lördag 25 juli 2020

Spänning, magi och digitala skolbesök

Det har gått fem år sedan min debut med Norrbottensfantasyn Korpmåne. Men fortfarande läses den, och jag kunde inte vara gladare för det. 
För några veckor sedan fick jag förfrågan om skolbesök till hösten. Eleverna skulle läsa Korpmåne innan och man funderade på att beställa en klassuppsättning. Vi pratade om det här med pandemin och att skolbesöket kanske måste bli digitalt. Via Zoom kanske, eller Skype, eller Teams? 
   Nåväl, hur som helst så är det många som ställer om till digitalt, just nu, och så även jag som tillhör riskgrupperna. 
   Turligt nog hade jag möjlighet att få vara med på en Zoomkurs i digitala författarbesök som författarförbundet ordnade i juni, så det kändes som en hjälp på traven. Till kursen finns också en facebookgrupp där vi som varit med kan diskutera med varandra och kanske bestämma oss för att göra provföreläsningar tillsammans så att vi sätter tekniken när det väl är dags. 

Samtidigt som jag skriver det här klurar jag på att antingen lägga upp Nattsol som är den fristående fortsättningen till Korpmåne som en sommarföljetång på Wattpad. 
   Eller att göra en e-bok av den?
   Jag skrev den för flera år sedan, men den blev inte utgiven, och jag har fått förfrågningar om hur man kan få läsa den rätt många gånger vid det här laget. Senast en alldeles nyss!
   Handlingen är fristående, tar vid där Korpmåne slutar, och för huvudkaraktärerna över till Newfoundland i Kanada där jag bodde när jag började skriva den. Även här finns både spänning och magi och folktro, från både Norrbotten och Newfoundland. 
   En följetong ... 
   Vad tror ni om det?

Fast inte sticker jag under stol med att jag drömmer lite i smyg om att de bägge två skulle bli ljudböcker. Det vore fantastiskt roligt! 
   Men det är en helt annan historia. 

Allt gott från mig! 
/Therese

Ps. Bokomslaget till Nattsol, som bara är en prototyp, har jag gjort i appen Canva. 
Testa du också. Det finns massor av kul man kan göra. 

torsdag 16 juli 2020

Valpar i huset

Smulan ville bli mamma, sa hon. Det visste vi, för hon har alltid varit så omhändertagande. Hjälpt till med lamm och kycklingar. Och, ja, jag vet att vissa flasklamm skulle haft svårt att klara sig om inte hon hade fått igång magen på dem.
För en vecka sedan blev det dags att få egna småttingar.
I sitt Harry Potter-rum under trappan skulle det ske, sa hon. Och en annan hängde med. Lite trångt blev det för ingen av oss är särskilt smärt. Sedan tog det ganska många timmar innan de här sex små pärlorna var ute. Fem tikar och en liten hane.
Matte, tyckte att det var tur att hon tränat på andra djur förut. Smulan tyckte att det var konstiga grejer som hände, men då kickade instinkerna in, snabbt visste hon vad hon skulle göra.
Nu har vi varit i bebisbubblan ett tag. Jag har suttit och skrivit intill hundsängen, och hjälpt till när Smulan stortass försökt navigera sin tunga trötta kropp bland alla de små. 
Nu går det bättre. Smulan är piggare, och sätter ner tassarna försiktigt och mjölken har runnit till så det kluckas och smackas i lådan.
Valparna sjunger sömnsånger för sig själva, och skäller på ingenting. 
De ser ju inte något ännu. Men på bara några dagar har de fått svart på nosen och små sylvassa klor.
Första bilden på lilla Sickan. Valpen med pricken
ovanför heter Selma. 
Här har vi lilla Livia
Det här är Fiona
Eftersom deras pappa är Pyrenéerhund så har de 
två extratår. 
Smulan är en jättebra mamma!
Effektivt eftermiddagsfika på en rad. 
Selma är sömnig.