Klippt och klistrat

Ibland blir jag så trött på datorn att jag skriver ut sidorna och tar dem med mig någon annan stans.

En bunt papper som ska redigeras och en penna kommer man rätt långt med, särskilt om man är utomhus och solen skiner för fullt. Hade man haft laptopen med sig hade bildskärmen sett helt svart ut, men så här funkar det ändå. På sätt och vis blir det dubbeljobb förstås. Fast jag gillar den där lite handgripliga känslan.

Här har jag klippt och klistrat någonstans i början av arbetet med Korpmåne. Då tyckte jag att det var jobbigt att hålla hela texten i huvudet och rulla den upp och ner för att redigera.(Är lite mer van nu något år senare.)

När jag förstorar upp fotot och läser ser jag textbitar jag senare tagit bort, och totalt glömt bort också.

Det är lite kul.

Nu ska jag äta våfflor!

Ha det fint!/T

Dagens korp

Skissat

När jag diktar ihop karaktärer till en berättelse brukar jag skissa av dem som de ser ut i mitt huvud.
(Ofta hugger jag tag i första bästa papper. Inte sällan ett sprättat kuvert eller en servett.)
Det blir lite som personliga minnesanteckningar, som hjälper till i gestaltningen, och så är det kul.
Fast ibland är det svårt att göra den där första skissen. För jag kan veta så himla väl hur en karaktär går, men inte precis hur hans näsa ser ut. Ibland är det rösten som kommer fram, så att jag verkligen hör precis hur den låter när jag tänker mig att karaktären pratar, eller skriker.
Seth (från Korpmåne) till exempel, hans hållning och sätt att röra sig såg jag väldigt tidigt. Hade väl knappt hunnit börja på berättelsen. Det var till och med så att jag gick bakom en ung man på stan i Luleå och tänkte att den där grabben går nästan som Seth, och han har samma hållning. Gitarren stämmer också, fast Seth har smalare ben.
Då hade jag förstås varit tonårsmorsa i rätt många år så det var väl inte så konstigt att den biten föll sig naturligt.

I vårt hem fanns ett par gamla koffertar fulla med gamla manus och serier, och annat jag knåpat ihop från det att jag var väldigt ung. (Fram till dagens lite mer patinerade dito.)
Där fanns också hundratals skisser dagböcker, foton och brev.
Allt brann upp förstås när vårt hus brann ner julen 2012. Kvar fanns ett par manus i min laptop och några skisser jag fotat av fanns i kameran som jag hade med mig.
Det var till att börja om på nytt.

...Och mitt i ögat, en bild av henne själv.

Ha det fint! /Therese

Ett gammalt montage fanns kvar i
datorn. Inte så fint kanske, men bra
 för minnet. När jag ser den här
minns jag hur jag tänkte då,

Ord och sånt

Hej alla nitton läsare! (Det tar sig)
Hoppas att ni har haft det bra idag.
Själv har jag funderat. Det är ju så att jag håller på att färdigställa ett manus, men med facit i hand om hur förlagsprocessen går till så inser jag ju att det här...
Det kräver mer jobb än jag trodde.
Så, jag har börjat från början igen. Kollar igenom så att min förkärlek för sådana här små anhopningar med prickar... Inte tar överhanden. (Älskar att avsluta meningar så... Liksom hängande i luften...)
Kollar igenom att alla allitterationer (ordlikheter) verkligen behövs, så det inte blir så så där överdrivet överanvänt eller rent av överambitiöst...Ja ni förstår säkert vad jag menar.
Man har sina språkliga favoritgrepp.
Det kräver en hel del "fundrationer" kan jag lova.

och det här är vad jag ser då jag vänder blicken från skärmen...

Min kanske främsta kritiker...
Fröken Smulan. "Skriv helst inte alls
säger hon. Du är sååå tråkig när du gör det!"
Ska vi leka?!

Två läsare idag, och så lite kärlek.

Hej alla mina två läsare!

Idag har jag haft två läsare här på bloggen.
Ingen större folksamling kan tyckas. Men det är ju inte därför jag skriver.
Faktiskt, (och det är ingen hemlighet) så skriver jag för att jag tycker att det är roligt!
och för att jag gärna vill dela med mig.

En liten blombukett kan man ju alltid dela med sig av.

Ingen kan ju ha undgått att märka att det var Alla hjärtans dag i lördags.
Själv fick jag två blombuketter inslagna i papper. Sambon lade dem i bilen och sedan på köksbordet. Fast han glömde att ge dem till mig. Hihi. Tillslut satte jag dem i vatten. Förstod ju att de var till mig för att det var alla hjärtans dag, och då sa sambon. "Javisst ja, dom där är dina." :)
Nej, jag tror inte att serenader är hans grej, och det är nog tur när man tänker efter.

