Om minusgrader i ungdomslitteraturen. Recension av Kyla och Så jävla kallt, i både HD och Sydsvenskan

Under rubriken Minusgrader i ungdomslitteraturen recenseras Lova Laksos debut Så jävla kallt, och min bok Kyla. Recensenten Elin Nilsson har huttrat sig igenom de båda böckerna. 

Hos Barnens bokklubb kan man köpa dessa
böcker som ett paket.
 https://www.barnensbokklubb.se/13-sa-javla-kallt-kyla

Lova Laksos bok fick beröm för sitt elastiska språk, och recensenten såg fram emot att läsa mer av henne:

" ...Och vad gäller gestaltning är språket i ”Så jävla kallt” en ordentlig d-vitamininjektion. På en gång rått och melodiskt vilar det något Stina Stoorskt över det, om än mer lättillgängligt. Lova Lakso är en författare med absolut gehör för språkets elasticitet. Men dilemmat för ”Så jävla kallt” är, passande nog, avsaknaden av värme."

 Elin Nilsson tyckte att Kyla var svår att lägga ifrån sig:

”Kyla” är oerhört spännande och härligt omöjlig att inte sträckläsa. Gestaltningen känns visserligen lite platt när det gäller de äldre i grannbyn, som knappt berörs av att samhället har stängt ner och som har svårt att förstå ungdomsslang. Men ungdomarna själva är omsorgsfullt gestaltade, och det är huvudsaken. Språket kanske inte sprakar som hos Lakso, men sträckläser gör man likväl.

Både i ”Kyla” och ”Så jävla kallt” får snön och kylan utgöra det yttre motstånd som behövs för att sätta igång de inre konflikterna. I ”Så jävla kallt” är kylan inte bara där, den är också levande, som en förkroppsligad motståndare i en tonårings krig mot de begränsningar livet bjuder på. Även i ”Kyla” utgör snön naturligtvis ett motstånd, men i mer konkret bemärkelse."

https://www.hd.se/2019-03-17/minusgrader-i-ungdomslitteraturen
https://www.sydsvenskan.se/2019-03-17/minusgrader-i-ungdomslitteraturen

Littfesten blev ett hostigt soffhäng

Vi packade redan på tisdagen tolvåriga bokkaraktären Astrid Nilsson och jag. Så att vi skulle ha allt klart i god tid inför Littfesten i Umeå, som gick av stapeln två dagar senare. 

Vi skulle samåka åka dit tillsammans med ett par andra författare från Norrbotten, Cecilia Larsson Kostenius, och Irene Strålberg, och så skulle vi stå vid Idus och Visto förlags bord, dit även Umeåbon Stellan Linder skulle ansluta. 

Astrid var taggad förstås, hon som har tänkt bli författare och allt. 

Och jag tyckte att det skulle bli så kul att få representera just böckerna om henne, Skrivtävlingen och Astrid, Astrid, under Littfesten. Och förstås att stå vid bokbordet tillsammans med härliga kollegor och deras böcker. 

Fast ibland går det ju förstås inte riktigt som man har tänkt sig, och dagen innan vi skulle åka vaknade jag med förkylning. (Och en basöst som fick hunden att börja skälla!) 

Den utvecklade sig till något influensaliknande som skulle kräva massor med tid i soffan, te med honung. Och kostymdramer, från BBC.

Nu, en och en halv vecka senare börjar jag vakna ur min dvala. Fortfarande med minst sagt udda stämma!

Jag har haft något av ett Jane Austen-maraton. Hunnit se Stolthet och fördom, hela tv-serien från -95. (Välidgt roliga personporträtt! Prästen Mr Collins är nog min favorit ur serien, när det gäller att gestalta "mänsklig dårskap".) Jag såg även långfilmen med Kiera Knightley som Elisabeth Bennett. Och filmen Emma med Kate Beckinsale i huvudrollen. 

För att få lite variation hostade jag mig igenom ett antal avsnitt av kanadensiska serien Travelers på Netflix. 

Den är bra! Skådespelarna gör det mesta av handlingen som går ut på att själar/medvetanden från framtiden skickas ner i nutida kroppar, just i det ögonblick som personen hur som helst skulle ha avlidit. De nya medvetandena som bildar ett team är på uppdrag. Att rädda världen från att bli så förstörd som den är i framtiden. Ja, det låter ju helt flummigt. Men det är det inte. 

Idag är första dagen jag inte känner mig så där helt slut sedan flunsan satte fart. Så trots att bihålorna protesterar ska jag åka och handla lite idag. 

Sedan blir det skrivtid. 

Hälsningar från ett soligt och snörikt Mockträsk.

Om berättande och Kyla i Dagens Nyheter

"Vad gör man när strömmen går och det är trettio grader kallt ute? Och mamma och pappa har åkt till Thailand? Ungdomsthrillern ”Kyla” är en obehagligt trovärdig ”Flugornas herre” för vår tid", skriver Lotta Olsson i Dagens nyheter. 

Ur DN

Kanske är jag snarare en berättare än en författare, alltid lite osäker på om texten når fram dit den ska. Osäker på om orden i skriven form tar sig till de inre prången hos läsaren, där de liksom hittar hem. Där läsaren kan engagera sig så pass att denne upplever spänning, kärlek, oro, igenkänning, eller vad det nu må vara.
Jag har växt upp med berättande människor. Min "trapperpappa" hade vacker handstil, men svårt med att få orden i rätt ordning. När han skrev alltså.
När han berättade historier var det en helt annan sak.
Med en röst som gjord för sagor flödade orden som vårbäckar, som vinande granskogar under höststormar, likt snöflingor som landade med nästan ljudlösa dunsar på min vintermössa, för att sedan dundra som sommarnattens åskväder.

