Nissen läser Dockskelettet av Holly Black

Dockskelettet är en dubbelbottnad berättelse. Dels är det en spökhistoria, fast en ganska subtil sådan. Dels är det en berättelse om att växa upp. Om att våga släppa taget, och om att hitta tillbaka, fast på ett lite nytt sätt.
Här handlar det om de tre tolvåringarna, Zack, Poppy och Alice som alltid lekt tillsammans.
Nu börjar de bli stora och den fantastiska leken med äventyrsfigurer sker lite i smyg.
Över leken vakar och styr drottningen. En gammal docka av benporslin som sitter i vitrinskåpet i vardagsrummet hemma hos Poppy. Men det är något mystiskt med den spöklika dockan. 

Det verkar nästan som om det finns något levande i den.
Ett par oväntade händelser gör att barnen ger sig iväg på en resa, lika hemlig som leken.
Under resans gång nystas också dockan märkliga historia upp. 

Nissen gav boken tre dödskallar av fem.
Det fanns ett par scener som var lite för skrämmande för hans smak.
Av samma anledning ger jag den en fyra.
Jag älskar den här typen av berättelser.
Huvudkaraktären Zack som är rädd för att släppa taget om barndomsårens lekar porträtteras fint. Genom hans ögon ser vi också de båda flickorna vars olika personligheter och konflikter sinsemellan berikar berättelsen.
Spökerierna som mest bara anas, (eller kanske händer de bara i barnens fantasi?)
känns rätt avvägda för den här typen av historia.

Antal sidor 244.
Rabén Sjögren
Boken hos Adlibris

Allt gott!

Therese

Jul och sånt

Så där ja!

Då var julafton avklarad. Tänk att den kom i år också.

Själv fick jag Bruce Springsteens självbiografi Born to run, den senaste Keplerboken Kaninmannen, och en tjock röd morgonrock med huva. (Har inte haft någon sedan 2012 då min brann upp med huset.) Så nu kan jag sitta och läsa i bästa tomtestil.

Juldagen och annandagen var lugna mysdagar här hemma. 

Hundpromenader och skrivtid för mig. Lite kassa teveprogram som sig bör.

Har postat iväg några manus, varit på två kalas och ätit smörgåstårta, fortsatt på mitt senaste projekt och målat en liten skyddsängel till en vän som behöver en.

Nu blir det att skriva lite dialog.

Ha det fint!

Therese

Natten före dopparedan

Så är den då här natten före julafton. 

Jag har varit ute och gått alldeles nyss. Utan ficklampan, för den glömde jag hemma.

Så tyst och mörkt är det ute. 

Alldeles stilla och stjärnklart. Inga bilar hörs. Bara ljudet av åns dämpade brus, och så någon gång då ett tunt smällande ljud av is som knäcks någonstans i forsen.

Norrskenet sveper över himlen. Snabbt ändrar det form. Liksom susar fram, böljar, grönt och vitt. Inte starkt utan snarare slöjlikt. Känslan av en levande kraft, ett andeväsen kommer för mig där jag står. Och stjärnorna är så starka. 

Precis just då jag vänder tillbaka för att gå hem faller en av dem.

En rödgul strimma dalar mot marken.

Och jag önskar...

Nej det säger jag ju inte förstås.

Vad som däremot inte är en hemlighet är att;

Jag önskar er en riktigt God Jul.

/ Therese

Bild från Mockträsk.

Mentorsamtal på bibblo

I torsdags hade vi stämt träff på biblioteket min fjortonårige adept och jag. 

Vi skulle bland annat prata karaktärer och miljö.

Det gjorde vi. Fast så pratade vi om en massa andra saker också.

M hade med sig en text som vi tittade på, och så funderade vi på hur man skulle kunna gå vidare med den. Vi funderade också  på vad textens berättarröst kunde vara för typ. 

(En lättirriterad typ i rutig kavaj kanske? Min tolkning.)

Det är så kul med idéer och fantasi och processen som kommer igång då man spånar kring ett stycke text. Det behöver ju inte ens vara så att det som kommer upp är något man kommer att använda senare. 

