Jag tror bestämt jag ritar

När jag var liten ritade jag jämt. Jag var enda barnet, och på den tiden fanns inte mobiltelefoner, surfplattor, eller datorer. Vi hade bara två tevekanaler, och i bästa fall var det ett eller två program i veckan man hade lust att se.

Så jag ritade. Massor. Sagor, serier och postorderkatalogen Rias Rea, där man kunde köpa allt ifrån stadsministerns hårstrå till, portabla flygande tefat (jo man sa så!) och kläder som tvättade sig själva.

I tonåren hade jag konstnärsdrömmar, oerhört romantiska sådana. Jag läste metervis med konstböcker, gick kvällskurser och målade i olja i morfars pannrum. (Medan han stod i en vrå och byggde på sina ångmaskiner, och pepparkakshus av masonite.) Vi hade rätt mysigt morfar och jag. Han spelade saxofon och ibland kom någon kund, (läs bekant till morfar) så att jag fick sälja någon tavla. 

Som vuxen har jag alternerat mina hobbies, måla, skriva, och ta bilder. Skriva har alltid stått högst på listan, men något lite klotter för minnes skull kommer förstås alltid med. Och karaktärerna i berättelserna skissar jag alltid. Mest för att det är kul, och för att det hjälper fantasin framåt. (Sätter man upp bilderna på anslagstavlan är det som om man har sina karaktärer lite närmare.)

Ibland har jag fått något litet bilduppdrag, Bilder till någon broschyr eller medlemstidning. Någon liten utställning har det också blivit. Men det var faktiskt fem år sedan sist. (När vårt hus brann ner så brann alla bilder upp, och sedan dess har jag faktiskt inte försökt ställa upp staffliet.)

Numer har jag inte riktigt tid att rita och måla, tycker jag. Eller så har jag det. Så jag tog fram ett par kolstift idag och satte mig en stund med kaffekoppen. 

Det kanske går i alla fall att rita lite fast man börjar bli tant. Faktiskt tror jag att man kan göra ett par egna illustrationer rätt som det är. Men jag är ringrostig, och får nog börja med att kladda igång rithanden.

Andra hobbies, som stickning till exempel har jag aldrig lyckats vidare bra med. Har mest blivit halva tröjor och så där. Men att rita fyller nästan samma funktion, vad gäller avkoppling menar jag.

Man kan förstås inte klä sig i en teckning. 

Men det kan man inte i en halv tröja heller :)

Ha det fint!

/ Therese

Insnöad

Nu är vi där igen. När man vaknar är världen vit. Inte bara på marken. Utan för fönstret snöar det från höger till vänster. Skogen på andra sidan fältet utanför mitt fönster syns inte alls.
Dags att skotta snö.
Nåväl lika mycket snö som ifjol har vi ju inte. Då var det mer än en meter här hos oss.
Jag pulsade jämt runt med snö upp till låren kändes det som. Lovisa tog en bild av mig då jag stod vid växthuset med snö upp till midjan. Sedan rev jag ner snön från växthusets tak med hjälp av snöspaden, då hade jag plötsligt snö hela vägen upp under armarna och kom knappt upp därifrån. Fick hålla på en lång stund innan jag kom ur den fina fälla jag fixat åt mig själv :)

Jag går ut och skottar nu i alla fall. Drar breda stigar med snöbjörnen i det drygt decimetertjocka lagret som fallit på gårdsplanen under natten. Snön är på väg att bli tung, det är varmt, bara en halv minusgrad och snart är det kramsnö. Hela tiden snöar det mer. Lägger sig på glasögonen och rinner ner i nacken.
Som publik har jag en hund med en snömössa på sitt stora lurviga huvud, och fjorton får som står vid staketet och följer min minsta rörelse.
Kommer hon med mat nu då? Nä...Det var bara snö. Men nu då...Bää...snö igen... Suck.

Februari lider mot sitt slut. Snömånaden enligt bondepraktikan.
Snart är det mars. Det ser jag fram emot.

Hoppas ni har en fortsatt bra söndag!

/Therese

Fötter som fluffiga moln. Stora fötter. Smulans tassar är lika
stora som mina händer :)

Kaffe

Jag är fånigt förtjust i kaffe. Har druckit det sedan jag var liten då min pappa satte fram kaffe och hårt bröd med prästost i gryningen när han skulle iväg på jobbet, eller ut på jakt.

Och när jag var jätteung och började jobba i hemtjänsten fick man dricka en sällskapskopp hos varenda pensionär man besökte om dagarna, och det blev några stycken. Man blev helt impregnerad inifrån med Gevalia, och småkakor.

Nu brukar jag skoja med Nissen nio år, "Ska du ha en kopp kaffe?"

Fast jag tror ju inte på allvar att han ska svara ja. 

Han kan ju välja på äppeljuice och mjölk, och varm choklad nästan jämt.

Men han och en hög med legogubbar håller mig sällskap då vi fikar, och det tycker jag om.

En annan sak som är lite fånig med mitt kaffedrickande är att jag väljer kopp efter humör. 

Plockar en ur skåpet, men ställer fort nog tillbaks den och tar en annan istället, om det inte känns som koppen för dagen.

Då är det tur att det knappast finns två koppar i skåpet som är likadana. 

Nu undrar ni ju förstås vart jag vill komma med det här?

Jo, jag tänkte ju att det går att jämföra med hur man läser också.

Jag har oftast minst två böcker på gång samtidigt. Två helt olika, och gärna någon kokbok eller faktabok också. (och någon tidning) Och så när jag får en stund över och ska sätta mig och läsa ett slag så väljer jag precis som med kaffekoppen. Det som känns mest rätt för stunden. 

Som passar humöret. 

