Inget är som väntans tider

Det här med skrivande är nästan lite som graviditet brukar jag tänka.

Det lilla embryot växer där inne i ens själ och hjärta. På kvitton och lappar. I block, och i datorns vindlingar. 

Så känner man sig plötsligt redo, och iväg åker det sköra lilla manuset till förlag. 

Och man väntar, och väntar.
För förlagen som får in tusentals manus om året behöver tid på sig att ta sig igenom "buntarna."
Ofta tar det flera månader innan man får svar.
Det kan bitvis vara en nervös väntan.
Hur står det till med manuset egentligen? 

Var det riktigt, riktigt klart när jag skickade in?

Kunde jag ha gjort det bättre?
Om jag gjort sådär istället?
Eller?

Sedan får man kanske ett refuseringsbrev, eller tre. (Eller tretton ... om man varit flitig med att skicka in.)

Men man är envis, så man ger inte upp.
Istället arbetar man om. Tar kanske hjälp av testläsare och lektör, och så skickar man till förlag på nytt.
Och man väntar, och väntar.

Och då.
Pling i inkorgen.
Man vågar knappt öppna när man ser att det är ett förlagsmejl.
Men så står det;
Vi tycker att ditt manus är bra, och vill vill gärna ge ut det. 

Wohoo!! Det ska bli en bok!

Fast inte just nu. 

För nu ska texten arbetas igenom på nytt, riktigt ordentligt så att man får en så bra bok som möjligt. 

Och man väntar lite till, får besked från förlaget om vad som behöver göras.
Man drar ifrån, och lägger till, skickar tillbaka, och väntar.
Inlaga och omslag ska göras. Och då börjar det bli verkligt.
För när den kommande boken har ett utseende börjar det närma sig.

När sedan boken väl är tryckt känns det lite som om den fötts.

En förlossning har ägt rum.  

Ens bokbarn finns. 

Som har så mycket utav en själv i sig.
Och man hoppas så innerligt att den ska kunna stå på egna ben.
Att den ska finna sina vänner, bli omtyckt, kanske älskad rent av, och kanske mest av allt att den ska finnas där för någon som behöver den. 

Nu är jag där. 

Jag har fått ja. 

Och jag jobbar om. 

Och jag väntar. 

Ibland brukar jag tänka att det är tur att jag som ensambarn redan tidigt tränade mig i den ädla konsten att vänta. Jag blev rent av superbra på det.
För jag lärde mig att aldrig ha tråkigt.
Och det är något jag har haft stor nytta av genom åren.

Inget är som väntans tider.

Och vad jag fick ja på?
Det ska jag snart berätta för er.

Ha det fint därute!
/Therese