När jag var arton jobbade jag inom hemtjänsten på mitt första "riktiga" jobb. Där fanns en gammal dam, en bra bit över åttio som älskade kärleksromaner. Ni vet sådana där som finns vid kassorna i mataffärerna och alltid har ett omslingrat kärlekspar på omslaget. (Alltid överdrivet snygga.)
Om mornarna skulle denna söta tant ha hjälp ur sängen, till toaletten,och sedan frukost och när det var klart ville hon berätta. Och det hon med sådan glädje och inlevelse berättade om, var vad som hade hänt sedan sist i kärleksromanen hon höll på att läsa.
Allt fick man veta och ibland rördes hon till tårar när hon redogjorde för huvudkaraktärernas svårigheter innan de slutligen fick varandra.
Då böckerna var utlästa gav hon dem till mig, så att jag kunde läsa dem ordentligt och jag som såg hur viktigt det var för henne att få dela med sig kunde ju inte säga nej tack. Så jag tog dem alltid med mig och läste dem ibland också. Men det blev aldrig samma sak.
Grejen var den att böckerna blev så mycket bättre när hon återberättade dem, än de var när man bara läste texten som den var. Hon hade liksom talangen att lägga till och dra ifrån på rätt ställen och fylla i det som var platt med äkta känsla.

Några dylika publikationer.

Det är måndag idag, veckans bästa dag!
Tänk, en hel vecka fylld av möjligheter ligger framför dig.

Ha det fint!


Kommentera gärna du som hittar hit, det är jättevälkommet!

Skriva på Café? På en Hemingwrite?

Är det en kliché? Författaren som sitter på Café dagarna i ända och författar med något svårmodigt i blicken och bordet fullt av kaffefläckade och hopskrynklade ark. Definitivt. 

Fast bara för oss som är lite äldre skulle jag tro. (Vi urgamla som levde innan paddornas och smarta telefonernas tid. )

Då jag var i övre tonåren brukade det ibland sitta en kille på Café i vår stad. Han skrev på papper förstås, och så där romantiskt svårmodig såg han ut, Jag undrade om han verkligen skrev något eller om han bara liksom satt där och höll stilen. Jag gjorde mig en extra runda och försökte tjuvkika, skrev han något eller var det bara telefonklotter? Efter att ha sett hans kråkfötter var han avslöjad tyckte jag. Avgjort telefonklotter. Konstig raggningsteknik var min dom. 

Så här efteråt tänker jag att han kanske hade läxor, eller faktiskt flyttade från stan och blev författare på riktigt. Och om det verkligen var en konstig raggningsteknik så funkade den ju. Och vem var jag att döma som själv gick runt med färg på händerna och försökte se konstnärlig ut...:)

Med tiden hittade jag ett Café som passade mig. När vi bodde på Newfoundland hade jag ett ställe i St.Johns där jag gärna blev kvar lite för länge. Rocket. Här fanns alla sorters människor från salta fiskare till kostymnissar, hipsters, tonåringar och tanter i hatt. På tisdagar spelades irländsk folkmusik av frivilliga musiker, och på torsdagar hade man trumcirklar på övervåningen. Ljudet transporterades ner genom det gamla flervåningshuset i trä och man fick en sådan där underligt levande känsla i kroppen. Som om allt var ett. Byggnaden och alla i den.Trumslagen som hjärtslag, i ett hus på Nordamerikas äldsta gata. 

Här brukade jag skriva, ofta någon timme innan butikerna öppnade på morgonen, eller medan jag väntade på bussen efter en tur på någon av närområdets vandringsleder.

Jag hoppas verkligen att jag inte såg ut som om jag försökte verka varken romantisk eller svårmodig. (Hur fånigt hade inte det varit...)

Just nu håller jag på och redigerar precis den texten. Jag hoppas den innehåller något av Rockethusets energi. Men det får andra avgöra, så småningom.

Vad tror ni om en sådan här förresten?

Hemingwrite. En dator/skrivmaskin utan distraktioner.Med mekaniskt tangentbord.

Bara för skrivande. Texten lagras i moln och den går på batteri som ska hålla en månad. 

Så man ska praktiskt taget kunna emigrera till en hydda i skogen i flera veckor medan man färdigställer sin bestseller. (Eller till något Café med tveksam tillgång till eluttag.) 

Den här finns inte i handeln ännu och jag undrar om den kommer att blir en hit om/när den kommer ut. (Skulle vara kul att prova.) 

Den ser rätt cool ut. Men vad liknar den? En gammaldags läderportfölj eller en skrivmaskin? Eller en skrivmaskin av läder, eller galon?

