Där alla manus brann upp

Det var många timmars arbete som brann upp när vårt hus brann ner för drygt två år sedan.
Tänk alla timmar av arbete någon hade med att fälla träden det timrats av. Att köra hem timret med häst och släde, att bila stockarna, alla timmar av timrande.
Någon samlade mossan som drevades mellan stockarna också, och någon murade murstocken av tegelsten de själva bränt.
Huset vi bodde i var byggt i slutet av sjuttonhundratalet och vid någon tidpunkt flyttades det till den plats där vi bor idag.
Senare byggdes det också ut och återigen drog någon hem timmer från skogen för att bygga ytterligare ett par kammare. Då sambon tog över var gården sliten och för liten också för oss, och under åtta år renoverade vi och byggde ut den en gång till. Vi var nästan klara. Fast helt klara skulle vi aldrig bli, innan elden kom och tog allt.

Något annat som aldrig skulle bli riktigt färdigt var alla manus jag påbörjat under åren.
Några var nästan alldeles klara. En del av dem fanns bara skrivna i block, andra fanns i den stationära datorn. Ytterligare några hade sparats på extern hårddisk och usb-minnen, eller hade skrivits ut i bunt.
Fast allt detta fanns inuti samma rum.
Där fanns en berättelse på nästan tvåhundra sidor om en person som under en semester utomlands lyckades med konststycket att bli fångad i tiden. En som handlade om en tonårskille som bodde på en båt med sin alkoholiserade pappa (problem, problem...) och en annan handlade om en man som trodde att han mördat någon och därför gav sig av på en vansinnesfärd genom ett somrigt Norrbotten.
Där fanns också det allra första försöket jag gjorde till att skriva en roman. Jag var fjorton och berättelsen handlade om en stum och föräldralös kille i min egen ålder som åt av andras sopor och bodde under en trappa.(Mycket sorgligt! :)

Det var många timmars skrivande som gick upp i rök. Fast när jag tänker på det känns det ändå som om den egentliga förlusten av arbetad tid, om det nu är något som kan förloras, är de timmar som lades ner av de som lade grunden till gården. Av de som slet i skogen och timrade med muskelkraft. Av de som inte bara byggde huset själva utan också tillverkade verktygen de använde för att få det på plats. De som själva blandade till väggfärgen med limfärg och pigment och målade väggarna i köket tjusigt dalmantinprickiga med dalaröda krumelurer under taklisten.
(Detta hittade vi i köket under sju lager tapet.
Tyvärr har jag inga bilder kvar som illustrerar tjusigheten, förstås.)

Ibland tänker jag trots allt att det skulle vara kul att  ta upp en av de där gamla idéerna igen.
Börja från början på en av berättelserna och se vart vägen bär.

Ha det så bra!/

Therese