Om mornarna hälsar de oss från skyarna då vi går vår promenad. Den halvtama korpen som först kom till gården, stannade kvar och inspirerade till boken Korpmåne, och hans fru. De har bråda tider nu, och brukar hämta ull och mat från vår fårhage.
Hunden Smulan är avundsjuk på dem. Och de tycker att hon är jobbig när hon skäller.
Hur vet jag det?
För att jag läser av dem.
Jag är lite djurpratare jag också som Saga, huvudkaraktären i Korpmåne.
Men inte på något magiskt vis. (Tror jag ;))
Snarare är det så att Smulan vet att gården är hennes revir, och korparna har sådan pondus att de får henne att känna att hon behöver tala vem det är som bestämmer. (Andra fåglar struntar hon blankt i.)
Och hon vet att de brukar få min uppmärksamhet när de är här, och den vill hon ha helt för sig själv.
Jag saknar dem faktiskt. Tycker det är lite trist att de lever sitt eget liv nu, utan min inblandning.
Det var kul när först bara Korp, och sedan även honan hängde här nästan för jämnan, och var de inte på plats kunde jag bara ropa mot skogen så kom de flygande.
"Korp! Korp! Kom då korparna!"
Och de tog hit sin första kull med fyra ungar när de lärt sig flyga.
De satt här i träden vid vårt hus och pratade, nästan helt orädda, och en av ungarna följde med mig när jag donade kring växthuset.
Men vilda djur ska vara vilda.
Så därför är det bra att de mestadels hålls i skogen nu.
Idag skriver jag vidare.
Men inte om korpar.
Utan om kärlek som den kan se ut när man är tolv och ett halvt.
Korpmåne finns förresten till superbra pris hos CDON.com just nu.
Bara 99 kronor!
Ni hittar den här;
 |
| Stornäbb där! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar