I veckan har man börjat riva en fin gammal byggnad i min hemstad.
Gamla Lundagårdsskolan.
Av någon anledning hade vi en speciell relation skolan och jag. Vi brukade prata lite med varandra så där riktigt tidiga mornar och sena eftermiddagar då jag öppnade eller stängde på sommarfritids som var inrymt i vindlande del av källaren.
Skolan brukade tala om hur det var förr. Knarra lite grand i trapporna, och knaka lite i väggarna och så. Då var det som om jag riktigt såg framför mig hur det hade varit en gång i tiden.
Då den var nybyggd och röd med vita knutar. Pampig och stor. Då klocktornet ringde till frukostrast och skoldagen inleddes med Din klara sol på tramporgel. Då katekesen var viktig, och skulle memoreras utantill, och far rodde och mor var rar i läseboken för folkskolan.
Då gymnastiklektionerna i den knarrande träsalen på andra våningen var strikta och uppsträckta, och de blå smärtingskorna som smattratde mot golvet så småningom byttes mot sockiplast, och jägarboll.
Sedan kom jag och hade gympa med olika skolklasser där, i nio år.
Det blev en hel del bollkastande och banbyggande, bus och eskapader och ett och annat disco.
Skolan brukade berätta om sorgliga saker också. Om den sortens utsatthet som nog bara finns i skolans värld. Och om roliga. Om lekarna, hopprepen om vårarna, om bubblande skratt och kärlekspirr, och om den där gamla rektorn som hängt sig på vinden och som sedan dess dammat runt och spökat mol allena i korridorerna om nätterna.
Fast både jag och alla barn visste förstås att rektorn egentligen var en sådan där vandringssägen.
Han finns visst i varenda skola med några år på nacken. Det kanske behövs en gammal rektor som rasslar runt med benknotorna för att piffa upp stämningen under sövande lektioner.
För att liksom få igång ungarna igen gråmörka eftermiddagar i oktober.
Men nu blir det inget mer.
JO, bostadsrätter.
Men det är också en helt annan historia.
 |
| Ett klocktorn. Det ska tydligen sparas. De fyra urtavlorna har så länge jag kan minnas visat olika tid. |
Lite sorgligt att Bodens vackraste skolbyggnad nu försvinner, ja den är ju förfallen och risig sedan branden, men byggnadens form är väldigt fin.
SvaraRaderaEn liten tröst är ju om klocktornet sparas på något sätt.
Men vart kan det placeras där det gör sig fint i den lilla staden av tegel och betong?
Som hörntorn ovanpå restaurang Oregano kanske?
skulle nog bli fint med ett litet klocktorn vid gågatan.
Håller med dig Hans. Nu är det verkligen en liten stad av tegel och betong, till skillnad från hur det var då vi växte upp. Byggnadens form är väldigt fin, och på gamla foton ser man fantastiska fönster över ingångarna. Nå, det är ju ingen nytta med att gråta över spilld mjölk och att man sparar tornet är ju alltid något. Din idé är väldigt bra. Skulle passa där. Har hört att tornet ska placeras vid järnvägen. Men jag förstod inte riktigt var. Det återstår förstås att se då.
RaderaHa det fint!