En ny hundvalp i huset

Får jag lov att presentera Bamse. Eller Bodahöjdens Viljestarka Vallmo som han också heter.
Bamse är en Pyrenéerhund från Kimstad i trakterna av Norrköping, och jag hoppas att han kommer att trivas på vår gård här i Norrbotten.
Han kom till oss den åttonde juli, och sedan dess har han växt en hel massa, och busat ännu mer.
Men han är en snäll, smart och go kille.
(Smart bland annat på det sättet att när han kissat på golvet går han genast in i badrummet och tittar i toalettstolen.)
Som bäst håller han och vår andra hund Smulan, som är en korsning mellan Pyrenéer och Berner Sennen, på att hitta en rytm och en form för hur de ska leva ihop. Jag tycker att det går bra.
De blir bägge två trötta klockan tio på kvällen, och de stiger upp kvart i sex för det mesta.
De vill äta samtidigt, och Bamsen har fått Smulan att bli mer busig och upptäckarlysten.
Hon är ju ändå en bekväm dam på fem år. En författarhund som gärna legat och snarkat vid mattes fötter när matte skrivit bok. Men med en ny valp i huset kan det plötsligt bli brottningsmatch i stället.
Det är inte något som Smulan är van vid. Men med Bamse ser man att hon balanserar sin styrka och låter honom vinna, tills det blir för mycket. Då lägger hon myndigt ner honom.
(Än så länge. Han kommer nog att bli en bjässe!)
Just nu ligger de och snarkar sin förmiddagslur.
Då är det skrivtid för mig.

Första fotot av Bamse hemma i Mockträsk. Det var en trött valp som hade
åkt bil genom nästan hela Sverige. 

Fröken Smulan är känd för att vara ganska noggrann med rättvisa. Det vill säga att om någon
annan får något gott eller blir kliad så ska hon genast han samma. Lite mer av samma. Men med
Bamsen har hon varit otroligt tålmodig. 

En av de första promenaderna. Bamse var  nästan tolv veckor och
vägde fjorton kilo. 

De är ganska lika. Och söta när de sover. 

Nycklar, sommarnätter och en tant med magiskt tänkande

Tänk dig att du är barn, det är sommarlov, och i din farmors gamla föräldrahem, ett hus från sjuttonhundratalet finns ett skåp som alltid har varit låst.
Det där skåpet. Ingen vet vad som finns i det. Och inga nycklar verkar passa.
Ni är några barn, kusiner och stuggrannar, som tillbringar sommaren ihop, och en av de där regniga dagarna bestämmer ni er för att skåpet ska upp. Det måste ju finnas något spännande i det.
En hemlighet. En skatt till och med!
Ni letar nycklar, samlar ihop så många ni kan hitta, och provar dem en och en.
För varje nyckel som sticks in i låset stiger hoppet, nu!
Men nej ...
Hemligskåpet förblir låst.

Så kommer hösten, vintern, en ny vår, och det blir sommar igen.
Ni är ett år äldre nu. Armar och ben är längre och mopeden går varm på skogsvägarna.
Men en av sommarlovets allra ljusaste midnattsolsnätter bestämmer ni er.
Det är dags att ge skåpet ett nytt försök.
Ni diskuterar innehållet. Varför har skåpet varit låst så länge?
Tänk om där finns ledtrådar till något större?
En skattkarta? Smycken? En samling kärleksbrev till en gammal släkting från någon känd person? Magiska trollformler, så hemliga att ingen känner till dem? Papper som visar att ni egentligen är arvtagare till en förmögenhet i Amerika?
Nycklarna samlas ihop igen. Några skruvmejslar och hårnålar provas också i bästa tevedeckarstil.
Spänningen stiger. Det ska gå!
Men inget händer. Låset vägrar. Ni står där och stirrar på den tysta mörka skåpdörren.
Hemligheterna finns kvar, fnissar åt er ur mörkret.

Som vuxna har vi ibland pratat om det där skåpet. Skrattat lite åt våra idoga försök att öppna det.
Mints hur det var, då när vi var tio-tolv år, och sommarloven var långa.
Vi har till och med stått där vid skåpdörren och ryckt lite i den med våra egna barn som nyfiket tittat på. Men den har alltid förblivit stängd.

Det gamla huset är delvis mitt nu, och skåpet kan jag göra hur jag vill med.
Jag har sagt att jag nog ska åka förbi någon loppis eller auktionskammare och se om jag kan få tag på en nyckel. Eller på Tradera kanske?
Då kan jag ju använda skåpet. Fylla det med egna hemligheter, eller med bokstäver kluddade i block.
Det vore väl bra?

Så en natt nu i juni, när dimman steg ur dikena, och jag hade glömt att gå och lägga mig, kom barndomsminnena plötsligt för mig.
En tanke nästlade sig fram.
Gå in i Pellgårn. Ta nyckeln ur hörnskåpet i kammaren och prova om den passar i hemligskåpet.
Nästa tanke svarade den första.
Ingen idé. Den nyckeln provade vi alldeles tillräckligt många gånger som barn.
Men prova ändå! Tjatade min positiva sida. Den kanske passar nu?
Haha, jag fnissade högt åt mig själv. Okej!

Tanten som är jag skuttade över tuvorna, tog sig in i det obebodda och sovande huset, klättrade över ett litet berg av banankartoner med böcker i, och plockade åt sig nyckeln ur det lilla supskåpet i kammaren.
Sedan fick jag bana mig fram mellan köksbord och bokhyllor undanställda för framtida bruk.
Hemligskåpet stod där som förut.
Barndomens somrar svävade över den tysta salen. Det var nästan så att jag kunde höra våra irvrigt viskande röster genom lagren av år, och genom dammet som virvlade i nattljuset.
Jag visste ju att nyckeln inte passade. Vem som helst kunde ju se att den var alldeles för stor.
Ändå försökte jag sätta den i låset. Den gick inte ens in.
Men så gjorde den plötsligt det.
Jag stirrade på låset. Hur?
Magi!
(Ja, jag vet, som vuxen ska man ju inte tro på sagor och trolleri, men blir man författare så kommer man liksom undan med att behålla barnets magiska tänkande så länge man vill! Fniss!)
Jag vred runt. Det gick trögt.
Men så klick!
Där stod jag, alldeles själv, mitt i tystaden, och hade låst upp barndomens hemligskåp.

Vad fanns inuti?
Luft!
Inga gamla skattkartor, hemliga kärleksbrev, magiska trollforlmer eller diamantringar för den delen.
Jag letade för säkerhets skull efter lönnfack, och sniffade lite i skåpet.
Den under så lång tid fänglsade skåpluften luktade som 1943, tänkte jag.
Instängt och lite kryddpeppar.
Snart hade den slunkit ut och blandats med rummets sommarnatt.

Borde jag ha öppnat skåpet?
Ett litet sommarnattsmysterium kanske är en skatt i sig?

Pellgården i sommarnatten.

Workshop hos Summervibe

Jag hade turen att få hälsa på en dag hos Summervibe i Hertsö centrum i Luleå. 
Projektet som Rädda barnen står bakom kom till för att skapa en trygg och meningsfull fritid för sommarlediga barn och unga.
På torget fanns en streetbasketplan, möjlighet till dans, en musikstudio i ABF´s kulturhusvagn, och en "bokkiosk". Det fanns även möjlighet att skapa och pyssla. 
Sommarjobbande unga vuxna höll i aktiviteter och bjöd barnen på vattenkrig, glass och melon denna varma dag. 
Alldeles i anslutning till torget ligger Hertsöns fina bibliotek och det var genom dem jag fick möjlighet att vara med.

Så jag som packat min gamla rutiga dramatenvagn full med egna böcker och material till "bokpyssel" fick ta stunden som den kom och improvisera utifrån antalet barn, ålder och intressen.
Här på bilderna spelar vi ett "hitta på en berättelse-spel" med hjälp av bilder/tidningsurklipp och en tärning. I högarna finns alla sorters personer och platser, som gjorda för att sätta igång fantasin. 
Vad kan det bli när tärningen och fantasin får samspela?
Idéerna haglar över bordet. En deckare?
Ja, någon är mördad i ödehuset och privatdetektiven Rick (oklart varför han gick runt och bar på en pilatesboll) tar sig dit med sin hundvalp. En blivande polishund med suveränt luktsinne.
Men skurken, en korrumperad polis (som tydligen är bagare också) motarbetar honom. 
Hur ska mordet kunna lösas? Kommer detektiven Rick att klara sig? 😀
Nu är det bara att skriva ner berättelsen. 

Tack så jättemycket för att jag fick komma!
Superstort tack till er grabbar som tog en paus från basketen och var med på workshopen.
Ni fick mig verkligen att sakna mitt gamla jobb som fritidspedagog. 
Bilderna är från Summervibes Instagram.