Modigt, Astrid! är här

Hurra! "Modigt, Astrid!" är här. 

Bokpost är det bästa som finns. Särskilt när det kommer flera lådor. 💕📖
Det är så spännande att öppna första kartongen och se sin bok "på riktigt".

Modigt, Astrid! Handlar om vardagsmod. Läsålder från ca 6-12 år.
Vill du ha en signerad bok med en personlig hälsning i så går det jättebra. 
Mejla här: tezzanster@gmail.com. 
Jag skickar både inom och utanför Sverige. Ett fint bokmärke följer med, och kanske något annat också så här i juletid. 

Jag ska som jag skrev tidigare också vara med på Försvarsmuseums julmarknad i Boden under första adventshelgen. Då tar jag med både böcker, julkort, bilder, muggar, och Mockiskalendrar med bilder från Mockträsk. 
Det ska även bli julmarknad på "Bondgården i Bälinge" den fjortonde december, och då ska jag och Astrid dit. Ja, några av de andra böckerna får också följa. 
Ser fram emot det!

Allt gott från mig!
/Therese

Hurra! Nu finns "Modigt, Astrid!" i handeln

Nu finns boken att köpa hos nätbokhandlarna! Så skoj!

Jag längtar tills jag får hem min första boklåda!

Hoppas att den hinner komma till julmarknaden 

på Försvarsmuseum den sista november.

Nu måste jag planera boksläppet!

Och jag tänkte faktiskt ha ett riktigt bokkalas och fira 

att det blivit sex böcker på fem år!

Tårta ska vi ha!

Mer om det senare!

Skolbesök med energi!

Jag har varit på två dagar skolbesök i Svartlås friskola Tankeborgen. Det är en mysig byskola i en vacker miljö, och den är full av härliga vetgiriga barn och trevlig personal.
Dag ett hade vi bokprat. Jag anpassade det efter barnens ålder allt eftersom jag träffade de olika grupperna. De minsta går i förskolan, och de äldsta i femman.
För de mindre hade jag med mig boken Sniffa på siffor med Matte Ma och Tiken, som jag läste, och de små letade energiskt siffor och räknade ända upp till siffran nio. Oj, så imponerad jag var!
Jag hade också gjort en "pinndocka" (för tillfället utan pinne) av Den magiska vanten, som fick vara med på ett hörn, plus några enkla färgläggningsbilder som de fick.
De äldre fick se ett bildspel, som jag berättade till, om varför jag bestämde mig för att bli författare som barn, och varifrån mina idéer har kommit.

Efter bokpraten körde vi en lek som går ut på att hitta på karaktärer med hjälp av bilder, urklipp ur tidningar och sådant. När barnen spånat fram sina huvudpersoner slängde jag in lite miljöer också, och då händer det alltid grejer!
Att vara bland barn i den här processen är ren energi! Finns det något underbarare än att vara omgiven av fantasi?
Där flödade berättelser fram, som "Vilse i Thailand", om en pojke som kommit bort från sin familj under en semesterresa. Och "Född av vargar," om en flicka vars föräldrar var vargar, och så hade vi "Bortskämda tjejen", hon som bara gillade märkeskläder och försummde sina vänner, och sedan var det en berättelse om en kille som inte kunde låta bli att dansa överallt, och en annan om en polismamma i ett spökhus.

Dag två jobbade vi med bokbilder. Jag visade hur jag gör mina. Att de är långt ifrån "perfekta" från början, (ja, det är de ju inte sedan heller, men ni fattar säkert vad jag menar), och att jag jobbar fram dem i flera steg. Vi tittade på skisser och barnen fick prova mitt ljusbord, och jämföra bilderna i böckerna med skisser och förkastade versioner.
Det blev lite som att leka finn fem fel! Vad var likt och olikt? Och hur kunde bildens nia bli en åtta i photoshop?
Sedan blev det högläsning där vi hann, vi läste Skrivtävlingen med de lite äldre och Den magiska vanten med de yngre. Jag skriver vi och med, eftersom barnen gärna är aktiva under läsningen, och kommenterar bilderna medan vi läser. Med "Vanten" är det tacksamt eftersom de kan leta efter den röda vanten i bilderna.
Femmorna som under dag ett hade hunnit börja skriva ner sina berättelser som de spånat fram med urklippen fick också dela med sig av vad de skrivit. Så spännande att något så enkelt som några bilder kan sätta berättelsen i rullning, också för den som brukar tycka att det kan vara lite svårt det här med att hitta på något att skriva om.

Jag hade två toppendagar i Tankeborgen! Jag vet faktiskt inte när jag sist hade det så kul.
Jag är ju fritidspedagog, vet ni! Fast jag inte har jobbat inom skolan på länge.
Men pedagog det är man visst i själ och hjärta.

Modigt, Astrid!

Jag är supertaggad! Gissa varför? 

Jo, snart är hon här igen. 

Astrid Nilsson, tjejen som är som folk är mest. Hon vill vinna, hon är lite kär, hon är lite rädd för att sjunga som ett får, hon är modigare än hon tror. 

Nu kommer hon och kompisarna Seb och Iggis tillbaka i en berättelse som handlar om vardagsmod. 

Boken som passar sju till tolvåringar går redan nu att beställa från Idus förlag, och från Bokus och Adlibris. 

Baksidestexten:

Astrid gillar att skriva, och att vinna.
Men hon tycker inte att hon är speciellt modig.
Särskilt inte då det ska dykas ner i blådjupet när klassen är på badhuset. Dessutom så har hon kanske scenskräck? Och Iggis som bara tjatar om att de ska starta ett band. Trots att Astrid är lite rädd för att hon ska sjunga som ett får.
Nej, modig är hon verkligen inte. Men när Sebs lillasyster Nicolina försvinner tar Astrid upp jakten på kidnapparen.
En berättelse om vardagsmod av författaren till Skrivtävlingen och Astrid, Astrid.

