Valpar i huset

Smulan ville bli mamma, sa hon. Det visste vi, för hon har alltid varit så omhändertagande. Hjälpt till med lamm och kycklingar. Och, ja, jag vet att vissa flasklamm skulle haft svårt att klara sig om inte hon hade fått igång magen på dem.
För en vecka sedan blev det dags att få egna småttingar.
I sitt Harry Potter-rum under trappan skulle det ske, sa hon. Och en annan hängde med. Lite trångt blev det för ingen av oss är särskilt smärt. Sedan tog det ganska många timmar innan de här sex små pärlorna var ute. Fem tikar och en liten hane.
Matte, tyckte att det var tur att hon tränat på andra djur förut. Smulan tyckte att det var konstiga grejer som hände, men då kickade instinkerna in, snabbt visste hon vad hon skulle göra.
Nu har vi varit i bebisbubblan ett tag. Jag har suttit och skrivit intill hundsängen, och hjälpt till när Smulan stortass försökt navigera sin tunga trötta kropp bland alla de små. 

Nu går det bättre. Smulan är piggare, och sätter ner tassarna försiktigt och mjölken har runnit till så det kluckas och smackas i lådan.
Valparna sjunger sömnsånger för sig själva, och skäller på ingenting. 

De ser ju inte något ännu. Men på bara några dagar har de fått svart på nosen och små sylvassa klor.

Första bilden på lilla Sickan. Valpen med pricken
ovanför heter Selma. 

Här har vi lilla Livia

Det här är Fiona

Eftersom deras pappa är Pyrenéerhund så har de 
två extratår. 

Smulan är en jättebra mamma!

Effektivt eftermiddagsfika på en rad. 

Selma är sömnig.