"Näh", sa jag när albumet bara låg där mitt i allt. "Nä... Det där albumet har ju brunnit upp. Det brann ner med vårt hus julen 2012..."
Men jag hade fel. För albumet var på riktigt, och hur konstigt det än kan verka att jag inte sett det på hela fem år så låg det där nu. Rakt framför näsan på mig.
Men jag hade fel. För albumet var på riktigt, och hur konstigt det än kan verka att jag inte sett det på hela fem år så låg det där nu. Rakt framför näsan på mig.
Det här är ett av mina bästa minnen. Vi åkte sovvagn. Till Stockholm. Det var sjuttiotal och mitt första äventyr, och jag hade givetvis min magiska bandspelare med mig. Den jag fått av moster Kina. På den kunde man trycka på rec och play berätta in vilka historier man ville, för jag hade fått en hel hög med kasettband också.
Pappa och jag turades om med berättandet. Han berättade för mig, och för alla andra ungar som ville höra på. Och ungar fanns det. Tåget fullt, och i vår kupé flockades de. För det fanns en pappa där (som nästan såg ut som tevedeckaren Baretta tyckte de), och han berättade. Sagor om gengångare, mördare och magiska djur. Vissa av berättelserna var nog inte särskilt lämpliga för barn, och givetvis var det därför alla ungar älskade dem.
Den lilla killen på bilden minns jag inte vad han hette. Han gillade mest det där med rec och play har jag för mig. Det är nog därför det inte sitter något band i på bilden.
Pappa och jag turades om med berättandet. Han berättade för mig, och för alla andra ungar som ville höra på. Och ungar fanns det. Tåget fullt, och i vår kupé flockades de. För det fanns en pappa där (som nästan såg ut som tevedeckaren Baretta tyckte de), och han berättade. Sagor om gengångare, mördare och magiska djur. Vissa av berättelserna var nog inte särskilt lämpliga för barn, och givetvis var det därför alla ungar älskade dem.
Den lilla killen på bilden minns jag inte vad han hette. Han gillade mest det där med rec och play har jag för mig. Det är nog därför det inte sitter något band i på bilden.
Min pappa. Leif. Han var så mycket. Ibland för mycket.
Fast bara när han drack, och trots att drickandet under många år styrde våra liv har jag för länge sedan förlåtit honom för det.
Fast bara när han drack, och trots att drickandet under många år styrde våra liv har jag för länge sedan förlåtit honom för det.
Han hade ett sätt att slå hål på världens floskler och fånigheter med bara ett par väl valda ord. En sorts torr lågmäld humor som jag saknar mycket. Men Jag behöver bara tänka, "vad skulle pappa ha sagt nu?", så är han liksom där igen, och då måste jag ju skratta. Ja, vad sjutton skulle han ha sagt om...
Haha...
Just det. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar