Klantiga jag

Gårdagen var intressant. Lyckades klanta mig i vanlig ordning. Började dagen med att tappa mobilen i fontändammen vid byagården. Plask! Tur den är röd så den syntes i grummelvattnet med alla grodynglen. Fortsatte med att försöka fånga en tupp som flyttat in i Smulans hundkoja. Det blev en galen jakt där tuppen landade på min axel, och sedan rivstartade från min arm. Aj!
Vidare till Max-restaurangen för lunch. Vet ni att deras servetthållare kan anfalla? Passa er, för om man drar lite för snabbt så öppnas luckan på framsidan och så flyger det servetter över hela golvet! Jag orsakade servettkaskad! Fick hjälp av en snäll man som sa att sådant händer honom hela tiden. 
Stackare där. Det är pinsamt att vara klantig.
På badhuset lyckades jag förstås inte få badkortet att funka. Lär mig aldrig vilken grej man ska blippa det mot. Det blev en smärre kö bakom innan jag fick det att fungera med hjälp av personalen. Jag menar... Alltså. Hur länge har badhuset funnits? Tjugo år minst. Tycker liksom jag borde ha kläm på det där vid det här laget. Tur i alla fall att jag inte tappade nyckeln på djupa delen i bassängen också. Det har hänt ett par gånger, och då måste man be personalen att komma med bultsax. De har en på lager som tur är. 
Sist lånade jag den och klippte låset själv. :D
Annars gick badet finfint. Att jag råkade boxa en kille på näsan då jag sträckte på mig i bassängen, det gick ju bra. Han märkte det nog knappt.
Får vi hoppas.
Det där med att vara klantig blir liksom en livsstil tillslut.
Men det finns en klar fördel med den. Det är avväpnande då folk flinar åt en, och nästan alltid får man hjälp, eller ett par ord på vägen, och det är faktiskt inte så illa.

Tupp i hundkojan som är en lekstuga. Bilden är suddig på grund av nyligen
badad mobil.