Och den här bilden är givetvis lånad.

Nu måste jag kila!

Höns som kackar och får som bräker och allt det där...

Ha det fint!

/Therese

Nattens drömmar

När en ny idé till en berättelse dyker upp gör den det ofta som en dröm.
Det man hittar på på nätterna är ju ofta så skruvat att man inte skulle drömma om att tänka så i vaket tillstånd.
I natt drömde jag att jag hittade en bebis i en glassfrys, en sådan där GB-frys med skjutbara glasluckor ovanpå. Jag plockade upp barnet som var gammeldags lindat. Det hade blå läppar och såg dött ut men piggnade till då jag fått upp det. (Obehagligt! Vaknade och hade svårt att somna om.)
Där har man början till en berättelse. Inte en så trevlig en kanske, men fullt duglig att spinna vidare på.

För en tid sedan drömde jag om en person som träffades av blixten och överlevde. Den berättelsen har jag börjat nysta i. Har skrivit några sidor och har tanken i huvudet att det kanske kan bli en bok. Hela ramhandlingen i drömmen var för intressant för att låta sig glömmas bort.
Men vi får se. Inget är givet så här i starten.

När jag skrev Korpmåne drömde jag om en person som stod i en månskensskog och skrek för sina fulla lungors kraft. Då hade jag redan fått påhälsning flera gånger av den halvtama korp som blivit min inspiration till den här berättelsen.
Vem skriker i skogen och varför tänkte jag, och vad har det med korpen att göra? Redan där var berättelsen i gång och nästan omöjlig att stoppa.

Korpen "hjälper" mig med texten genom att sitta
på växthustaket och titta ner på mig
genom glaset. Egentligen tiggde den fika.

Då min dotter Lovisa var fjorton skrev jag en berättelse åt henne (till födelsedagspresent på femtonårsdagen) som även den började med en dröm.
En liten flicka tittar ut genom sitt lekrumsfönster och ser en man promenera på grannhusets höga tak. Hon ropar till sin storasyster "Hanna, Hanna det står en kille på taket!"
Gestalten stod där som en skuggfigur mellan skorstenarna, och sedan var han plötsligt borta.Vart tog han vägen? Föll han ner?
Vem var mannen på taket?
Det räckte till mer än tre hundra sidor. Fast någon riktig bok blev det inte den gången.
Men vi hade kul i alla fall. Lovisa och jag.

Drömmar kan vara riktigt spännande.


Just nu drömmer jag vakendrömmar om kaffe och kladdkaka. Det är ganska lätt fixat, för kakan är bakad och klar, men den drömmen räcker nog inte till någon historia...Eller kanske...


Ha det fint!

Therese

Hurra! Korpmåne får positiva recensioner (och jag vadar runt i massor av snö)

Jag är insnöad på alla möjliga sätt just nu.
Snön här på gårdarna når mig upp till ljumskarna där det inte är skottat, och där den drivit upp av vinden, betydligt högre än så.
Då är det tur att man kan ta sig en kopp kaffe och sätta sig vid datorn en stund när man kommer in efter ett pass med snöskyffeln.
Ett par fina recensioner för Korpmåne piggar upp!
Så här skrev Sara på Beas bokhylla;

"Den nordliga miljön passar för övrigt bokens magiska sagotema perfekt, med sin kyla och sitt mörker. Författaren skriver väldigt målande och det bidrog stort till bokens framgång hos mig. Den kändes som något mer än bara en i raden av ungdomsböcker på övernaturligt tema, även om jag verkligen gillar just den genren. Dessutom är det förstås extra kul att läsa en bok som utspelar sig i Sverige. Det släpps inte allt för många svenska böcker om magi och övernaturliga väsen varje år. I alla fall inte på de stora förlagen. Men med boken Korpmåne har Opal hittat en riktigt pärla."

Att Sara dessutom själv var djurälskare som barn precis som Saga, och högtidligt begravde vart enda dött smådjur hon hittade, precis som mig var ju ett extra plus. (Hade en kyrkogård för humlor när jag var åtta...)
http://beasbokhylla.se/2015/february/korpmane.html

Bokhusets recension var också roligt läsning.
http://bokhuset.ax/2015/02/04/korpmane/

Ha det fint var du än är!