Är det någon fler än jag som gör så här? :)

Nissen läser Trolldomsakademien, Iskeppet

Vi fortsätter med vår högläsning Nissen och jag. Fortfarande är det mest jag som läser, och Nissen som lyssnar. Men enligt vår plan, för att han ska få mer flyt i läsningen så ska han läsa lite för mig också, även om det bara är några meningar, så det gör han. Om han inte är för trött förstås. För då borrar han bara ner sig under täcket och så lyssnar han. Är det extra spännande brukar hela täcket komma krypande som en mask närmare och närmare mig.

Igår läste vi ut Trolldomsakademien, andra boken, som heter Isskeppet. 

Den är lika fantasifull som sitt färggranna omslag. 

Jag måste säga att jag gillar de här klara, nästan självlysande färgerna.

Nissen tyckte att boken var spännande. Fast ibland hade han lite svårt att hänga med i svängarna kring eleverna Miranda, Orville, Emmi och den röda kanindraken Potopor. Som alla är elever på den magiska skolan i Trolldomsakademien Morwhale. 

Det bästa med trolldomsakademien tycker Nils är att rummen kan byta plats, och det finns ett riktigt mystiskt arkiv, där det finns så mycket böcker att bok-skred kan uppstå. 

Den bästa biten av boken var nog slutet tyckte han, då blev det riktigt spännande. 

Nissen ger Iskeppet 3 av fem flygande skepp.

Men ett extra plus för omslaget!

Research

En sak man jämt måste tänka på när man skriver berättelser som man hoppas att någon annan ska läsa är ju att detaljerna är korrekta. 

Själv kan jag fastna i läsningen av en bok och ha lite svårt att komma vidare när jag märker att något haltar. Som att folk har kläder på sig som liksom inte stämmer med tidsepoken, eller att huvudpersonen ändrar ögonfärg mitt i boken :) (Det minns jag från en romantisk bok jag läste som ung. Hur den vackra hjältinnans stora himmelsblå ögon blev drömskt smaragdgröna.)

En gång må vara, är texten annars både välskriven och spännande så struntar man i det och läser vidare. Men händer det flera gånger i samma text tröttnar man lite. 

Då är det ju bra att försöka hålla koll på sin fakta när man skriver själv. Det är faktiskt lättare sagt än gjort.

Just nu funderar jag på när telefonen uppfanns, och när den kom till Norrbotten. När järnvägen drogs och vilka år de olika linjerna stod klara. För fastän jag skriver en berättelse som utspelar sig i nutid, så finns det händelser bakåt i tiden som påverkar det nutida livet för huvudkaraktärerna. 

Så jag googlar om lok. Och om telefonledningarnas historia. Om hur kyrktorn är konstruerade inuti. 

Det var länge sedan jag befann mig inuti ett. Ja jag vet, det låter ju lite mossigt :) 

Men jag har faktiskt jättekul!

Då jag skrev på Korpmåne läste jag en massa om kraftverk och turbiner. Fast scenen som utspelar sig i ett gammalt kraftverk är rätt kort. Och så fick jag läsa på om månfaserna.

Sedan måste jag lära mig hur ett fågelskelett är uppbyggt, för att riktigt kunna känna från insidan hur Seth transformerades till en Korp. 

Folktro och magi har jag också läst om. Och om spöken.

När vi bodde i Kanada och jag skrev på uppföljaren till Korpmåne, (som inte blivit utgiven ännu,) ägnade jag massor av tid åt att lära känna samhället och naturen på Newfoundland. Folktron och naturfolken forskade jag också om. Och om Newfoundlands spännande pirathistoria.
Gick på museum och föreläsningar gjorde jag också, besökte små landsbygdsbutiker, klättrade på klippor och åkte båt. För jag ville verkligen att man skulle känna att man var där på riktigt när man sedan läste den del av boken, och kanske andra berättelser också som utspelar sig i de miljöerna.
Det är otroligt hur mycket närmare man kommer en plats när man ser den med både öppna ögon och ett öppet hjärta. Så att jag trivdes så himla bra där och kände mig så hemma kanske jag hade skrivandet att tacka för. Det där med att man ser och upplever, och försöker komma ihåg så att man kan dela med sig gör ju faktiskt att man får en mycket bättre upplevelse själv.
Det tar jag med mig nu efteråt också.

Fast den bästa magin, och de allra mest spännande spökhistorierna är på något sätt ändå de man hört berättas. Spänningen i en återberättad historia, om något som kanske verkligen har hänt slår det mesta man kan googla sig till! (och spöken, det har jag nog träffat några styckna genom åren.)

Det är kul det där med hur det man ser hör och läser, liksom morfas om inuti en och sedan kommer ut på ett annat sätt filtrerat genom ens fantasi och erfarenheter. 

Men nu får ni ursäkta denna pladdrande och rätt insöade Mockträskare.

För nu ska jag googla vidare. 

Om åska!

Ha det fint!

Therese

Morgonpromenad med vovven.

Bästa brorsorna

Tänk vilken tur jag har som har två grabbar. En lite mindre och en som är stor.

Som trots att det är skillnad i ålder trivs så bra ihop. 

Nisse ser upp till Abbe, och Abbe tar sig tid med Nisse. 

Pratar om saker som den här mamman inte riktigt begriper sig på. (läs konsolspel)

Och som fajtas på snöhögar med käppar till svärd och tefat (sådana man åker på) som sköld.

Fast han har jobb och en liten etta inne i stan.

Och när jag sitter vid köksbordet och skriver berättelser, frågar jag ibland grabbarna borta i soffhörnet om råd, och då får jag svar från två helt olika synvinklar. 

Det är riktigt kul! :) 

Ha det fint!

Hälsar Therese