(Ja, man kan ta till naturen för att beskriva honom. Han tillbringade hur som helst det mesta av sin tid i den.)
Hans vilda sagor var så spännande, alltid med en karaktär man kände med, och det där är väl litegrann måttstocken för hur jag vill skriva.
Men det går ju inte att skriva så! 

Allt blir blekt i jämförelse, så jag har försökt hitta min egen "röst" istället. 

Och när någon läst och gillat mina böcker, eller när jag får en bra recension för något jag skrivit blir jag alltid förvånad. Men väldigt glad. Då känns det som att jag är på rätt väg i alla fall.
Särskilt som nu när Kyla fick vara med i DN.

 "Therese Henriksson förmedlar skickligt strömavbrottets effekter på en rad områden, och precis som i ”Nedsläckt land” eller i Lars Wilderängs prepperthriller ”Stjärnklart” är de mänskliga relationerna ett stort problem. Krisen tar fram många goda sidor hos människor, men det finns också de som är beredda att gå väldigt långt för att rädda sig själva. Therese Henriksson faller inte för frestelsen att göra barnen till superhjältar, utan låter dem vara just svagare och mer sårbara inför en hotfull vuxen," 

skriver Lotta Olsson vidare i recensionen. Och just det här med att barnen inte upplevs som superhjältar känns viktigt. Inte för att de inte är hjältar i alla fall. Utan för att det här med hjältemod också kan rymmas i det lilla. I små saker, som vilka ord man väljer att säga, särskilt de som sitter långt inne. Och i handlingar som man egentligen inte vågar, men som kanske hjälper någon annan. 

Flugornas herre förresten, jag läste den för länge sedan under skoltidens obligatoriska klassikerläsning. Har inte läst den sedan dess, och inser nu att jag borde läsa om den med ett vuxet perspektiv. 

Det kan bli intressant.
https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-kyla-ar-en-ungdomsthriller-om-ett-kansligt-samhalle/

Önskar er allt det bästa!

/T

Lärarförbundets årsmöte och ett bokprat

För ett tag sedan var jag inbjuden till lärarförbundets årsmöte på hotell Bodensia i Boden för att prata lite om det här med skrivandet.

I grunden är jag ju fritidspedagog. I själ och hjärta är det något jag alltid är, vare sig jag skriver böcker eller inte.
Under bokpratet berättade jag om min väg till skrivandet. Den som började med att vår lågstadielärare läste Madicken högt för klassen. Jag kände igen mig i Abbe Nilsson, han som hade en pappa som drack och var lite som min. Och den känslan av igenkännande gjorde att jag ville bli författare sedan.

Bilden till höger kommer från filmatiseringen. 

Jag blev också vald till mötets ordförande, så det blev till att läsa upp dagordningen och slå klubban i bordet när det behövdes. Det här var något jag var lite nervös för innan. För inte hade jag någonsin tidigare varit ordförande på ett årsmöte. Och inför så mycket folk!
Jag hade inte behövt oroa mig. Det gick bra. Visserligen sa jag fel någon gång. Och vid ett tillfälle avbröt jag revisorn innan hon hunnit läsa igenom hela den ekonomiska rapporten.
Men, men ... Ska man lära sig något nytt är det säkert ingen dum idé att göra det omgiven av hundratals lärare.
Nu har jag lärt mig hur man är årsmötesordförande.
(Bättre sent än aldrig.)
Och jag sålde sjutton böcker på kuppen!
Vad ska man lära sig härnäst?

                                                             Ha en fortsatt fin dag!

Här signeras det böcker till fackordföranden som gästade mötet i Boden, där hon
pratade till (och peppade!) den församlade lärarkåren just denna kväll.
Länk till Johanna Jaara Åstrands Instagramkonto

Kyla i Expressen

"Likt moderna Frostmofjällsbarn får de således klara sig bäst de kan, med rudimentära kunskaper om ficklampor, eldning och ett liv utan wifi. En romanidé helt rätt i vår klimatmedvetna och katastrofberedda nutid. Och visst är den väl genomförd. Henriksson stannar inte vid den nog så spännande situationen, utan skrapar också frosten från fönstren in i sina figurers känsloliv och relationer", skriver Martina Montelius.  
Så "coolt" hon lägger orden, recensenten. 
Och så glad jag blir av att läsa.

Man kan inte ta för givet att ens bok ska få bra recensioner nämligen, inte ens att den ska få några alls. Och särskilt inte i en större kvällstidning. Och man kan hoppas, men inte vara säker på, att den som recenserar boken har fått med sig den bild av innehållet som man som författare har tänkt sig att förmedla. 
Så därför värmer så klart den här kylslagna förmuleringen extra mycket:

"Framför allt är detta en berättelse om överlevnad, praktisk och själslig, när det vi tar för givet utan förvarning rycks undan. Vill man kan man läsa den som en uppbygglig saga om att vi klarar mer än vi tror, men bäst gör den sig som verklighetsnära mardrömsfantasi och stelfruset skoteräventyr kryddat med en knivsudd sorg och en skvätt välkyld tonårskärlek."

Länk till artikeln i webbexpressen

Hoppas ni har en alldeles förträfflig dag!

Allt gott/T

Några av barnen från Frostmofjället ur filmen från  1945. 

I podden Lunch med Montelius pratas det om kultur kontra dokusåpor och där nämns även Kyla i samnband med tv-serien Nedsläckt land.
https://www.expressen.se/kultur/podcast/dokusaporna-sysslar-med-extrem-forenkling/