Processen i sig är givande tycker jag och man vet aldrig riktigt i förväg vad det ska leda till.

Vi pratade också om tidslinjer, post-it lappar, anslagstavlor, programmet Scrivener som ingen av oss testat, hundar och sötpotatispaj. (Plus en massa annat som faktiskt är lite hemligt.)

Ha det fint!

Therese

Tillbakablick på Eyvind 2016

Vilken grej. Att det blev en bokmässa av i lilla Boden. Eller Eyvind 2016 "Norrbottens författar och berättardagar" som den hette. Och jag fick vara med. 

Det här var en helg då hela stan levde upp. Först med fredagens och lördagens mässa mitt i centrum och sedan skyltsöndagen därefter som liksom flöt på i mässans efterdyningar. Alla pratade om mässan och vilka författare man hade varit och lyssnat på och hur det hade varit. 

För min del började Eyvind med författarfika på Opalens konditori.

Vi var några som tog en kopp varmt med något tuggbart till, och jag var förstås den enda av oss som inte klämt ur sig mer än en bok. (Åtminstone i utgivet skick.) Det är inte så ofta jag får chansen att prata böcker och skrivande med författare som gett ut många böcker, så givetvis suger jag åt mig all tänkbar information som en svamp. Det finns så mycket att lära sig. Och det här med att lära sig något nytt, det är alltid lika spännande tycker jag. Att man blir äldre sänker inte vetgirigheten, åtminstone inte hos mig. Dessutom, då man inte har arbetskamrater i vanlig mening som man kan dela igenkännanden, och dilemman med, ja då kan det vara riktigt befriande att få chans att göra det.

Signering hade jag också, hos Bodens enda bokhandel Bok och bläck i Entergallerian. Under dessa två dagar var det många författare som signerade där. 

Ja ni ser ju på bilderna här under. 

Själv fick jag många härliga pratstunder med förbipasserande. Så många böcker fick jag inte signera. Sex närmare bestämt. Men ska man konkurrera om bokköparna med några av landets mesta författare så tyckte jag att det var bra i alla fall!

Det är väldigt kul då man får skriva en personlig dedikation och kanske rita en liten krumelur. 

Jag brukar ofta rita en fjäderpenna under namnteckningen.

Sedan var det fler som kom förbi och berättade att de redan läst Korpmåne och jag fick fantastisk feedback och många förfrågningar om när uppföljaren kommer. (Vilket tyvärr är höljt i dunkel.)

På lördagen var det dags för författarsamtal med undertecknad. 

Moderator var duktiga Fredrika Johansson (till vardags bland annat verksamhetschef på Kulturcentrumet Ebenser i Luleå.)

Vi pratade om vägen fram till boken Korpmåne. Om mitt liv och min drivkraft och om bokens karaktärer, och om nya projekt och den där lilla åttaåringen som jag en gång var. Hon som ville bli författare för att kunna få stötta och stärka andra. Hon fick också komma till tals kändes det som. Efter så många år.

Det var riktigt fint faktiskt, och på något sätt känns det som om man sluter en cirkel och börjar på en ny genom det här. 

Jag är en sådan där knäpp person. Så där jätteblyg i botten, och sedan då jag väl kommer igång och börjar berätta går det knappt att få stopp på mig. 

Hur som helst genererade det här författarsamtalet erbjudanden om fler. 

Och det var ju också riktigt kul.

Nu mina vänner, är det dags för kaffe!

Jag hälsade på hos Polarbibblo på deras utställning och Workshop/pysselhörn på
biblioteket, och såg den fina bokgranen.

Signeringar hos Bok och bläck. Det fanns förstås
betydligt fler då hela övervåningen fylldes av bokbord
från författare och förlag. 

Fredrika Johansson och jag pratar inspiration och skrivande i Forumsalen. 

Astrid och jag

Det här är Astrid som är rätt säker på att vinna skolans skrivtävling. Själv tycker hon att jag ritat henne för barnslig. Dessutom tycker hon inte alls att det ser lika författaraktigt ut med pennan instucken i håret som hon hoppats. Egentligen hade hon velat ha ett par sådana där glasögon med fejkglas i också. Den där modellen som författare och konstnärer ser intressanta ut i. 