/Therese

Första recensionerna

Hoppsan! Nu börjar de första recensionerna trilla in. Spännande!
Det är knappt man vågar titta efter vad det står. Fast man gör ju det i alla fall. Och om det står något bra, då är det BRA.
Jag vet inte om man kan vara riktigt förberedd så här som nybörjare.
Det är nog bara att ta det som det kommer och tänka att vad som än sägs så är det bra för framtida projekt. Först ut av tidningarna var Trelleborgs Allehanda. Jättekul och lite oväntat att få första recensionen så långt söderifrån.
Bland annat stod det så här;
"Henriksson har dock ett rytmiskt och lättillgängligt språk. Stämningsfullt och med stor omsorg mejslar hon fram beskrivningar och upplevelser- särskilt kontakten mellan djur och människa."
Förutom detta vackra tycke Johanna Fries att texten hade tjänat på att stramas upp, och kanske det. Det ska bli intressant att se det samlade utlåtandet då fler läst och tyckt till. Jag är här för att lära och tar till mig allt, både ris och ros med största intresse. Här kan man läsa recensionen i sin helhet;
Recension i Trelleborgs allehanda
Den första bloggrecensionen har också kommit, Linn på " ett liv med Canon och böcker som tyckte till. Så här skrev hon; Första bloggrecensionen
Nu har också några vänner och bekanta hunnit läsa och det är nästan ännu mer spännande.
Idag ringde en god vän som läst klart. En pigg dam på dryga sjuttio som inte bangade för att kasta sig in i en tonårsvärld med magiska inslag. Och hon var nöjd! och lite förvånad. Sade att hon fått säga till sig själv på skarpen att lägga ner boken för att ha kvar en stump till nästa dag. Jaa! Hurra! Tänkte jag. Någonstans inom alla bor det en ung människa, så är det bara.

I morgon ska jag leverera en bok och lite bokmärken till en sjätteklass som ska ha högläsning.
Ska be att få utlåtanden sedan. Det kommer att bli otroligt spännande det också!

Ha det fint!

/T

Hamnskiftare

"Om du fick välja ett djur att förvandlas till vilket skulle du välja då?" frågade jag Nisse 8 år.
"Ett lejon och en örn" sa Nisse. "För dom är kungen av allt."
"Över människorna också?" undrade jag. "Mmm" sa Nisse. "Fast människorna fattar inte det.
Lejonen och örnarna är coolare. Människor kan vara lite töntiga."

När jag var liten ville jag kunna bli en varg. Det var innan alla vargdebatter förstås, och innan jag själv blev fårägare. När jag tänker efter kanske jag vill bli en varg i alla fall. En vargflock har en intressant social struktur och vargar är kloka djur.
Fast mest vill jag nog bli en fågel.
En korp kanske.

Tips på berättelser för unga med hamnskiftare/formskiftare som tema är exempelvis;
Maggie Stiefvaters Shiver triologi. Frost, Feber och För evigt på svenska. Där har vi vargförvandling.
Och Kanadensiska Kelley Armstrongs böcker av vilka endast Biten, (med varulvstema) finns utgiven på svenska (2005). Jag läste hennes Darkness rising serie på engelska då vi flög fram och tillbaka mellan Sverige och Newfoundland. Var ovan med att läsa böcker på engelska och lade nivån vid ungdomsböcker för att komma igång, vilket var en bra idé. Särskilt den första boken fångade mitt intresse med en liten ovanlig vinkling på temat.
När det gäller hamnskiftande karaktärer så har vi en favorit här hemma, Sirius Black i Harry Potter förstås, inte att förglömma. Nisse 8 år döpte ett svart litet lamm till Sirius i våras och hans bror fick heta Severus.

Ha det fint!/T

Hej där... Ja just du!

Boksläpp och första signeringen

Vad är ett boksläpp egentligen?
Kanske är det att ta hissen upp till taket på Hotell Bodensia och släppa ner en bok...

Nej...
Det är nog snarare så här;

Att berätta sig själv och om boken och vad som ledde fram till den.

Och läsa lite... som gammal fritidsfröken, så gillar jag att läsa högt. Det är tur.
Betydligt mer nervöst var det att hålla själva "föredraget".

Efteråt var det signering hos den lokala bokhandeln. Bok och Bläck.

Vilken underlig känsla. Att äntligen vara där och få signera sin första bok.

Just den här kvällen var det snöstorm. Då jag och barnen packade in oss i bilen för att ta oss in till stan föregicks färden av idogt skottande. Det kommer nog bara tre på boksläppet tänkte jag med en viss känsla av hopp, det skulle ju bli färre att göra bort sig för.
Alla andra har nog snöat in. Fast jag hade fel.
Tur. För det var jättekul.

Ha det bra idag!
Bästa hälsningar/
 Therese

När vi åkte hem på kvällen hade vi nästan ingen väg att åka på
den hade snöat och drivit igen. Trettio cm snö på.
Det blev att hålla tungan rätt i mun och sikta ordentligt.
Vid det laget var jag så glad att jag
fixat "släppet" att väglaget kunde kvitta.
Här är Lovisa morgonen efter.