Boken kommer den sjunde november och jag hoppas att ni ska tycka om den!

http://www.idusforlag.se/modigt_astrid

Sniffa på siffor med Bamsen

Bamsen växer och växer. Den lilla valpen börjar bli en riktigt jätte!

Nu väger han över trettio kilo, och han gillar böcker. Helst att äta dem. 

Men den här tycker han att vi ska läsa, tror jag. 

Sniffa på siffror med Matte Ma och Tiken. En härlig antologi där många kreativa själar har varit med. Tillsammans har vi skapat en bok som vill göra introduktionen till matematiken riktigt skojig för de yngsta. 

Jag har varit med och illustrerat ett par uppslag i den och skrivit en text. 

Det är Under The Kite Publishing som gett ut boken och bakom den står samma gäng som skrev och ritade De magiska tjugonio, en alfabetsvärld. 

Man fick med en urgullig väska när man
handlade boken på bokmässan!

     

 Här hittar du boken!

https://www.bokus.com/bok/9789198525076/sniffa-pa-siffror-med-matte-ma-och-tiken/
https://www.adlibris.com/se/bok/sniffa-pa-siffror-med-matte-ma-och-tiken-9789198525076

Ett uppslag till boken som jag har illustrerat. Här innan det var riktigt klart. Och utan sin text som i boken
är skriven av Jessica Lilja. 

Bokprat med träningsvärk!

Jag hade en toppendag i Piteå i onsdags!

Först åkte jag till Stadsbiblioteket där jag skulle försignera böckerna som den dagens sjundeklassare skulle få. Det visade sig vara en del. Femtiotre stycken på varje bokvagn närmare bestämt. 

Och jag som gärna skriver en hälsning i varje. 

Vad gör du för att klara kylan? Eller Välkommen in i boken, eller Hoppas att du ska trivas i Kylan, varma hälsningar Therese Henriksson. 

Ja, jag har ett gäng fraser som jag brukar skriva in så att det ska bli lite mer personligt, och fler dyker upp i stunden. 

Jag vill ju verkligen att de som får boken ska känna att den är till just dem. 

Även om det är som nu att jag inte ser själva personen och kan skriva i dennes namn när jag signerar.

I Piteå har jag förresten träffat flera som heter likadant som karaktärerna i mina böcker. Då får de en särskilt hälsning. Elias verkar vara ett vanligt namn bland trettonåringar, och även Simon. (Där fanns båda Saga och Seth, som ungdomarna heter i min bok Korpmåne.) Det är roligt och inspirerande med namn, tycker jag. 

Efter signeringen, bar det av med bokvagnarna till något som hette lilla scenen. Enligt (blyga) mig var det en alldeles tillräckligt stor scen, för det fanns 111 platser i den bioliknande salongen, och snart var de alla överfyllda av sjundeklassare, lärare och bibliotekarier.

Det fanns ingen jättelik krukväxt att gömma sig bakom, och jag fick en mikrofon och hjälp av en trevlig ljudtekniker. Jag körde mitt bokprat och blev snart varm i kläderna.

Den här gången skulle det handla om hur jag började skriva, ge skriv och läspepp inför läslovet, och sedan skulle det gå in på boken Kyla. Hur jag fick idén, hur jag skrev den, och vidare in på begreppet prepping som liksom går hand i hand med bokens handling. 

Och det gick bra! Ungdomarna lyssnade engagerat. Tack för det! Ni är toppen!

Sedan blev det frågestund:

"Håller du på med någon fler bok?"

"Hur mycket tjänar du?"

"Hur mycket tar du i bänkpress?"

Efter bokpratet blev det fika en våning upp med de som jobbar på biblioteket, vilket också var mycket trevligt. Så roligt att prata med andra som älskar böcker och skrivande, och lever för att sprida läsglädje och läspepp. 

Nu hade jag klarat av mina skolbesök i alla Piteås sjundeklasser, och en viss tomhet infann sig. Jag gillar Piteå. Det är en stad med trevlig stämning som får en att trivas, helt enkelt. 

Jag åker gärna tillbaka! 

Jag fick faktiskt träningsvärk efteråt! Haha, hur gör de riktigt stora 

författarna? På bokvagnen står också den lärarhandledning som jag

har utarbetat. Den kommer att gå att få genom mig eller via bokförlaget Opals 

hemsida. 

Bokpratet hos Stadsbiblioteket i Piteå. Bilden är lånad från deras Instagram.

Piteåtidningen var med vid ett av skolbesöken.

Bokprat för sjundeklassare i Piteå

Jag är en lycklig (och smått hes) människa som kört runt i min skruttiga Volvo, genom den mest fantastiska höstgula landsbygd, och stannat vid skolor jag inte visste fanns.
På de skolorna har jag berättat om hur min väg till skrivandet har sett ut, om mina böcker och hur de kommit till, och särskilt om boken Kyla. Samtidigt har jag försökt sprida läs och skrivpepp inför läslovet som också bjuder på en skrivtävling för unga här i Norrbotten. 
Jag har träffat en hel hoper härliga bibliotekarier, och sett flera mysiga bibliotek jag inte skulle ha kommit till annars. Träffat engagerad skolpersonal som verkligen vill locka barnen till läsning.
Och framför allt! Alla dessa underbara sjundeklassare!
Som lyssnat till bokprat utan att börja prata själva. Som ställt kluriga frågor, och som väntat snällt och lagom busigt i leden medan jag fått signera massor av böcker. Jag tror det måste vara flera hundra faktiskt!
En bok till varenda elev i sjuan i Piteå ska delas ut. Och det är biblioteken i Piteå som bjuder barnen på varsin bok inför läslovet i samarbete med Kulturrådet och Piteå kommun.
Jag har varit i Hortlax, och i Öjebyn, i Roknäs på Pitholmsskolan och i Norrfjärden. 
Den tjugotredje ska jag bokprata på stadsbiblioteket i Piteå, även då för sjundeklassare. 
Jag längtar redan. 

