Om berättande och Kyla i Dagens Nyheter

"Vad gör man när strömmen går och det är trettio grader kallt ute? Och mamma och pappa har åkt till Thailand? Ungdomsthrillern ”Kyla” är en obehagligt trovärdig ”Flugornas herre” för vår tid", skriver Lotta Olsson i Dagens nyheter. 

Ur DN

Kanske är jag snarare en berättare än en författare, alltid lite osäker på om texten når fram dit den ska. Osäker på om orden i skriven form tar sig till de inre prången hos läsaren, där de liksom hittar hem. Där läsaren kan engagera sig så pass att denne upplever spänning, kärlek, oro, igenkänning, eller vad det nu må vara.
Jag har växt upp med berättande människor. Min "trapperpappa" hade vacker handstil, men svårt med att få orden i rätt ordning. När han skrev alltså.
När han berättade historier var det en helt annan sak.
Med en röst som gjord för sagor flödade orden som vårbäckar, som vinande granskogar under höststormar, likt snöflingor som landade med nästan ljudlösa dunsar på min vintermössa, för att sedan dundra som sommarnattens åskväder.

(Ja, man kan ta till naturen för att beskriva honom. Han tillbringade hur som helst det mesta av sin tid i den.)
Hans vilda sagor var så spännande, alltid med en karaktär man kände med, och det där är väl litegrann måttstocken för hur jag vill skriva.
Men det går ju inte att skriva så! 

Allt blir blekt i jämförelse, så jag har försökt hitta min egen "röst" istället. 

Och när någon läst och gillat mina böcker, eller när jag får en bra recension för något jag skrivit blir jag alltid förvånad. Men väldigt glad. Då känns det som att jag är på rätt väg i alla fall.
Särskilt som nu när Kyla fick vara med i DN.

 "Therese Henriksson förmedlar skickligt strömavbrottets effekter på en rad områden, och precis som i ”Nedsläckt land” eller i Lars Wilderängs prepperthriller ”Stjärnklart” är de mänskliga relationerna ett stort problem. Krisen tar fram många goda sidor hos människor, men det finns också de som är beredda att gå väldigt långt för att rädda sig själva. Therese Henriksson faller inte för frestelsen att göra barnen till superhjältar, utan låter dem vara just svagare och mer sårbara inför en hotfull vuxen," 

skriver Lotta Olsson vidare i recensionen. Och just det här med att barnen inte upplevs som superhjältar känns viktigt. Inte för att de inte är hjältar i alla fall. Utan för att det här med hjältemod också kan rymmas i det lilla. I små saker, som vilka ord man väljer att säga, särskilt de som sitter långt inne. Och i handlingar som man egentligen inte vågar, men som kanske hjälper någon annan. 

Flugornas herre förresten, jag läste den för länge sedan under skoltidens obligatoriska klassikerläsning. Har inte läst den sedan dess, och inser nu att jag borde läsa om den med ett vuxet perspektiv. 

Det kan bli intressant.
https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-kyla-ar-en-ungdomsthriller-om-ett-kansligt-samhalle/

Önskar er allt det bästa!

/T