Gulp! Jag har skickat iväg ett manus.

Egentligen borde man ju inte gå som på nålar. Jag menar, det är ju inte första gången jag har skickat in manus till förlag. Jag har gjort det massor av gånger.
Jag har fått massor av refuser också! Vet inte ens om jag vågar räkna dem?
(Men det är minst sexton.)
Och så har jag fått fem stycken ljuvliga, "Vi vill gärna ge ut din bok!" 
Manusen bakom dessa positiva svar har blivit böcker nu.

Men den här gången då? Det här ungdomsboksmanuset som jag alldeles nyss har skickat iväg till några förlag. Det har tidigare blivit refuserat. Men snällrefuserat. Jag fick till och med ett personligt svar med bifogat lektörsutlåtande från stora förlaget. De hade kostat på en utomstående lektör, och jag är väldigt tacksam för att jag fick ta del av tyckandet.
Men ett nej är ett nej. Så, vad göra?

Jo, efter ytterligare en genomgång av texten har jag satt mig ner och letat efter fler förlag.
Någon måste det väl finnas som vill ge ut en berättelse som den här?
En som handlar om utanförskap, och om att våga stå för den man är och det man egentligen tycker.
Som handlar om mod, i både stora och små saker. Som berättar om den starkaste och bästa vänskapen som kanske egentligen är kärlek. Den som gör så ont att vara utan när man inser att det kanske är försent.
Fast vet ni vad? Det är en spökhistoria också.
En alldeles tvättäkta, med viskade röster, krypande skuggor, skeva ljud, och känslan av att man kanske inte borde se sig om över axeln.
Men alltihop börjar med att blixten slår ner.

Den här berättelsen. Jag skrev den för mig egen skull. För att det var kul, och jag stoppade in saker jag gillar i den. Som gamla ånglok, jag älskar sådana. Även om de som finns med i texten står uppställda i ett lokstall. Jag är förresten en av järnvägsmuseums återkommande besökare. Min morfar som jag tillägnat boken var ångmaskinsingenjör, och som barn fick jag vara med när han byggde ångmaskiner från grunden.

Mina barn Albin och Lovisa för ett antal år sedan.
På järnvägsmuseum i Karlsvik. 

Morfar, som kunde det mesta om ångmaskiner,
och om jazzmusik. 

Ett antikvariat måste jag också ha, tänkte jag och skrev in ett. Det är något visst med äldre böcker och fotoalbum från förr.
Insidan av ett kyrktorn får man också uppleva i berättelsen. Där händer det spännande saker. Jag glömmer aldrig första gången jag gick upp i ett. Det hade säkert hundratals knarrande trappsteg av trä, och en vidunderlig vindblåst utsikt. Givetvis fick kyrkogården också vara med.
Jag har alltid faschinerats av dem, i så många aspekter.

Så har vi karaktärerna förstås. Det finns en utsatthet hos dem. Jag försökte skriva dem ett hjärta och en själ.
Sedan om jag lyckats eller inte?
Jag lever på hoppet just nu!

Ha en fin fredag!

/T