Hurra jag vann ett bokpaket!

Jag har fått paket! Och gissa vad? Jag har vunnit detta fina bokpaket. 

Hela den historiska trilogin om Vargatider.
"Det sjunger i isen", "Högt flyger fåglarna" och "Dit inga vindar når" av författaren Linnea Dunér.

Linnea hade en tävling som gick ut på att komma med förslag till den tredje bokens titel, och jag var den som kom med det förslag som allra mest liknade titeln som Linnea valde.
"Dit inga vindar når".

Jag har redan börjat med första boken. Så skönt med lite historisk handling som kontrast till mitt eget skrivande som utspelas i nutid. 

En ny hundvalp i huset

Får jag lov att presentera Bamse. Eller Bodahöjdens Viljestarka Vallmo som han också heter.
Bamse är en Pyrenéerhund från Kimstad i trakterna av Norrköping, och jag hoppas att han kommer att trivas på vår gård här i Norrbotten.
Han kom till oss den åttonde juli, och sedan dess har han växt en hel massa, och busat ännu mer.
Men han är en snäll, smart och go kille.
(Smart bland annat på det sättet att när han kissat på golvet går han genast in i badrummet och tittar i toalettstolen.)
Som bäst håller han och vår andra hund Smulan, som är en korsning mellan Pyrenéer och Berner Sennen, på att hitta en rytm och en form för hur de ska leva ihop. Jag tycker att det går bra.
De blir bägge två trötta klockan tio på kvällen, och de stiger upp kvart i sex för det mesta.
De vill äta samtidigt, och Bamsen har fått Smulan att bli mer busig och upptäckarlysten.
Hon är ju ändå en bekväm dam på fem år. En författarhund som gärna legat och snarkat vid mattes fötter när matte skrivit bok. Men med en ny valp i huset kan det plötsligt bli brottningsmatch i stället.
Det är inte något som Smulan är van vid. Men med Bamse ser man att hon balanserar sin styrka och låter honom vinna, tills det blir för mycket. Då lägger hon myndigt ner honom.
(Än så länge. Han kommer nog att bli en bjässe!)
Just nu ligger de och snarkar sin förmiddagslur.
Då är det skrivtid för mig.

Första fotot av Bamse hemma i Mockträsk. Det var en trött valp som hade
åkt bil genom nästan hela Sverige. 

Fröken Smulan är känd för att vara ganska noggrann med rättvisa. Det vill säga att om någon
annan får något gott eller blir kliad så ska hon genast han samma. Lite mer av samma. Men med
Bamsen har hon varit otroligt tålmodig. 

En av de första promenaderna. Bamse var  nästan tolv veckor och
vägde fjorton kilo. 

De är ganska lika. Och söta när de sover. 

Nycklar, sommarnätter och en tant med magiskt tänkande

Tänk dig att du är barn, det är sommarlov, och i din farmors gamla föräldrahem, ett hus från sjuttonhundratalet finns ett skåp som alltid har varit låst.
Det där skåpet. Ingen vet vad som finns i det. Och inga nycklar verkar passa.
Ni är några barn, kusiner och stuggrannar, som tillbringar sommaren ihop, och en av de där regniga dagarna bestämmer ni er för att skåpet ska upp. Det måste ju finnas något spännande i det.
En hemlighet. En skatt till och med!
Ni letar nycklar, samlar ihop så många ni kan hitta, och provar dem en och en.
För varje nyckel som sticks in i låset stiger hoppet, nu!
Men nej ...
Hemligskåpet förblir låst.

Så kommer hösten, vintern, en ny vår, och det blir sommar igen.
Ni är ett år äldre nu. Armar och ben är längre och mopeden går varm på skogsvägarna.
Men en av sommarlovets allra ljusaste midnattsolsnätter bestämmer ni er.
Det är dags att ge skåpet ett nytt försök.
Ni diskuterar innehållet. Varför har skåpet varit låst så länge?
Tänk om där finns ledtrådar till något större?
En skattkarta? Smycken? En samling kärleksbrev till en gammal släkting från någon känd person? Magiska trollformler, så hemliga att ingen känner till dem? Papper som visar att ni egentligen är arvtagare till en förmögenhet i Amerika?
Nycklarna samlas ihop igen. Några skruvmejslar och hårnålar provas också i bästa tevedeckarstil.
Spänningen stiger. Det ska gå!
Men inget händer. Låset vägrar. Ni står där och stirrar på den tysta mörka skåpdörren.
Hemligheterna finns kvar, fnissar åt er ur mörkret.

Som vuxna har vi ibland pratat om det där skåpet. Skrattat lite åt våra idoga försök att öppna det.
Mints hur det var, då när vi var tio-tolv år, och sommarloven var långa.
Vi har till och med stått där vid skåpdörren och ryckt lite i den med våra egna barn som nyfiket tittat på. Men den har alltid förblivit stängd.

Det gamla huset är delvis mitt nu, och skåpet kan jag göra hur jag vill med.
Jag har sagt att jag nog ska åka förbi någon loppis eller auktionskammare och se om jag kan få tag på en nyckel. Eller på Tradera kanske?
Då kan jag ju använda skåpet. Fylla det med egna hemligheter, eller med bokstäver kluddade i block.
Det vore väl bra?

