Sega gubbar på signeringen

En karamellskål måste man ha. Fast man har tandvärk.

För det ser liksom roligare ut med lite färgglada karameller på bordet där det sitter en tant omgiven av boktravar.

Sedan är det förstås en och annan som kommer fram för att smaka. Småttingar mest.

Och så ställer dom världens knasigaste och smartaste frågor.

Som ifall jag har läst min egen bok, och var jag har köpt godiset, och hur gammal jag är.

Det är liksom hur sött som helst när en fyraåring frågar hur gammal man är,

och när man svarar att man är 47 tycker de att det är jättegammalt. Ungefär lika gammalt som om man var hundra...eller tusen år kanske. 

Sedan får man berätta vad boken handlar om, och det är nåt som barn kan förstå.
Det där med magi och saga fattar alla ungar. Genast är de med på noterna och jag kan berätta om flickan och pojken och korparna och den elaka häxan.
Och barnen fyller i så där som barn gör.

Där är det istället lite svårare för vuxna. Med magi, menar jag, och med saga.
Folktro, brukar jag säga då. Eller fantasy, ja det där beror ju på åldern på den som frågar.
Eller stilen kanske. Ålder är ju som bekant mest bara en siffra.

Så det är inte en deckare? Frågar någon.

Inte precis svarar jag. Fast det finns de som sagt att den är spännande i alla fall.

Signering pågår :)

Ett foto publicerat av Therese Henriksson (@therese_henriksson) Apr 25, 2015 kl. 4:53 PDT

Så värst många böcker sålde vi väl inte denna gång. Men pratstunder blev det många.

Och så blev jag erbjuden att prata i närradion. Om det blir något av det återstår väl att se. 

Antar att jag får komma över det faktum att jag tycker min egen röst låter helskum.

(Ni vet när man hör en inspelning med sig själv och tänker Nä... Låter jag så där?)

En gullig dam plockade upp boken och luktade i den och så sa hon att "Jaa, den luktar bra.

Jag luktar alltid på böcker. Köper inga som inte luktar rätt..."

Äldre böcker brukar lukta gammal källare, det vet jag, loppisnörd som jag är. Och morfars böcker luktade alltid cigarrcigarett. 

En del luktar nytt. Men att de kan lukta rätt hade jag nog missat. 

Min tand är lagad nu förresten, fast nu är dom sega gubbarna slut.

Dom riktiga gubbarna som kom förbi i lördags var inte sega alls. 

Mest lite småfinurliga sådär.

Det snöar för fullt ute nu ser jag, (trots att vi är i slutet av april) då är det läge för en kopp te.

Vi hörs!

/ Therese

Världsbokveckan

Igår var det Världsbokdagen och det delades det ut gratis böcker på biblioteket.

Både äldre biblioteksböcker och boken Kautokeino, En blodig kniv, av Lars Petterson, delades ut till alla som ville ha.

Trevligt när böcker som kanske annars skulle ha kastats får nya ägare tycker jag.
(Själv har jag jättesvårt att kasta böcker.)
Fast ett par personer plockade på sig kassvis med böcker från bokbordet.
Det verkade lite girigt så där. Känns mer som att man borde ta en eller två böcker med sig hem...Ja så det räcker till fler.
Eller vad tycker ni?

I alla fall så är det bra att kommunen och Norrbotten uppmärksammar den här veckan.
För läsning är viktigt. Och kul, när man väl får kläm på det.
Själv ska jag tillbringa en del av lördagen hos den lokala bokhandeln Bok och Bläck, med signering och förhoppningsvis också lite skönt surr. Kom gärna förbi!
Jag blir jätteglad.

Ha en strålande dag!

/ Therese

Hemma i byn (och lite Jordskott sådär)

Hej och välkommen in i min värld.

Eller åtminstone in i en liten del av den.

Vi går in genom den här dörren.

Att det är dörren till ett mjölkskåp spelar ingen roll.

 
En liten Norrbottnisk by.

Det är där jag bor. Den är som den är. En sjö en å, och  några berg. Några gårdar som det bor folk i och några som står tomma och bara minns. Ödegårdarna, som för inte så länge sedan var fulla med liv.

 ...och så skogen runt omkring.

Allt härute kan med fantasins hjälp bli nästan precis så mysigt eller så "skrämmande" som man vill att det ska vara. Kanske är det därför jag fortfarande tycker att den här platsen är så fascinerande efter alla dessa år.

Att låta världen få vara lite ner magisk mellan varven. Tänka, när man går i skogen med hunden att det kanske finns något annat där. Något oknytt som tittar på en.
Lite Jordskott så där.

Och att för en stund se lite mer i vardagen än bara det som finns för ögat.

Som i mitt fall annars är en evig rad av strumpor som ska spelas strumpmemory med i tvättstugan, och bilar som krånglar och allt det där vardagliga. Skolbussar som ska väntas på och middagar som ligger olagade i frysen.
Ja, ni vet.
Så när inspirationen understundom tryter.
Då går jag ut.

Mysigt eller skrämmande?

Eller så går jag över till Pellgårn, (mitt "föräldrahem") som står där och förfaller i sin törnrosasömn, och väntar på bättre tider.
Där kan man sitta, åtminstone om sommarhalvåret och skriva en stund medan vinden viner i knutarna.

I öppenspisen ser man en av min fars alla manicker.
En anordning av rör som skulle sprida ut värmen bättre.
Han brukade berätta sagor om Skogsrået förresten. 
Hon som var vacker som en sommarmorgon framifrån, 
och hade ett stort hål i ryggen.

Ha det fint!/T

Så kul! Korpmåne har blivit månadsbok.

Idag är jag jätteglad, för solen skiner. (Gårdagen började med snöstorm, 10 april till trots.)
Och så tycker jag att det är roligt att Korpmåne får vara månadsbok hos Barnens Bokklubb.

Så här ser månadstidningen ut för tonårsläsarna;

Klicka så kan du läsa hela tidningen. Där finns beskrivning av boken, textutdrag och en intervju med författaren :)

Kolla vilka underbara mönsterböcker! Djurens rike och Den förtrollade skogen.
Egentligen är jag lite emot målarböcker, och för det egna skapandet.
Men samtidigt måste jag säga att inspiration kan aldrig vara fel,
 och hjälp på traven i sitt skapande kan man behöva lite nu och då.
Jag är sugen på att beställa dessa till Nisse och  mig.

http://www.barnensbokklubb.se/   

Påskens magiska måne över vår by

Önskar er en riktigt bra dag!
/Therese