"Kan du inte typ animera mig istället?" undrar hon. 
"Tyvärr", säger jag. "Jag fixar inte sånt...Men om det känns bättre kan jag rita dig med blyerts..."

Man har inte roligare än man gör sig!

Ha en fortsatt bra dag!

/Therese

Nytt på gång

Oktober!

Bästa tråkvädersmånaden.

Ännu har vi ingen snö vilket är ovanligt. Men dimma och grårusk och allmänt trist väder som hämtat ur brittiska kostymfilmer, Brontéromaner och dystopier.

Bara därför har jag börjat lite smått på just en dystopi. 

Den är förlagd här i Norrbotten, och jag utforskar som bäst ett katastrofscenario sett ur en ganska snäv synvinkel. Några unga syskon, en kall vinter och inte en fungerande mobiltelefon så långt ögat når. Eller någon el heller för den delen.

Jag förlägger handlingen delvis till min egen by. Med lite plus och minus som sig bör.

Själv skulle jag klara mig om jag måste överleva off-grid. 

Det lärde mig min far redan då jag var liten.

Nu är man ju ganska bekväm av sig så det skulle inte bli enkelt, men det skulle gå. 

En tid åtminstone. Sedan kommer det ju an på hur man kommer åt de förnödenheter man behöver. 

Men även om jag har ved och vatten och ett litet förråd av sommarens potatis, och klarar av att få upp gäddor ur sjön även vintertid så behövs det ju mer än så.

Ett förråd av tändstickor till exempel har jag det?

Och mina karaktärer, hur ska de klara sig?

Kan de ens göra upp en eld?

                                                   Hoppas du har det bra idag!
                                                              /Therese

Mentor för unga skrivare!

I höst är jag en av tre glada författare/mentorer som är med i Polarbibblos satsning för unga skrivare.
Lina Stoltz och Pelle Lindblom är de andra ansiktena du möter då du klickar på länken.
Där finns mer info och tre små filmer med oss.
http://www.polarbibblo.se/skriva/index.php

Signerat av Siri

Passade på att pricka in ett seminarium med Siri Pettersen på psykologiscenen under bokmässan. 

Hon och Jenny Jägerfeld pratade om varför vi lockas att läsa fantasy.

Om hur man kanske bättre kan förstå sin omvärld genom att uppleva den genom fiktiva världar.

Siri pratade också om sina karaktärer, om utanförskap och samhörighet. Hon gjorde även intressanta kopplingar mellan karaktärernas användande av "kraften" som den energi som genomsyrar allt, till vår verkliga värld och hur vi har blivit så frånkopplade från naturen att vi inte ser och förstår hur allt är sammankopplat, och att det vi gör, och de signaler vi sänder ut också påverkar vår omvärld och miljön omkring oss.

Efteråt fick vi en kort pratstund, kring dedikationstexten som syns längst ner i mitt bildcollage, 

"Och till dig. Du som alltid läste böcker som ingen har hört talas om. Du som var lite konstig, som satt längst ner i klassrummet. Du som växte upp i en mörk källare där ödet avgjordes med ett tärningskast. Du som fortfarande klär ut dig. Du som aldrig riktigt passade in och som ofta kände att du var på fel plats, i fel tid. Det här är din bok."

Där känner jag igen mig, sa jag, utom det där med mörk källare...

För det där med att inte riktigt passa in och att känna att någon annan tidsepok skulle ha passat mig bättre var sådant som jag brottades med som ung. (Ja, ibland fortfarande faktiskt.)

Och jag som inte har läst boken sedan tidigare ska nu strax kasta mig in i Korpringarnas värld. 

Är fascinerad av det faktum att böckerna i serien genererar så mycket fan fiction. 

Folk klär sig som, tatuerar in, skriver och målar rent fantastiska bilder hämtade ur böckerna.

Återkommer med recension då jag läst!

Så får vi väl se om jag blir oemotståndligt sugen på att rita fan-fiction :D. 