Så en natt nu i juni, när dimman steg ur dikena, och jag hade glömt att gå och lägga mig, kom barndomsminnena plötsligt för mig.
En tanke nästlade sig fram.
Gå in i Pellgårn. Ta nyckeln ur hörnskåpet i kammaren och prova om den passar i hemligskåpet.
Nästa tanke svarade den första.
Ingen idé. Den nyckeln provade vi alldeles tillräckligt många gånger som barn.
Men prova ändå! Tjatade min positiva sida. Den kanske passar nu?
Haha, jag fnissade högt åt mig själv. Okej!

Tanten som är jag skuttade över tuvorna, tog sig in i det obebodda och sovande huset, klättrade över ett litet berg av banankartoner med böcker i, och plockade åt sig nyckeln ur det lilla supskåpet i kammaren.
Sedan fick jag bana mig fram mellan köksbord och bokhyllor undanställda för framtida bruk.
Hemligskåpet stod där som förut.
Barndomens somrar svävade över den tysta salen. Det var nästan så att jag kunde höra våra irvrigt viskande röster genom lagren av år, och genom dammet som virvlade i nattljuset.
Jag visste ju att nyckeln inte passade. Vem som helst kunde ju se att den var alldeles för stor.
Ändå försökte jag sätta den i låset. Den gick inte ens in.
Men så gjorde den plötsligt det.
Jag stirrade på låset. Hur?
Magi!
(Ja, jag vet, som vuxen ska man ju inte tro på sagor och trolleri, men blir man författare så kommer man liksom undan med att behålla barnets magiska tänkande så länge man vill! Fniss!)
Jag vred runt. Det gick trögt.
Men så klick!
Där stod jag, alldeles själv, mitt i tystaden, och hade låst upp barndomens hemligskåp.

Vad fanns inuti?
Luft!
Inga gamla skattkartor, hemliga kärleksbrev, magiska trollforlmer eller diamantringar för den delen.
Jag letade för säkerhets skull efter lönnfack, och sniffade lite i skåpet.
Den under så lång tid fänglsade skåpluften luktade som 1943, tänkte jag.
Instängt och lite kryddpeppar.
Snart hade den slunkit ut och blandats med rummets sommarnatt.

Borde jag ha öppnat skåpet?
Ett litet sommarnattsmysterium kanske är en skatt i sig?

Pellgården i sommarnatten.

Workshop hos Summervibe

Jag hade turen att få hälsa på en dag hos Summervibe i Hertsö centrum i Luleå. 
Projektet som Rädda barnen står bakom kom till för att skapa en trygg och meningsfull fritid för sommarlediga barn och unga.
På torget fanns en streetbasketplan, möjlighet till dans, en musikstudio i ABF´s kulturhusvagn, och en "bokkiosk". Det fanns även möjlighet att skapa och pyssla. 
Sommarjobbande unga vuxna höll i aktiviteter och bjöd barnen på vattenkrig, glass och melon denna varma dag. 
Alldeles i anslutning till torget ligger Hertsöns fina bibliotek och det var genom dem jag fick möjlighet att vara med.

Så jag som packat min gamla rutiga dramatenvagn full med egna böcker och material till "bokpyssel" fick ta stunden som den kom och improvisera utifrån antalet barn, ålder och intressen.
Här på bilderna spelar vi ett "hitta på en berättelse-spel" med hjälp av bilder/tidningsurklipp och en tärning. I högarna finns alla sorters personer och platser, som gjorda för att sätta igång fantasin. 
Vad kan det bli när tärningen och fantasin får samspela?
Idéerna haglar över bordet. En deckare?
Ja, någon är mördad i ödehuset och privatdetektiven Rick (oklart varför han gick runt och bar på en pilatesboll) tar sig dit med sin hundvalp. En blivande polishund med suveränt luktsinne.
Men skurken, en korrumperad polis (som tydligen är bagare också) motarbetar honom. 
Hur ska mordet kunna lösas? Kommer detektiven Rick att klara sig? 😀
Nu är det bara att skriva ner berättelsen. 

Tack så jättemycket för att jag fick komma!
Superstort tack till er grabbar som tog en paus från basketen och var med på workshopen.
Ni fick mig verkligen att sakna mitt gamla jobb som fritidspedagog. 
Bilderna är från Summervibes Instagram.

Sommarläsning! Kyla som boktips i P4 Norrbotten.

"En bok som får en att både tänka efter, rysa, frysa och tycka att vi har ett ganska bräckligt samhälle", säger Agneta KronStrömsed från Råneå bibliotek om Kyla i radions morgonsändning.
Agneta tipsar även om Hemma hos Bettan av Eli Åhman Owetz.

Här kan man höra boktipset!

Länk till själva programsidan finns här;
Kyla som boktips i P4 Norrbotten

Testläsning

Ibland testläser jag vänners texter när de är nästan klara. Just nu läser jag en skärgårdsdeckare för mellanåldern. Det är jättekul. Den är faktiskt riktigt spännande!
Tidigare har jag testläst både ungdomsböcker och böcker för riktigt unga läsare.
När jag läser brukar jag skriva allt det jag kommer att tänka på spontant i wordkommentarer, även om det verkar vara obetydliga saker. Sedan får man tänka igenom och sålla förstås.

Eftersom jag skriver själv är det oerhört lärorikt att läsa andras ofärdiga texter.
Då jag sedan hoppar över till det jag skriver på för stunden är det som att man ser manuset med nya ögon.
Man upptäcker misstag och får idéer till förbättringar man kanske inte skulle ha reflekterat över annars.

En ungdomsbok jag testläste för något år sedan finns i handeln nu. Det är en häftig känsla att läsa den färdiga texten i utgivet skick.
Till min stora glädje fick jag också veta igår att en barnbok för sex till nioåringar som jag fått chansen att läsa och kommentera på har blivit antagen.
Det är så peppande! Jag ser verkligen fram emot att se den fina berättelsen färdig med sina illustrationer och allt.
Jag undrar om bilderna kommer att likna dem jag såg i mitt huvud när jag läste?

