söndag 19 mars 2017

Det är ingen hemlighet att jag förutom prickar och rutor (och grejer som inte har varit nya på evigheter) dras till vissa färger...
En färg...mest.

tisdag 14 mars 2017

Gästbloggaren; Hemma hos Lovis : En tvärhand hög

Lovisa gästbloggar träffsäkert om kroppsideal;

En tvärhand hög
Det här är jag.
Jag är 151 cm lång. Ni kanske kan tänka er att den där sista cm är väldigt viktig när man inte har så många att komma med. Jag har alltid varit kortast i klassen, och det har nästan alltid varit jobbigt då det var viktigt att inte vara annorlunda i skolans värld. Jag var ju redan en pluggis, nörd, eller opopulär som alla sade. Jag minns någon gång på mellanstadiet, kanske i 4:an, då vi alla en och en fick ställa oss framför whiteboarden och så ritade fröken ett streck ovanför huvudet för att markera hur långa vi var. Varför vi gjorde det har jag ingen aning om. Men jag minns att jag tittade på mitt lilla streck och skämdes och kände tårarna bränna bakom ögonen när jag tryckte tillbaka dem. Kanske var jag på den tiden 142 cm. Jag kan inte påstå att jag blivit mobbad eller retad för min längd. Men det flög alltid förbi någon kommentar. " lillan, kortis, oj vad kort du är, är man inte dvärg om än är så kort?..." En klapp på huvudet, en arm på huvudet då någon roat använde mig som armstöd. Jag vet inte om ni kan tänka er hur nedvärderande det känns att bli klappad på huvudet, även om personen som gör det inte menar det så, och kanske bara gör det för att de tycker att man är liten och söt. Det känns som om man inte kan bli tagen på allvar, folk trodde inte att man kunde vara arg, eller svära till exempel. Det var jobbigt fram till gymnasiet. Någonstans där accepterade jag min längd, och gick över till att vara nöjd och trivas i min kropp. Där var kortis kommentarerna mer vänliga och jag brydde mig inte så mycket eftersom jag tyckte om personerna i min klass och kände mig uppskattad och omtyckt av dem. Då började jag själv skämta om min längd och jämförde mig med andra för skojs skull.

Tänk på kommentaren " Oj vad kort du är". Är det en komplimang? Är det en taskig sak att säga? Varken eller? När jag har fått höra det ibland tänker jag typ  "No shit Sherlock, jag VET att jag är kort, du behöver liksom inte påminna mig..." Något annat jag brukar reagera på är när någon säger eller skriver en kommentar på en bild till någon "vad smal du är!". Detta är menat som en komplimang eftersom idealet är att man ska vara smal (gärna lagom lång också). Jag blir alltid irriterad, du vet inte om personen har ätstörningar och du uppmuntrar en självdestruktiv inställning, du vet inte om personen vill men inte kan gå upp i vikt. Mest troligt blir personen glad för kommentaren. Men jag blir irriterad. 
Jag vill vara smal, jag är smal, men ibland petar jag i det mjuka och tittar mig i spegeln och undrar om den är för plufsig bara för att jag fikat lite mer på sista tiden. Då blir jag så ledsen och irriterad att jag faktiskt tänker så. Att jag är så påverkad av dagens kroppshets och orealistiska ideal. När jag kommer på mig själv med att göra så tänker jag ofta "nä, jag är jättefin, jag älskar min mage, tänk vad bra den är med eller utan plufs!" 

Det jag vill komma fram till med detta inlägg är att jag tycker det är enormt viktigt att tänka sig för innan man kommenterar någon annans kropp. Du vet inte om personen i fråga har det jobbigt med sin kropp, har blivit mobbad eller något annat. Det kan förstås hända att personen älskar sin kropp och är trygg och säker i sig själv. Men ärligt talat tror jag inte att det är det vanligaste alternativet. Säg hellre något annat. 

Säg hellre att du är glad att se personen, kommentera energin och utstrålningen, något i personligheten... Det är svårt, jag vet. Man vill gärna säga vad fin/snygg du är, för man tycker ju det. Jag blir alltid glad av att höra att någon tycker att jag är fin. Men det är ju så inpräntat i oss att det är så man ger komplimanger. Jag vill tro att vi kan utmana oss att ändra på det, och väva in lite mer viktiga komplimanger. Beröm personen och inte utseendet. 


Länk till Lovis blogg;
http://hemmahoslovis.blogspot.se/

Texten finns också hos Krönikan.se

Vill du läsa en bok på temat kan jag tipsa om den här;
http://www.adlibris.com/se/bok/kroppspanik-fett-logner-och-sjukt-onodig-angest-9789127135864


Kroppspanik : fett, lögner och sjukt onödig ångest

måndag 13 mars 2017

Nissen Läser Trolldomsakademien Spökslottet av Peter Bergting

Terminen är slut. Det är dags för Miranda, Orville och Emmi att gå skilda vägar över sommaren.
Men det verkar som om själva Trolldomsakademien vill annorlunda. Plötsligt slår dörren igen. Den är låst och går inte att öppna. 
Inuti byggnaden som tycks leva sitt eget liv händer allt märkligare och farligare saker. 
Det tre vännerna tillsammans med läraren Malda (som tidigare var demonprinsessan) och Bargesten Briar försöker finna en ny väg ut ur huset som nu tycks vara en livsfarlig labyrint med faror, monster och spöken lurande runt varje hörn.
Men vad är det egentligen som händer?
Och varför händer det?
Kommer de någonsin att lyckas lösa alla gåtor så att de tar sig ut i friheten och sommarlovet igen?

Jag är svag för spökhistorier och gillade den här bokens vilda idéer. 
Nils tyckte också att den var spännande. "Bäst med den här boken var alla konstiga karaktärer, som till exempel lyckokaksanden Era-bulgogi som serverade te och lyckokakor. Själva huset är också coolt, eftersom väggarna kan flytta sig mitt i allt" säger han.
I slutet av boken finns ett bestiarium som förklarar de olika sorternas monster.

"Jag ger den här boken tre av fem monsteransikten" hälsar Nils.

Det här är tredje boken i serien om Trolldomsakademien.
Författare och illustratör är Peter Bergting.
Antal sidor 189
Bokförlag Semic


Allt gott från oss!

torsdag 2 mars 2017

Skolbesök

Det var jättekul att komma ut till Björknäsgymnasiet och få prata för och med ett gäng fina ungdomar som läst och arbetat med Korpmåne.
Ungdomarna som har svenska som andraspråk har läst, skrivit läsdagbok och diskuterat texten allt eftersom. På så sätt har de kunnat dela varandras upplevelser av läsningen vilket är ett jättebra sätt att täcka upp de luckor man eventuellt har då man inte har hunnit läsa svenska så länge.
Dessutom, olika infallsvinklar på en text är alltid intressant. Hur man ser den utifrån sina egna erfarenheter och tankar.
Det var verkligen intressant att höra elevernas frågor och funderingar kring texten, karaktärerna och skrivandet.

Jag lärde mig massor och tar med mig det för framtiden!

Tack så mycket allihop!


fredag 17 februari 2017

Ett Helsingefår vid namn Helga Hufflepuff

Den här damen (som är en riktig linslus) heter Helga och är ett Helsingefår.
 Nissen döpte henne efter elevhemmet Hufflepuffs grundare från Harry Potter böckerna. 
Om hon har någon likhet med sin namne vet jag inte. Det kanske möjligen kunde vara den lockiga frisyren. 
Året då Helga föddes fick alla lamm på gården namn efter karaktärer ur J.K Rawlings böcker.
Nisse döpte dem allihop.
Hermione och Luna bor också kvar hos oss. 
Ursprungligen började vi med Helsingefår eftersom de tillhör allmogefåren och var utrotningshotade och det kändes kul att kunna bidra till att dessa fina djur skulle få finnas kvar.
Bääh, jag tycker inte det är någon vidare servering på det här
stället. Nån som har en småkaka? Inte...En morot då?
I år är första gången på tolv år som vi inte kommer ha några lamm på gården till våren. 
Det betyder att min nattsömn kommer vara avsevärt bättre, (hoppas jag) då jag slipper gå ut mitt i natten och förlösa tackor, och hjälpa lammen att komma igång och äta och så där.
För de allra flesta tackorna har lamningarna gått bra. Men med åren har jag blivit en fena på att få igång tillsynes livlösa lammungar också, och det kommer att bli lite tomt att inte ha ett flasklamm som springer efter en vart man än går. In i köket till exempel där de brukar skutta runt och nosa på allting. Jag har till och med haft små lamm i bilen då jag hämtat Nisse på skolan ibland. 
Då man haft någon liten svag en som behövt konstant tillsyn första dagarna. 

Ha en fin fredagskväll!
/Therese
Pyttelilla bäbisen Birger
Fjolårets lilla flaskis Mimmi

46942

Nu har jag skrivit klart första utkastet/råmanuset till Norrskensvinter. Det landade på 46942 ord och det är 208770 tecken. Det är inte särskilt långt och det betyder förstås inte att det är en bok ännu.
Och både tecken och ordmängd kan egentligen kvitta.
Nu följer redigeringsomgångar, så många det behövs.
Dags att lyssna in, lägga till och dra ifrån. Kolla fakta. Jag är på omgång nummer ett.
Då det är klart ska jag skicka texten till några testläsare.
Sedan ska jag hitta en lektor som är beredd att kasta sig in i en massa norrbottniska uttryck, kyla och kärlek och känslosvängningar.
Just nu funderar jag på om jag ska skriva ut hela texten och sedan läsa igenom och korrigera med penna mellan raderna.
Det är ett bra sätt, men min skrivare verkar äta bläck.

Det som syns här under är en av spellistorna jag använt under Norrskensvinter.
Som den ser ut just idag. Tittar du här i morgon kan den se lite annorlunda ut.
Vissa låtar kan gå på repeat i timmar medan jag skriver, andra passerar bara för att sätta tonen i en viss scen. En biltur har sin, en vandring i snön en annan. Uppgivenhet har sin, frustration och kärlek har sina, och varje karaktär har sin egen kombination.
För mig blir det som ett soundtrack till filmen jag har i huvudet då jag skriver.

Man har inte roligare än man gör sig som min mamma sa.

Allt gott!

/Therese

onsdag 15 februari 2017

Alla hjärtans morgon

Så här såg det ut då Nissen och jag väntade på skolbussen på alla hjärtans dag.
Hjärtliga hälsningar på himlavalvet i morgonrodnaden.
Bilden blev uppplockad av Smhi och fick vara med på deras webbsidor.
Det var riktigt kul att himlahjärtat som gjorde mig och Nissen så glada fick "sprida kärlek" till många fler.
Vardagsmagi över Mockträsket.

måndag 13 februari 2017

Inspirationsmusik. The Cure - Just Like Heaven

Vad lyssnar jag på då jag skriver. Ja det är allt möjligt.
Jag väljer musik som passar till scenen jag håller på med och gör ofta spellistor på Spotify eller Youtube. Varje text får sin egen spellista och det är stört omöjliga att återanvända listorna till nästa text. Låtarna hittar jag ofta på oväntade ställen, i en teveserie, som bakgrundsmusik till shoppingen i någon butik, eller i eftertexterna till någon film. Man får vara snabb och hålla kvar någon fras i minnet så det går att hitta igen låten sedan.
Men då jag inte har någon inspiration alls, hjärnan känns lika spännande som en bit kartong, och jag och inte kommer igång trots dubbla koppar kaffe.
Då lyssnar jag ofta på the Cure.
Det behövs några toner bara.







onsdag 8 februari 2017

Firar manus med ugnspannkaka

I morse var det -26.4  på morgonpromenaden. Fast det kollade jag inte innan vi gick ut vovven och jag. Det kände lite smått svalt nere på isen där vi gärna vistas just nu. 
Då jag kom hem hade jag helt vitt hår, så där fullt med rimfrost som det blir ibland.
Det är inte så lång tid på året man faktiskt kan traska runt på sjön och gå i land lite varstans.
Sommartid kan jag ta båten förstås. Men med hunden i är det lite vanskligt. 
Hon väger 52 kilo och får den så lätt i gungning. 
Måste lära henne åka båt i sommar tänker jag.

Idag har jag kommit upp till 45000 ord i manuset Norrskensvinter, vilket betyder att jag nästan har ett färdigt första utkast och det måste firas tyckte jag. 
Fast Nissen ville ha pannkaka, så då firade vi med det. 
Nu är det faktakoll som gäller, 
och lite koll på karaktärerna. 
Ungdomarna som genomlever en kris i samhället mitt i smällkalla vintern.
De får inte bli platta, utan lika levande helst som de är för mig.
Sorg, oro och maktlöshet får de uppleva. Lyckan över att klara av saker de inte trott att de skulle, och kärlek som gör ont. 
Ska jag avslöja vad några av dem heter?
Syskonen Sofia (Fia) och Kim som är tonåringar, och så Tommy som är tolv och vet massor.
Så har vi Elias, också. Kompisen som blir mer än en kompis.(It´s complicated.)
Han har Nissen fått namnge.
Och så gubben med hemstickade långkalsonger. Han heter Eugen. 

Ha det fint!

/Therese
Therese Henrikssons foto.

Therese Henrikssons foto.
Vi undrar en sak. När kommer maten egentligen?




måndag 30 januari 2017

Nissen läser Percy Jackson, Född till hjälte


Den här boken sträckläste vi mer eller mindre under en intensiv förkylningsvecka. 

Rick Riordan är engelskläraren som blev en väldigt produktiv författare.
Idén till berättelserna om Percy Jackson fick han då han berättade godnattsagor om de grekiska gudarna för sin son Haley. 
Berättelsens hjälte Percy har diagnostiserats med ADHD och dyslexi, precis som Haley och i berättelsens prövningar har Percy nytta av sin snabba hjärna som tar in många intryck på samma gång. Det visar sig nämligen att Percy som går i skolan som vem som helst egentligen är son till en gud, och inte vilken gud som helst utan självaste Poseidon.
Då ett farligt uppdrag som kommer i hans väg måste lösas får han nytta av sina förmågor, som han inte tidigare har förstått att han har. Det krävs både list och ett par riktigt goda vänner för att återbörda Zeus stulna originalblixt till sin rätta ägare , och på samma gång rädda världen från ett ödesdigert krig mellan gudarna.

Nissen gillade den här boken skarpt, och vill omgående, det vill säga i kväll börja med uppföljaren.
Språket är enkelt, och jag kunde väl kanske ha önskat mig lite mer djupgående förklaringar till vissa saker. Att Olympen har flyttats till New York , ja... Säg vad som inte kan hända i en saga?

Nissen ger Percy Jackson Född till hjälte fyra av fem blixtar.

Den hade haft fem, säger han om han inte sett filmen sex gånger först.
För filmen är bara löst baserad på boken. Bägge är egentligen lika spännande, säger Nisse, men han saknade händelser i som inte fanns med i boken. Även fast det hände betydligt mer i boken än i filmen. Hans råd är att man ska läsa boken först och sedan se filmen.

Bonnier Carlsén
Antal sidor 440

Allt gott från oss!
/Therese

Med i Allers veckotidning

I veckans nummer av Allers veckotidning kan man läsa om mig och min familj. 
Där står det hur jag och Patrik träffades då jag var sju och han fjorton. 
Om hur han kom ridande barbacka längs byavägen då jag låg i diket och spionerade. 
Ja det var ju kanske inte första gången vi sågs, för jag syntes ju inte...
   Men snart nog hängde han som många av byns ungar efter min trapperpappa, som gärna berättade historier och visade dem hur man byggde pilbågar eller gjorde vasspipor.
   Fast sedan tog det trettio år innan vi blev ett par.
Artikeln berättar också i korthet om livet på landet i Mockträsk. 
Om hur min yngste son Nisse valde att komma till världen två månader för tidigt. Lite om vårt år på magiska Newfoundland, och hur det var då huset vi renoverat brann ner till grunden.

Och lätt surrealistiskt är det faktiskt att läsa reportage om sitt liv på det här sättet.
Kolla, där är ju vi liksom. Jag borde ha hållit in magen! 
"Bardomsprinsen, haha. Jo ja tackar ja", skrattade Patrik. 

Artikeln författades av Birgitta Lindvall  Wiik och bilderna tog Petra Älvstrand

Jag önskar er en riktigt bra dag!
/Therese

måndag 23 januari 2017

Lite prat i morgonradion


Idag snöar det.

Imorse blev jag uppringd av P4 Norrbottens morgonprogram. Vi pratade lite om hur radion funkar som rävskrämma så att inte räven äter upp mina hönor, och lite om skrivande också!
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/839237?programid=229&start=4582

Jag önskar dig en bra dag!

/Therese



fredag 20 januari 2017

31702

31702 ord. Det går sakta framåt.
Och mitt i alltihop känner jag på mig att något är galet, och då jag går ut hittar jag räven som precis har tuggat av huvudet på min favorithöna.
En död höna till hittar jag, fast hönshuset är inne i fårhuset och så får jag förstärka dörren till hönsburen med en lastpall och hänga upp en radio i taket.

Åter till orden alltså.
Nytt kapitel.
Bäverpulkan. Vem sjutton döper ett kapitel till bäverpulkan?

Livet på landet just nu.

Morgonens skrivpass. Inte helt fel med den gryningshimlen.


Ha det fint! 
/Therese

onsdag 18 januari 2017

Upp och ner och Stuck In A Moment

Tjugohundrasexton var ett sådant där år.
Lite upp och lite ner.
Ett då man liksom drattade omkull och reste sig hela tiden. 
Jag skickade manus till förlag i januari, och fick nej tack.
Sedan fick jag min hemkommuns kulturstipendium för boken Korpmåne.
Så himla kul!
Och jag blev utvald som mentor för unga skrivare genom Polarbibblo.
Så roligt!.
Jag  skrev och målade och skickade in ett barnboksmanus till vilket jag gjort alla bilderna själv, och fick nej.
Fast Korpmåne kom ut som pocket!
Jättekul!
Bilderboken mötte nya hinder och ett nytt nej.
Fast jag fick vara med på Eyvind 2016. Signera böcker, och prata skrivande framför publik.
Och fick nej på manus igen.
Sedan satte mentorssatsningen igång och jag fick möjligheten att träffa en helskön grabb som jag pratade skrivande med.
Så roligt och inspirerande.

Så blev det 2017.
Nej, på nästa manus kom som ett brev på posten.
Men, det var liksom ett positivt nej, denna gång.
Så där så att jag blev riktigt glad av det.
Jag fick beskedet att även fast det aktuella förlaget inte kunde ge ut så var de övertygade om att någon annan skulle nappa.
Så jag tyckte att just detta nej var det bästa som hänt på länge.
Tänk vad några ord kan göra :)

Det går som det går tänkte jag. Det enda jag kan göra är att fortsätta skriva och göra manusen bättre.
Det jag håller på med nu ligger verkligen i tiden, och jag känner på mig att det kan bli riktigt bra.
Jag vet att det kommer ett ja snart, men tills dess jobbar jag på.
Det är helt enkelt för kul att låta bli.


Allt gott!


/Therese


tisdag 3 januari 2017

God fortsättning på 2017

Så är det då här. Det nya året. 
Vad man kan hoppas på är ju alltid att det blir bättre än det förra. Vad man nu menar med det. 
Att världen ska ta sitt förnuft till fånga och på allvar ta tag i klimathotet kanske?
Det känns som den överlägset viktigaste frågan just nu, i en flod av andra viktiga och mindre viktiga frågor. I en värld av bagateller och smärtsamma sanningar. 
Nåväl.
Nyårsfirandet var fint i alla fall. Här där jag befann mig. Bodens fyrverkeri på Kvarnängen var vackert och längre än vanligt. I vår egen lilla by var fyrverkerierna korta men intensiva och sköts upp till glada utrop hos grannen på andra sidan sjön. (På andra platser i landet och kanske framför allt i centrala Malmö var det något helt annat, och du som sett det virala klippet från Möllevångstorget vet ju vad jag pratar om. Det var bara sorgligt att se.) 

Har du gett några nyårslöften?
Inte jag heller. (Eller du kanske har det och då blir ju den förra meningen helt meningslös.)
Jag tänkte lova att gå på gymmet tre gånger i veckan. Fast sedan bestämde jag mig för att inte lova något. Bara gå dit i alla fall. För att jag behöver det. 

En annan sak som jag inte har lovat är att ge ut åtminstone en ny bok under 2017.
Fast målet ligger där.
Vi får se hur det går.
Allt gott från ett Mockträsk i ett riktigt kyligt snöväder. 
Ha det fint! /Therese