Hade säkert gjort det då jag var yngre. Dåförtiden ritade jag ofta karaktärerna ur böcker jag läste, gärna i form av små seriestrippar. Det var nästan omöjligt att låta bli faktiskt.

Ha det fint!/ Therese

Grapefruktmåne

Faktiskt så har jag nästan aldrig skrivit något om musik på den här bloggen. Mest för att jag brukat ha rätt många videoklipp med på min andra blogg, Granne med Pellgårn, och klipp är kul.
Men de tas ju bort efter ett tag och då gapar liksom ett tomt hål kvar på bloggsidan där klippet satt.

Då jag skriver lyssnar jag intensivt i perioder på olika sorters musik. Det kan vara nästan vad som helst som passar till den stämning jag vill komma i, eller till den karaktär jag vill försöka gestalta.
Just idag är det Tom Waits som gäller, han har ett brett spektrum, och en sorts tidlös själfullhet som jag alltid kommer tillbaka till. Det finns visst en Tom Waitslåt för alla sinnesstämningar tror jag.
Det finns något underbart galet och jättesmart över honom.

Mellan perioder med musik vill jag ha det tyst. Ja, eller så tyst man kan ha det på landet bland galande tuppar, brummande traktorer och med en hund som gärna talar om vad den tycker.
Men tystnaden är relativ. Ån som brusar och skogens fågelljud stör inte ens fast man sitter mitt bland dem.

Här lyssnade jag på Grapefruit moon av Tom Waits och solen sken in så skarpt
att min reflektion i skärmen blev jättetydlig.
Just då jag skulle beskriva månen som gul kom den här låten upp,
och jag lät den bli brandgul i stället, och få sällskap av en enda stjärna. 

Nu tänker jag trots allt vara så där djärv och kasta in ett klipp i alla fall. ;)
Lika bra att ta ett helt album då man ändå är i farten. Med en ung Tom Waits som ännu inte låter som att han svalt ett stenbrott.

Ha det fint! / Therese

Måne över byn. Den var gigantisk den här gången!

Vovveprommis!

Det är ju så skönt med höst!

Här är jag ute på prommis med Smulan.

Suck! Tycks hon tänka. Ska du stanna Igen!?

För jämt måste jag ju stanna och ta en bild. Eller äta lite bär, eller kolla en frusen fjäril, och sådant tar ju tid. :)

Ha det fint!

/Therese

Nu finns Korpmåne som pocket!

Vad roligt!
Lilla boken finns nu som pocket och kostar endast 45 kronor hos exempelvis Adlibris.
Har du inte läst den så väntar dig ett äventyr i de Norrbottniska skogarna, med norrsken, snö, naturmagi, hamnskiftare och kärlek som är alldeles ny.
Ålder 12- 15. Fast huvudkaraktärerna Saga och Seth är lite äldre.
Yngsta läsaren jag känner till är 11, och den äldsta 93! :)

Länkar till boken;

http://www.adlibris.com/se/organisationer/product.aspx?isbn=9172998504

  Opal bokförlag | Korpmåne

Ha en fortsatt fin dag!

/Therese

Hallå! Ni kollar väl in boken som jag är med i? 

Vackert så det gör ont

Jo, lite ont gör det. Så här tidiga höstmorgnar då solen stiger bakom bergskammen och lyser upp den lättande dimman.

Alla ljud tycks förstärkta. 

Korpen som pratar med sin maka bland de steniga klipporna på andra sidan sjön. 

Knipans vingar som slår mot vattenytan då den startar sin flygtur.

Och mina fotsteg mot det frusna gräset.

Det är tur att man har hund brukar jag tänka. För annars skulle jag bara lata mig
med kaffekoppen den här tiden om mornarna. 

Och snart är det mörkt då man kliver upp...Helt kolsvart och jättekallt! 

Bäst att passa på och njuta nu då...

Hoppas att du har det bra idag!

/Therese

Kulturstipendium!

Den 25 augusti fick jag ta emot Bodens Kulturstipendium.
Det kändes givetvis pirrigt att kliva upp på scenen och ta emot en sådan där jättestor check, jättefina blomster och en tavla med motiveringen som löd;
Bodens Kultur, fritids, och ungdomsnämnd utser enhälligt Therese Henriksson till årets kulturstipendiat 2016. Kultur, fritids och ungdomsnämnden i Boden önskar med stipendiet uppmuntra och öka Thereses möjligheter till fortsatt skapande.
"Therese Henriksson har i sitt författarskap en unik röst som vi gärna vill höra mer av. I sin uppmärksammade debutroman "Korpmåne" väver hon in den Norrbottniska glesbygden i en fantasyberättelse som väcker intresse och läslust inte bara hos en yngre publik.

Givetvis känner jag mig extra peppad nu!
Och uppmuntrad.

Tack så jättemycket! <3

Summa summarum

Sommaren, den kom och den gick. Vart den gick vet jag inte. Helt plötsligt smet den iväg bara.

Och nu börjar skolorna igen.

Sådant där är konstigt. Hur olika man upplever tiden.

Ett par timmar i väntrummet på vårdcentralen känns som en evighet. 

En sommar...Svisch!!

Men vi har i alla fall hunnit med att bada, plocka blåbär och fiska abborre. Vi har varit på medeltidsdagar, tivoli, och  Bruce Springsteen konsert i Göteborg.

Jag har skrivit en del.

Vovven har haft sina fuktexsem, som behövde antibiotika för att bli bra. 

Räven åt upp tuppen Argberg. 

Han som var så arg att han jämt hackade mig i knävecken.

Vi har firat två födelsedagar också, fångat kräftor med händerna och anordnat en loppis.

Nissen matar de nästan tama kräftorna med bullar och vågar plocka upp.

Jag hejade på rosa brallan, och Nissen hejade på blåa dojjan. 

Ha en fortsatt fin helg! 

En ofrivillig nakenhund vid fötterna

Ja, fukteksem vill man inte önska sin värsta fiende, och verkligen inte sin bästa hundvän.

Min lilla stora stackare är det synd om. Blodig och full av sårskorpor är hon och rakad på huvud och överkropp. Just nu ser Smulan ut som en korsning mellan en stor vovve och en serietecknad gam.

Hon har så kallade hotspots som är en hudinfektion och just nu hjälper hon mig med att skriva ute i skuggan. Dvs. Jag skriver och Smulan sover intill på gräset. I denne sommarens varmaste julidag.

38681 ord har vi fått ihop.

Ett par stycken att färdigställa bara.

Längre ska det inte bli. 

Får inte fylla ut med en massa onödigheter tänker jag.

Som en massa, liksom, och plötsligt, och ju. Som jag verkar "ha pippi på".

Ju, är det ens ett ord?

Fullmånen i förrgår. Över ödegården Ostigården.

Ha det fint i sommarvärmen!

/Therese

Smulan innan rakningen och Mjuschan. 

Kissen som är vackrare än sitt namn.

Gamla brev och nya funderingar

Hej, hopp i lingonskogen!
Så kunde man börja ett brev då jag var barn.
Brev skrev jag många. Lådvis och så skickade jag iväg de allra flesta. Fast inte riktigt alla.
De allra hemligaste gömde jag, och så hittade jag dem då jag var vuxen.
Då hade jag perspektiv på saker och ting och kunde se den yngre versionen av mig med både förståelse och förlåtelse.
Men det var inte lätt att vara ung och sprängfylld av allt som liksom inte rymdes i en.
Därför skrev jag också dagbok. Nu för tiden försöker jag mig på att skriva dagbok emellanåt, men det vill sig liksom inte. Går bara ett tag och sedan glömmer jag bort. Några dagar i april följs av september. Sedan brukar jag glömma bort dagboken helt. Kanske fyller Facebook, Instagram och bloggar den där funktionen idag.
Min egen mamma däremot skrev dagbok så länge hon levde. Både hennes och mina dagböcker brann upp då vårt hus brann ner häromåret. Inklusive alla brev. På sätt och vis var det bra. Orden fick vingar och flög till väders.
Alla besvikelser och sorger som beskrivits i ord fanns med ens bara kvar som bleknade minnen.
Mammas slit med ekonomin och pappas alkoholmissbruk sett ur hennes synvinkel behöver ingen läsa om i framtiden. Eller mitt slit som tonåring med att få pappa i säng om kvällarna.
Ska någon läsa om hur det var får det bli i fiktiv form.
Jag funderar på att skriva om det nämligen. Det hade varit enklare att göra det om inte dagböckerna brunnit upp. Men också svårare. För varje sida bar med sig minnen som kom  upp till ytan då man läste och det hade förstås tagit fokus av det påhittade.