Skiss till omslaget för Skrivtävlingen

Arbetsstipendium

Jag är en lycklig lantis, för jag fick författarfondens ettåriga arbetsstipendium i juni. 

Det känns jättekul! För mig betyder det att jag kan satsa aktivt på skrivandet det här året ut.
Jag kommer att lägga extra mycket krut på att få klart de manus jag har påbörjat. 
Och givetvis hoppas, hoppas hoppas jag på att något av dem ska antas!

Till hösten är föreläsningar och andra skrivrelaterade aktiviteter i skolor eller bibliotek inbokade, eller på planeringsstadiet. Men just nu är det så mycket skrivsommar jag kan klämma in.
Det känns faktiskt inte som att man behöver semester från något av det roligaste man vet. 

Ha det fint!

/T

Examensdags!

 Nu har min dotter Lovisa tagit sin förskollärarexamen. 

Hon har kämpat på bra i tre och ett halvt år, och läst

på distans både från Piteå och Valencia i Spanien där

hon och pojkvännen Oscar bor nu. 

I lördags var vi på plats vid LTU i Luleå för att titta

på cermonin. 

Sedan blev det kalas.  

Förstås!

Gissa vem som är en stolt mamma?

Rektor lämnar över nål och diplom

Fina familjen gratulerar

Presentöppning

Lovisa bakar goda tårtor! Den här har makroner på. Hembakta
förstås. 

Hoppas att ni har det bra så här i examenstider! 

Här är det regnigt och kallt och jag roar mig med

att skriva om sommar och värme. 

Den kommer snart. 

Hoppas jag. 

Ljusa kvällar, ljusa nätter

Nu är det ljust dygnet runt. Även om det nästan skymmer lite en stund vid midnatt. De här fotona är tagna vid midnatt för nästan en vecka sedan. På bara några dagar har mycket skett i naturen. Isen på sjön har gått upp, de sista snöhögarna har försvunnit och löven har nu slagit ut till musöron.
Själv har jag ägnat den mesta tiden till sysslor på gården. Allt för mycket sömn har det inte blivit med alla nya lamm som har kommit. Några ska ha nappflaska fyra till fem gånger per dag, så det blir en del att stå i.
Därför har allt skrivande fått stå tillbaka en del. Även bloggen och sociala medier.
Inuti huvudet pågår berättelserna som vanligt. Kokar ner till något som jag förhoppningsvis ska kunna skriva ner, snart, snart.
Det känns lite som en sjukdom att inte ha tid att skriva.
Men det är skönt att man kan samla på intryck i alla fall.
Som av den här natten när jag gick ner och knäppte några bilder vid sjön innan jag matade lammen.

Jag om natten. :D 

Nu kör Mentorsprogrammet igång igen

Snart kör mentorsprogrammet igång igen. 12 maj är sista dagen för dig som är mellan 10 och 18 att ansöka. Så passa på om du vill träffa någon av oss fyra författare som är med på ett bibliotek nära dig.

Klicka på länken så hittar du anmälningsblanketten och fler författarfilmer.
https://www.bibblo.se/mentorsprogrammet?culture=sv
Välkommen!

Nu är det Krisberedskapsveckan

På bilden finns en "strumplampa", eller stormlampa som det egentligen heter. 

En ficklampa som vevas upp. Ett tändstål. En urgammal pannlampa. 

Precis en sådan som Elias i boken får. Den som kanske räddar hans liv. 

Ett trangiakök finns där också tillsammans med kokkaffepannan och kåsan.

Där ligger också broschyren Om krisen eller kriget kommer som nämns i boken. 

Den här veckan är det Krisberedskapsveckan. I år riktar den sig till ungdomar mellan 13-19 och ute i landet pågår olika aktiviteter. Bland annat har man sett på katastroffilmer och diskuterat dem, och vad man själv skulle göra i en liknande situation. 

Vill man inte se en film kan man ju läsa en bok.

Kyla till exempel!

Nu finns Kyla som ljudbok!

Jag ska erkänna, jag har inte haft Storytel förut. Men nu har jag skaffat en provpreumeration.
Kyla har ju kommit ut som ljudbok under veckan, och nyfiken som jag är så måste jag ju bara lyssna!
Det är en spännande känsla att trycka på play och höra någon annan läsa upp ens text. För trots att man läst den högt för sig själv under redigerigen så är det inte alls samma sak.
Passande nog fick jag ett par hörlurar i födelsedagspresent i förra veckan, så nu ska här lyssnas. Till både Kyla och andra saker. (Har redan lagt första boken i Sagan om Isfolket i bokhyllan. )

Insläsare för Kyla är en tjej som heter Sandra Kassman. Hon har läst in ljudböcker förrut. Dessutom så är hon musikalartist, och som liten gjorde hon den svenska rösten som Lilo i Disneys film Lilo och Stich.
Just den filmen var min dotter Lovisas absoluta favorit, och den gick i det närmaste på repeat i något år hemma hos oss. Kanske är det därför Sandras röst känns bekant, även om den är vuxen nu.
Men en ljuv stämma är det likväl.

Det här är den första av mina böcker som getts ut som kommersiell ljudbok.
Tidigare finns Korpmåne och Skrivtävlingen inlästa som talböcker för Legimus. Det har jag skrivit om tidigare här på bloggen. Korpmåne finns också som punktskriftsbok.

Ljudboken Kyla finns även hos Bookbeat, Bokus och Adlibris.

https://www.storytel.com/se/sv/books/791054-Kyla

Lite påsk och sånt

Jag har fyllt år igen. Hur ska man känna sig när man nått så pass mogen ålder som 51? Jag har inte den blekaste aning, och det kanske är lika bra. Inuti är jag lika "barnslig" som någonsin. Fast å andra sidan var jag så lillgammal att jag planerade pensionen redan i lågstadiet. 

Röd hatt skulle jag ha när jag blev tant. Och så skulle jag inte ta någon skit. 

Det var en bra plan. 

Sedan min födelsedag förra våren har tre böcker kommit ut.

Astrid, Astrid, Den magiska vanten och Kyla.

Det är jag väldigt glad och tacksam över!

Att någon tror på en och det man har skrivit. 

Man blir så lycklig över det. 

För allt jag vill är ju att få dela med mig av mina berättelser,

och kanske genom det göra någons dag bättre.

Här i mitt lilla växthus plockade jag ihop ett bokgodisbord lagom till påsk. 

Om du vill beställa ett personligt signerat ex av någon av mina böcker är det bara att kommentera här på bloggen, via mejl, (adressen finns i sidopanelen här på bloggen) eller via något av mina sociala medier. Jag skickar gärna!

Hoppas att ni har en bra påsk!

Själv har jag glömt att äta ägg. 

Kanske får vi måla några i morgon, på självaste påskafton? 

Hönorna här på gården lägger många fler än de vill ruva på. 

Ha det fint! 

Glad påsk!

/Therese

Så skönt det är att våren är här. 

De magiska tjugonio, Den magiska vanten, Korpmåne, Skrivtävlingen, Astrid, Astrid och Kyla.
https://www.instagram.com/therese_henrikssons/

Kyla i Uppsala Nya Tidning

Spännande krönika i både Uppsala Nya tidning och i Corren! :) 

"Det är inte bara vuxna som förbereder sig för krig och katastrofer. Med boken "Kyla" kommer preppertrenden till barn och unga", inleder Matilda Nilsson sin krönika i Uppsala Nya Tidning, "Den praktiskt inriktade boken "Kyla" är en förberedelse för en svårare tid. Det är en kusligt realistiskt skildring för tonåringar. I norrbottningen Therese Henrikssons bok finns inga monster och zombies, bara desperata människor och de som redan är förlorade."
Matilda Nilsson skriver även om sci-fi äventyret "Till Vial" av Henrik Ståhl.
"I Kyla är hoten mot den fysiska hälsan, när mat och värme saknas. I Till Vial riskeras barnens psykiska hälsa. Hur håller man sig själsligt frisk när man är ensam i rymden?
Böckerna påminner om att vuxna inte kan lämna över allt ansvar för framtiden till våra barn. De ska inte behöva styra skeppet ensamma."

https://www.unt.se/kultur-noje/litteratur/nar-barnen-tvingas-bli-overlevare-5264627.aspx

Bokfrukost med Pocketbox!

Jag har varit på en helt underbar grej. Tänk er en lång härlig hotellfrukost med tjugosju bokintresserade kvinns på ett mysigt gammalt stadshotell i en liten Norrbottnisk stad.
Staden var Piteå, och hotellet var förstås Piteå Stadshotell, som uppfördes 1908.
Alla som ville hade med sig böcker att tipsa om, och att byta med varandra.
Det blev några timmars flitigt fikande och boktipsande.
Maud Öqvist som har företaget Pocketbox hade samlat ihop till välfyllda goodiebags som alla deltagare fick med sig efter avslutad dag.
Jag var där och bokpratade, som det kallas när man berättar som sitt skrivande och sina alster.
Jag pratade om hur det kom sig att just jag började skriva, och om tanken bakom mina böcker.
Publiken ställde många kloka frågor som ledde in samtalet på nya vägar.
Det är jättekul att få frågor som leder till diskussion tycker jag. Det känns verkligen som att man alltid lär sig något nytt.
Vi fick även information från biblioteken i Norrbotten om deras bokcirkelkassar och om hur det går till att anordna en egen bokcirkel.

Tack för att jag fick komma!

Här finns Pocketbox!
https://shop.pocketbox.nu/sv/
https://www.facebook.com/pg/pocketbox.nu/posts/

https://www.instagram.com/pocketbox.nu/

Maud pratar om Pocketbox och visar upp innehållet i boxarna. 

Stadshotellets pampiga trappa. 

De fem elementen - Gudarnas skymning av Cecilia Larsson Kostenius

Äntligen har jag läst den! Gudarnas skymning. Del två i serien om de fem elementen. Och det är inte en dag försent. För idag släpps den tredje delen. Orianas bälte. (Första delen heter De ursprungliga.)

Serien om De fem elementen är en fantasyskildring som utspelar sig en en mytologisk värld där folkslagen är specifikt länkade till de olika elementen. Luften, vattnet, jorden och elden. Det finns även ett femte element som kallas virus.
I första delen får vi veta att Manhem hotas av den ondskefulla gudinnan Oriana som sprider farsoter och kidnappar människor för att förvanska dem och göra dem till sina egna monstruösa avkommor.
Någon måste stoppa hennes framfart.
Den mystiske eldkungen kallar samman kämpar från de olika släktena för att rusta dem för det förestående kriget mot Oriana och hennes anhang.
Ungdomarna Odal, Pål, Regina och Svala som alla tillhör olika folkslag tränar tillsammans inför de kommande striderna. Var och en med sina specialkunskaper lär de sig samarbete och att förstå varandras olikheter, och likheter.
De lär känna varandra och blir goda vänner som vet att de snart måste pröva sina färdigheter på slagfältet.

Gudarnas skymning tar vid där De ursprungliga slutar.
De fyra vännerna har gett sig av för att möta virusgudinnan Oriana. De tar sig allt närmare Orianas marker. Under den strapatsrika och känslofyllda färden möter de många faror och deras kunskaper och samarbetsförmåga sätts på prov.
Färden överskuggas av en spådom om att någon av dem måste dö för att seger ska kunna vinnas.
Vem av dem ska det bli? Är ödet oundvikligt?

