av någon anledning stannat av. 
Det gör ingenting tycker jag. För även sådant som inte färdigställts har sitt eget värde, som träning och för att testa, och som prototyper till det som kommer efteråt.
Hos boktugg skriver jag om några idéer som lett till böcker och färdiga manus. 



fredag 15 februari 2019

Nedsläckt land

I boken Kyla slår ett omfattande strömavbrott till när det är som allra kallast.
De unga syskonen Sofia, Simon och Theo försöker klara livhanken utan att riktigt veta hur de ska göra.
SVT´s nya serie Nedsläckt land handlar om just det här.
Vad händer i vårt samhälle om strömmen försvinner en längre tid, och med den så mycket vi tar för givet i vår vardag?

tisdag 12 februari 2019

Vad ska jag skriva nu då?

Vad ska jag skriva nu då?
   Sedan några dagar före juafton då det allra sista korret på Kyla gick till tryck har jag inte skrivit på någon särskild text. Jag vill inte säga att jag har skrivkramp, för jag har skrivit andra saker. 
Någon artikel och lite smått här och där. Fast nu vill jag verkligen satsa på något längre igen. 
   Så jag försöker börja någonstans. Plockar upp ett dokument här, och ett annat där. Men det vill sig inte. 
   Karaktärerna börjar inte "snacka", som jag brukar kalla det när någon sort flyt kommer igång, gärna i dialogform, och jag bara hänger med. Från ett sådant flöde brukar det vara enklare att kämpa sig vidare. För det är ju inte så att en hel bok kommer på autopilot.
   Jag har flera manus för barn och unga som står på tur, (plus en novellsamling, en annan med dikter och ett spån till vuxenboksmanus.) Men vem ska jag lirka med av mina figurer?

    Astrid Nilsson 12 år kanske? Om henne har jag 42 nya sidor att jobba vidare på. Det handlar om bästa grannen Seb och hans nya lillasyster, och en ganska så galen tant som snor med sig barnvagnen.
   Eller är det Fanny, hon som alla verkar älska att hata. Hon som varit mobbad jämt, men som ändå aldrig ger upp. Tror jag har 42 sidor om henne också.
   Eller är det kanske den där tjejen Amelia som får jobb i en färghandel? 

   Hon träffar en kille som heter Mikkel som hon gillar jättemycket, men hon är blyg och kan aldrig säga det, innan det blir för sent.
   Eller ska jag plocka upp det äldsta manuset jag har? Det om synska Hanna som syr 1920-tals kläder efter gamla foton på sin utbildning i gymnasiet, och så träffar hon spöket Erland Birkelius som dog vid samma tidsepok?
   Har jag för mycket att välja på kanske?

   Jag kanske får säga som min kompis Laila. 
   Vänta och se. Korpen har svaret. 

lördag 9 februari 2019

Boksläpp för Kyla

Så blev det dags för boksläpp. Den här gången valde jag att ha det hos bokhandeln Bok & Bläck i Boden. Det passade så bra i och med att butiken ligger mitt i galleria Enter där många besökare passerar så här mitt på en lördag.
Visserligen kan man inte hålla föredrag med bildkanon som på stadsbiblioteket. Det hade jag vid släppet av debuten Korpmåne. Men å andra sidan kändes det mysigt och var mer intimt med ett lite mindre boksläpp. Och föredrag kan man ju alltid hålla vid andra tillfällen. 
Så Charlotte som har affären och jag dukade upp med godis och snacks, fyllde signeringsbordet med böcker, och vid tolvtiden berättade jag för de som kommit för att lyssna om hur jag fått idén till Kyla, och om själva bakgrunden till boken. 
Sedan läste jag ett kapitel högt.  
Det var verkligen en toppendag, och de flesta av butikens exemplar av boken gick åt. 
Jag är verkligen glad och tacksam för att jag får möjlighet att gör det här. Att få skriva, att kunna bli publicerad, och så innerligt tacksam för att ni läser mina böcker. 
Jag hoppas att de ger något tillbaka till er också. 
Kramar från mig!
Kul med boksläpp! 

måndag 4 februari 2019

Ett litet snack om boken Kyla i P4 Norrbotten

I morse var jag med i radions morgonsändning. Pratet handlade om boken Kyla, hur jag kom på idén, och det lägligt kylslagna vädret som varit sedan den släpptes.
Jag blir uppringd ungefär femton minuter in i sändningen.

 
Det finns ingen beskrivning tillgänglig för fotot.



Allt gott från mig!
Det det försiktigt med snösmockorna!

lördag 26 januari 2019

Nu är den här!

Så himla kul! Jag har fått mitt första ex av Kyla. 
Resten är på väg med posten och kommer nog till veckan. 
Och nu finns den också att få i både butik och i näthandeln. 
Det blev en bok i alla fall. Det är som att man inte riktigt fattar det innan man håller i den första gången. Smulan och jag tog med oss den på en liten promenad ute i, just det, kylan. 
Det var minus trettio när jag tog fotot. Precis lika kallt som i boken. 

Jag fick också veta från bokförlaget att många av Akademibokhandelns butiker beställt boken. Gissa om det känns roligt! För det är faktiskt inte något alldeles självklart. 
Hoppas med hela mitt hjärta att ni som väljer att läsa den kommer att tycka om Sofia, hennes bröder, och vännen Elias. Jag har förstått av några som läst, att honom blir man visst lite kär i. 

Jag önskar er en fortsatt underbar dag.

Therese
Skärmdump från Akademibokhandeln i veckan. 

tisdag 22 januari 2019

Magisk blodmåne

Det är inte varje morgon som det är både månförmörkelse och supermåne på samma gång. Det var det igår morse. Så vackert!
Jag har inte rätta objektivet för att komma nära. Men det fångade lite av magin i alla fall tycker jag.

Önskar er en riktigt bra tisdag!

Therese
Som om någon slängt upp en boll på himlen.