Jag har hittat ett par av mina gamla brevvänner från mellanstadiet på facebook förresten. De är vuxna nu! Nästan femtio. Fast i min hjärna är de inte mer än så där fjorton, femton år och ser fortfarande ut som deras egna barn gör idag.
Det är kul med internet mellan varven.

Nu är det dags att jobba vidare. Solen tänker kanske komma fram, men innan den gör det vill jag hinna skriva om en riktigt mörk alldeles påhittad dag i oktober.


Ha det fint!

/Therese

Åskblått

I min värld pågår det just nu ett sommarlov, med en hostig nioåring mitt i. Han har legat till sängs nästan en vecka och vi har sprayat näsdroppar, pallat upp kuddar och läst Harry Potter.

Sedan har jag byggt ut fårhagen, klippt gräsmattan och försökt rensa den igenvuxna rabatten. 

Behöver lite mer tid där, men har åtminstone hittat de ordinarie växterna nu. Tror jag.

Jag sparade några av ogräsen också bara för att de är vackra, och goda att ha i sallad... :)

Hunden ska ha sina promenader, gnaga pinne, och helst ska hon blöta sig i sjön ett par gånger om dagen också då det är varmt. 

Flasklammet ska ha sin välling och hönorna vill ha sina matrester förstås. Tuppen Argberg måste talas förstånd med så att han är snäll och skötsam, och inte så arg hela tiden. 

Och så ska man handla och tanka och laga frukostar, luncher och middagar och mitt i allt det är ska man skriva bok.

Då stänger jag av hjärnan från andra intryck en stund och så skriver jag. Oftast medan Nissen pysslar med sitt lego eller kollar klipp på Youtube.

Idag skrev jag om den första snön i oktober. Och om att vara sjutton och kär men låtsas att man inte är det. Lite spökerier fick jag också med. Fast sedan måste jag gå ut till boden och ta tvätten ur maskinen. Det behöver man ju göra innan den bosätter sig där kan man tänka.

Om några dagar kommer sambon hem från utlandsjobbet. Det här året har han varit i Korea mesta delen av tiden. Vi blir två som sköter om gården. Fast frågan är ju om det ger mer skrivtid, eller om det som alltid är en prioriteringsfråga. Hur man strukturerar sina dagar.

Kommer med rapport om det senare. 

Nu åskar det ute, himlen är nästan helt mörkblå... och jag ska skriva vidare på "Den blixten tar"

Ha det fint!

Bilden visar en vacker kväll med åskblå himmel som reflekteras i sjön.

...och läser högt i nättidningen

Lena Tegström från Nsd kom förbi hem till mig i Mockträsk för att prata lite om Bodens kulturstipendium som jag fått och om Korpmåne förstås. Lena tyckte att jag skulle läsa ett stycke högt ur boken medan hon filmade. Så gjorde vi. Jag sitter på kökssoffan och läser ett stycke om snö, kyla och vinter i denna somriga tid som vi har omkring oss.

Inslaget går att se i Nsds nättidning. Men tillhör plustjänsterna. 

Här är länk till sidan;

http://www.nsd.se/nyheter/boden/therese-utsedd-till-arets-kulturstipendiat-10091984.aspx 

Min dotter Lovisa skickade mig den här skärmdumpen från Nsd´s nättidning. Om man är prenumerant eller betalar en krona kan man lyssna till mig då jag läser ett kapitel ur boken. 

Det är lite kul och smått pinsamt att höra sig själv läsa högt.

Så mycket som jag älskar att göra det, och så mycket som jag läst för mina egna barn och för barngrupper så kan man ju tycka att jag borde vara lite van. Men att höra sig själv utifrån. 