Cecilia Larsson Kostenius kan sin fantasy.  Här finns allt. Storslagna scener, mytologiska varelser, hjältemod, magiska inslag, vänskapsband, och trånande kärlek.

Jag tycker att det här är en väldigt intressant berättelse med ett vackert språk som jag finner passande till genren. Det är en verkligen en resa till främmande platser man ger sig in i med de här böckerna, och det gillar jag.
När boken tar slut är jag peppad inför nästa del.
Och som tur är kan jag fixa mig ett signerat exemplar redan idag!

Bokserien passar från 12 år, men givetvis finns ingen övre åldersgräns! 

Här hittar du dina böcker:

Del 1: https://www.bokus.com/bok/9789187523755/de-ursprungliga/
Del 2: https://www.bokus.com/bok/9789188769008/gudarnas-skymning/
Del 3: https://www.bokus.com/bok/9789178850280/orianas-balte/

Gulp! Jag har skickat iväg ett manus.

Egentligen borde man ju inte gå som på nålar. Jag menar, det är ju inte första gången jag har skickat in manus till förlag. Jag har gjort det massor av gånger.
Jag har fått massor av refuser också! Vet inte ens om jag vågar räkna dem?
(Men det är minst sexton.)
Och så har jag fått fem stycken ljuvliga, "Vi vill gärna ge ut din bok!" 
Manusen bakom dessa positiva svar har blivit böcker nu.

Men den här gången då? Det här ungdomsboksmanuset som jag alldeles nyss har skickat iväg till några förlag. Det har tidigare blivit refuserat. Men snällrefuserat. Jag fick till och med ett personligt svar med bifogat lektörsutlåtande från stora förlaget. De hade kostat på en utomstående lektör, och jag är väldigt tacksam för att jag fick ta del av tyckandet.
Men ett nej är ett nej. Så, vad göra?

Jo, efter ytterligare en genomgång av texten har jag satt mig ner och letat efter fler förlag.
Någon måste det väl finnas som vill ge ut en berättelse som den här?
En som handlar om utanförskap, och om att våga stå för den man är och det man egentligen tycker.
Som handlar om mod, i både stora och små saker. Som berättar om den starkaste och bästa vänskapen som kanske egentligen är kärlek. Den som gör så ont att vara utan när man inser att det kanske är försent.
Fast vet ni vad? Det är en spökhistoria också.
En alldeles tvättäkta, med viskade röster, krypande skuggor, skeva ljud, och känslan av att man kanske inte borde se sig om över axeln.
Men alltihop börjar med att blixten slår ner.

Den här berättelsen. Jag skrev den för mig egen skull. För att det var kul, och jag stoppade in saker jag gillar i den. Som gamla ånglok, jag älskar sådana. Även om de som finns med i texten står uppställda i ett lokstall. Jag är förresten en av järnvägsmuseums återkommande besökare. Min morfar som jag tillägnat boken var ångmaskinsingenjör, och som barn fick jag vara med när han byggde ångmaskiner från grunden.

Mina barn Albin och Lovisa för ett antal år sedan.
På järnvägsmuseum i Karlsvik. 

Morfar, som kunde det mesta om ångmaskiner,
och om jazzmusik. 

Ett antikvariat måste jag också ha, tänkte jag och skrev in ett. Det är något visst med äldre böcker och fotoalbum från förr.
Insidan av ett kyrktorn får man också uppleva i berättelsen. Där händer det spännande saker. Jag glömmer aldrig första gången jag gick upp i ett. Det hade säkert hundratals knarrande trappsteg av trä, och en vidunderlig vindblåst utsikt. Givetvis fick kyrkogården också vara med.
Jag har alltid faschinerats av dem, i så många aspekter.

Så har vi karaktärerna förstås. Det finns en utsatthet hos dem. Jag försökte skriva dem ett hjärta och en själ.
Sedan om jag lyckats eller inte?
Jag lever på hoppet just nu!

Ha en fin fredag!

/T

Om minusgrader i ungdomslitteraturen. Recension av Kyla och Så jävla kallt, i både HD och Sydsvenskan

Under rubriken Minusgrader i ungdomslitteraturen recenseras Lova Laksos debut Så jävla kallt, och min bok Kyla. Recensenten Elin Nilsson har huttrat sig igenom de båda böckerna. 

Hos Barnens bokklubb kan man köpa dessa
böcker som ett paket.
 https://www.barnensbokklubb.se/13-sa-javla-kallt-kyla

Lova Laksos bok fick beröm för sitt elastiska språk, och recensenten såg fram emot att läsa mer av henne:

" ...Och vad gäller gestaltning är språket i ”Så jävla kallt” en ordentlig d-vitamininjektion. På en gång rått och melodiskt vilar det något Stina Stoorskt över det, om än mer lättillgängligt. Lova Lakso är en författare med absolut gehör för språkets elasticitet. Men dilemmat för ”Så jävla kallt” är, passande nog, avsaknaden av värme."

 Elin Nilsson tyckte att Kyla var svår att lägga ifrån sig:

”Kyla” är oerhört spännande och härligt omöjlig att inte sträckläsa. Gestaltningen känns visserligen lite platt när det gäller de äldre i grannbyn, som knappt berörs av att samhället har stängt ner och som har svårt att förstå ungdomsslang. Men ungdomarna själva är omsorgsfullt gestaltade, och det är huvudsaken. Språket kanske inte sprakar som hos Lakso, men sträckläser gör man likväl.

