Hemma i byn (och lite Jordskott sådär)

Hej och välkommen in i min värld.

Eller åtminstone in i en liten del av den.

Vi går in genom den här dörren.

Att det är dörren till ett mjölkskåp spelar ingen roll.

 
En liten Norrbottnisk by.

Det är där jag bor. Den är som den är. En sjö en å, och  några berg. Några gårdar som det bor folk i och några som står tomma och bara minns. Ödegårdarna, som för inte så länge sedan var fulla med liv.

 ...och så skogen runt omkring.

Allt härute kan med fantasins hjälp bli nästan precis så mysigt eller så "skrämmande" som man vill att det ska vara. Kanske är det därför jag fortfarande tycker att den här platsen är så fascinerande efter alla dessa år.

Att låta världen få vara lite ner magisk mellan varven. Tänka, när man går i skogen med hunden att det kanske finns något annat där. Något oknytt som tittar på en.
Lite Jordskott så där.

Och att för en stund se lite mer i vardagen än bara det som finns för ögat.

Som i mitt fall annars är en evig rad av strumpor som ska spelas strumpmemory med i tvättstugan, och bilar som krånglar och allt det där vardagliga. Skolbussar som ska väntas på och middagar som ligger olagade i frysen.
Ja, ni vet.
Så när inspirationen understundom tryter.
Då går jag ut.

Mysigt eller skrämmande?

Eller så går jag över till Pellgårn, (mitt "föräldrahem") som står där och förfaller i sin törnrosasömn, och väntar på bättre tider.
Där kan man sitta, åtminstone om sommarhalvåret och skriva en stund medan vinden viner i knutarna.

I öppenspisen ser man en av min fars alla manicker.
En anordning av rör som skulle sprida ut värmen bättre.
Han brukade berätta sagor om Skogsrået förresten. 
Hon som var vacker som en sommarmorgon framifrån, 
och hade ett stort hål i ryggen.

Ha det fint!/T