Haha! Låter jag så där!? Tänker man.

Nåväl har ju aldrig blivit filmad läsandes förut, så det var ju något nytt. 

Ibland har jag drömt om att få läsa in ljudböcker, bara för att jag tycker att det är så kul att läsa.

Tre minuter är klippet i Nsd, ljudet hackar lite och jag läser fel en gång. Men nu har jag åtminstone provat lite grann. :)

Hojta till framåt höstkanten om ni vill att jag ska komma och läsa med er klass eller barngrupp. Jag kommer så gärna! :)

Kulturstipendium!

Förra veckan fick jag veta att jag ska blir årets kulturstipendiat i Boden.
Jag är förstås både glad och hedrad över att ha blivit utvald.
Det här känns som en jättebra morot för mig, att komma vidare i mitt skrivande och en chans att kunna nå ut och göra något bra. Jag brinner verkligen för barns och ungdomars skrivande och läsning, och för Boden och Norrbotten förstås och jag vill gärna hjälpa till och inspirera där jag kan.
Dessutom kanske jag äntligen kan byta ut min dator som både har utnötta tangenter (vissa funkar bara med övertalning) och som börjat stänga ner sig själv då den får lust.
Under kulturnatta ska jag få ta emot priset. Det ska bli riktigt spännande!
För jag är nämligen riktigt ordentligt smygblyg!
(Då jag var yngre var jag jätteblyg och hade värsta scenskräcken.)

http://www.kuriren.nu/nyheter/boden/forfattare-far-bodens-kulturstipendium-8885167.aspx

http://www.boden.se/db/web/external.nsf/news/592337F7F211CB55C1257FD5003DAC84?opendocument

Ha det så bra i denna somriga dag!
/Therese

Jobba, jobba, jobba! Kaffekoppen och utsikten och tre manus som nästan, nästan
är klara. (Två är väldans korta men måste därför bli riktigt bra innan de får åka
på tur till förlag.)

Somrigt

Så här ser det ut just nu i min lilla avkrok av världen. 

Visst är det fint!

och gult!

Ha en skön tisdag!

/Therese

Korpigt värre

Det märks att fåglarna har ungar i sina bon nu. Lilla korpfrun är alldeles trasslig i stjärtfjädrarna och gnor dagarna i ända här förbi i jakt på mat. Kastar jag ut en halv smörgås eller något annat är de snart på besök. Först lilla frun, här på bilden, och sedan hennes storståtlige och skygge make. 

Han gömmer sig gärna bakom en buske. Men glömmer ibland sin jättenäbb, som sticker ut bakom kvistarna. 

Jag tycker förstås att det är kul att se dem, och de tycker att jag kan vara bra nog, fast bara om jag har något att bjuda på. Annars tycker de att jag kan hålla mig undan. Sitter jag i växthuset och skriver däremot kan de sätta sig i en tallgren ovanför och titta ner på mig.

Har ni känt hur oerhört uttittad man kan bli av en fågel?

Särskilt en korp. Ibland kan jag svära på att de kan känna på sig vad jag tänker.

Ha det fint så här på nationaldagskvällen

/Therese

Ser du vem som gömmer sig här?

Dagens skrivhörn

Så här skriver jag idag. Om snö och rimfrost. 😊

Mobilt skogskontor med hund

Flyttar ut kontoret.

Myggfri tid mellan klockan 10.32 och 14.23...Eller något. :)

Jo, myggen har kommit och många fler ska det bli.

Passar på i alla fall att njuta när jag kan och får lust och tar med mig jobbet ut.

Fast prova att skriva bok med en 40 kilos vovve i långkoppel vid sidan. 

En som hämtar ett mindre träd som kastpinne. Gnager av hela stammen på fem cm när hon vill leka.

Precis som hunden Varga i Korpmåne.

Det gjorde hon precis här. Så himla stolt var hon över sitt fynd, och så viftade hon runt med det så jag fick ta betäckning som vanligt. 

Hej! Varför sölar du Matte? Jag vill ju LEEEKAAA!

