I vår by uteblev inte majbrasan, men väl firandet i bygdegården som brukar vara en tradition när brasan har börjat brinna ner.
Frusna och kaffesugna brukar byborna trängas vid välfyllda fikabord. Men inte i år alltså.
Det fick mig att inse hur mycket jag uppskattar de här årliga eventen i byn.
Majbrasan, krattningsdagen, tacoaftonen, och sommarcaféet.
Jag som är en "social enstöring" klarar mig länge utan allt för mycket sociala kontakter. Som ensambarn i grunden, blev jag van att klara mig med min fantasi som bästa sällskap.
Vilket förstås passar bra för en författare.
Fast, jag tycker om människor. Gillar att träffa folk. Tycker om att lyssna till vad människor har att säga. Inget inspirerar mig mer i skrivandet heller, faktiskt.
Jag har alltid jobbat i jobb med många mänskliga kontakter, innan jag började skriva på heltid. I vård och hemtjänst, och som fritidspedagog i skolan.
Nu innan coronan var jag länge hemma med yrsel. Jag har faktiskt varit yr i mössan i ett halvår. Och just precis när det började bli lite bättre kom alltså coviden. Och är man riskgrupp är det bara att fortsätta med det man redan gör. Att hålla sig hemma. Så jag fortsätter med det, trots det blir trist i längden.
Dessutom så tillhör jag alla dem som verkligen uppskattar och förstår vilket hästjobb vårdpersonalen gör. Nog för att det var länge sedan jag själv jobbade inom vården. Men utan de åren vet jag inte hur jag hade klarat mig senare, för som väldigt ung i olika vårdjobb blev jag förberedd på livet, kan man säga. Det är så vackert och så grymt. Och visst måste vi värna om dem som sliter för att rädda och skydda oss, och våra nära och kära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar