Vilda vildar, månljus, och strilande regn. När man läser de som finns kvar av mina ungdomsdikter kan man ju börja fundera på om jag kanske borde ha blivit meterolog?
Hittade en som min pappa sparat.
Hittade en som min pappa sparat.
En tonårsdikt. |
Så här går dikten på fotot.
Om kvällen
Å, min kära
Om jag kunde vara
nära dig i kväll.
När mörkret faller utanför
och skymningen är blå
å, min kära kunde jag få finnas
hos dig då.
När vinden kastar björkens grenar
mot mitt fönster
och allt i månljus
gör på väggen i mitt rum
ett sällsamt mönster.
Å, min kära
om jag kunde vara nära dig i kväll.
När allt är stilla runt omkring
och natten faller på
å, min kära kunde jag få finnas hos dig då.
Jag fortsatte att skriva ner tankar och känslor i diktform, och gör det fortfarande ibland. Mycket är självbiografiskt, men inte allt. Ibland är det någon av karaktärerna från mina böcker som kommer till tals med en dikt. Sedan brukar inte dessa få komma med i böckerna. Men de förstärker min egen bild av personen jag skriver om.
Jag har nog sparat tillräckligt med poesi för att få ihop till en samling i bokform. Inte för att jag vet vem som skulle vilja läsa den?
Nu för tiden är väl stilen på det skrivna lite annorlunda än dikten här ovanför. Men så är det också många år som har förflutit sedan jag skickade in mina alster till Nsd.