Ha det fint!

/Therese

Samverkansdag för bilderböcker

Idag var jag iväg till Landstingshuset i Luleå för en samverkansdag.

http://www.resurscentrumforlitteratur.se/aktuellt-29567518

Det var riktigt kul att träffa illustratörer, författare, biblioteks och förlagsfolk från norr.

Alla som ville fick presentera sig och sina projekt, böcker eller förlag. 

Illustratörer kunde söka författare och vice versa.

På bilden ser man sessionssalen och på skärmen en bild från en bok som heter Kälda och älgen. 

Illustratören Eva Stina syr fast motiven som är collage i papper. 

Vi fick se ett youtubeklipp där hon visar hur hon gjorde. Jättehäftigt.

Kälda och älgen av Regine Nordström och Eva Stina Sandling alltså;

http://www.kabusabocker.se/bocker/kalda-och-algen

Under presentationen fick Korpmåne också vara med på ett hörn.

Innan dagens slut enades vi om att vi hade mycket mer att prata om och det blev bestämt att ha ytterligare en träff.

Ha det fint!

Therese

Magiska nätter

Nu är de här. De magiska nätterna. Allt ljusare. 

Igår sken himlen i rosa och precis innan det började regna lämnade jag Eurovisionen och så smög jag ut och gick ner till sjön.

Fåglarna småpratade i träd och vass och jag hittade en örnfjäder.

Så här års vill jag aldrig gå och lägga mig. 

Fast det måste man ju förstås.

Sådana här stunder är det lätt att tänka att det finns magi omkring oss. 

Att naturen är besjälad i varje del. Att det finns älvor och småknytt och troll till och med.

Aldrig är det lättare att komma upp med iden till en saga än en sådan här kväll.

Fast jag hittade på en spökhistoria istället medan jag gick över stenarna där i det tunna regnet.

Ha det fint idag!

Therese

Ett klocktorn

I veckan har man börjat riva en fin gammal byggnad i min hemstad. 

Gamla Lundagårdsskolan. 

Av någon anledning hade vi en speciell relation skolan och jag. Vi brukade prata lite med varandra så där riktigt tidiga mornar och sena eftermiddagar då jag öppnade eller stängde på sommarfritids som var inrymt i vindlande del av källaren. 

Skolan brukade tala om hur det var förr. Knarra lite grand i trapporna, och knaka lite i väggarna och så. Då var det som om jag riktigt såg framför mig hur det hade varit en gång i tiden. 

Då den var nybyggd och röd med vita knutar. Pampig och stor. Då klocktornet ringde till frukostrast och skoldagen inleddes med Din klara sol på tramporgel. Då katekesen var viktig, och skulle memoreras utantill, och far rodde och mor var rar i läseboken för folkskolan. 

Då gymnastiklektionerna i den knarrande träsalen på andra våningen var strikta och uppsträckta, och de blå smärtingskorna som smattratde mot golvet så småningom byttes mot sockiplast, och jägarboll. 

Sedan kom jag och hade gympa med olika skolklasser där, i nio år. 

Det blev en hel del bollkastande och banbyggande, bus och eskapader och ett och annat disco.

Skolan brukade berätta om sorgliga saker också. Om den sortens utsatthet som nog bara finns i skolans värld. Och om roliga. Om lekarna, hopprepen om vårarna, om bubblande skratt och kärlekspirr, och om den där gamla rektorn som hängt sig på vinden och som sedan dess dammat runt och spökat mol allena i korridorerna om nätterna. 

Fast både jag och alla barn visste förstås att rektorn egentligen var en sådan där vandringssägen.

Han finns visst i varenda skola med några år på nacken. Det kanske behövs en gammal rektor som rasslar runt med benknotorna för att piffa upp stämningen under sövande lektioner. 

För att liksom få igång ungarna igen gråmörka eftermiddagar i oktober.

Men nu blir det inget mer. 

JO, bostadsrätter. 

Men det är också en helt annan historia.

Ett klocktorn. Det ska tydligen sparas. De fyra urtavlorna har så länge jag kan
minnas visat olika tid.