Både i ”Kyla” och ”Så jävla kallt” får snön och kylan utgöra det yttre motstånd som behövs för att sätta igång de inre konflikterna. I ”Så jävla kallt” är kylan inte bara där, den är också levande, som en förkroppsligad motståndare i en tonårings krig mot de begränsningar livet bjuder på. Även i ”Kyla” utgör snön naturligtvis ett motstånd, men i mer konkret bemärkelse."

https://www.hd.se/2019-03-17/minusgrader-i-ungdomslitteraturen
https://www.sydsvenskan.se/2019-03-17/minusgrader-i-ungdomslitteraturen

Littfesten blev ett hostigt soffhäng

Vi packade redan på tisdagen tolvåriga bokkaraktären Astrid Nilsson och jag. Så att vi skulle ha allt klart i god tid inför Littfesten i Umeå, som gick av stapeln två dagar senare. 

Vi skulle samåka åka dit tillsammans med ett par andra författare från Norrbotten, Cecilia Larsson Kostenius, och Irene Strålberg, och så skulle vi stå vid Idus och Visto förlags bord, dit även Umeåbon Stellan Linder skulle ansluta. 

Astrid var taggad förstås, hon som har tänkt bli författare och allt. 

Och jag tyckte att det skulle bli så kul att få representera just böckerna om henne, Skrivtävlingen och Astrid, Astrid, under Littfesten. Och förstås att stå vid bokbordet tillsammans med härliga kollegor och deras böcker. 

Fast ibland går det ju förstås inte riktigt som man har tänkt sig, och dagen innan vi skulle åka vaknade jag med förkylning. (Och en basöst som fick hunden att börja skälla!) 

Den utvecklade sig till något influensaliknande som skulle kräva massor med tid i soffan, te med honung. Och kostymdramer, från BBC.

Nu, en och en halv vecka senare börjar jag vakna ur min dvala. Fortfarande med minst sagt udda stämma!

Jag har haft något av ett Jane Austen-maraton. Hunnit se Stolthet och fördom, hela tv-serien från -95. (Välidgt roliga personporträtt! Prästen Mr Collins är nog min favorit ur serien, när det gäller att gestalta "mänsklig dårskap".) Jag såg även långfilmen med Kiera Knightley som Elisabeth Bennett. Och filmen Emma med Kate Beckinsale i huvudrollen. 

För att få lite variation hostade jag mig igenom ett antal avsnitt av kanadensiska serien Travelers på Netflix. 

Den är bra! Skådespelarna gör det mesta av handlingen som går ut på att själar/medvetanden från framtiden skickas ner i nutida kroppar, just i det ögonblick som personen hur som helst skulle ha avlidit. De nya medvetandena som bildar ett team är på uppdrag. Att rädda världen från att bli så förstörd som den är i framtiden. Ja, det låter ju helt flummigt. Men det är det inte. 

Idag är första dagen jag inte känner mig så där helt slut sedan flunsan satte fart. Så trots att bihålorna protesterar ska jag åka och handla lite idag. 

Sedan blir det skrivtid. 

Hälsningar från ett soligt och snörikt Mockträsk.

Om berättande och Kyla i Dagens Nyheter

"Vad gör man när strömmen går och det är trettio grader kallt ute? Och mamma och pappa har åkt till Thailand? Ungdomsthrillern ”Kyla” är en obehagligt trovärdig ”Flugornas herre” för vår tid", skriver Lotta Olsson i Dagens nyheter. 

Ur DN

Kanske är jag snarare en berättare än en författare, alltid lite osäker på om texten når fram dit den ska. Osäker på om orden i skriven form tar sig till de inre prången hos läsaren, där de liksom hittar hem. Där läsaren kan engagera sig så pass att denne upplever spänning, kärlek, oro, igenkänning, eller vad det nu må vara.
Jag har växt upp med berättande människor. Min "trapperpappa" hade vacker handstil, men svårt med att få orden i rätt ordning. När han skrev alltså.
När han berättade historier var det en helt annan sak.
Med en röst som gjord för sagor flödade orden som vårbäckar, som vinande granskogar under höststormar, likt snöflingor som landade med nästan ljudlösa dunsar på min vintermössa, för att sedan dundra som sommarnattens åskväder.

(Ja, man kan ta till naturen för att beskriva honom. Han tillbringade hur som helst det mesta av sin tid i den.)
Hans vilda sagor var så spännande, alltid med en karaktär man kände med, och det där är väl litegrann måttstocken för hur jag vill skriva.
Men det går ju inte att skriva så! 

Allt blir blekt i jämförelse, så jag har försökt hitta min egen "röst" istället. 

Och när någon läst och gillat mina böcker, eller när jag får en bra recension för något jag skrivit blir jag alltid förvånad. Men väldigt glad. Då känns det som att jag är på rätt väg i alla fall.
Särskilt som nu när Kyla fick vara med i DN.

 "Therese Henriksson förmedlar skickligt strömavbrottets effekter på en rad områden, och precis som i ”Nedsläckt land” eller i Lars Wilderängs prepperthriller ”Stjärnklart” är de mänskliga relationerna ett stort problem. Krisen tar fram många goda sidor hos människor, men det finns också de som är beredda att gå väldigt långt för att rädda sig själva. Therese Henriksson faller inte för frestelsen att göra barnen till superhjältar, utan låter dem vara just svagare och mer sårbara inför en hotfull vuxen," 

skriver Lotta Olsson vidare i recensionen. Och just det här med att barnen inte upplevs som superhjältar känns viktigt. Inte för att de inte är hjältar i alla fall. Utan för att det här med hjältemod också kan rymmas i det lilla. I små saker, som vilka ord man väljer att säga, särskilt de som sitter långt inne. Och i handlingar som man egentligen inte vågar, men som kanske hjälper någon annan. 

Flugornas herre förresten, jag läste den för länge sedan under skoltidens obligatoriska klassikerläsning. Har inte läst den sedan dess, och inser nu att jag borde läsa om den med ett vuxet perspektiv. 

Det kan bli intressant.
https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-kyla-ar-en-ungdomsthriller-om-ett-kansligt-samhalle/

Önskar er allt det bästa!

/T