Gästbloggaren; Hemma hos Lovis : En tvärhand hög

Lovisa gästbloggar träffsäkert om kroppsideal;

En tvärhand hög

Jag är 151 cm lång. Ni kanske kan tänka er att den där sista cm är väldigt viktig när man inte har så många att komma med. Jag har alltid varit kortast i klassen, och det har nästan alltid varit jobbigt då det var viktigt att inte vara annorlunda i skolans värld. Jag var ju redan en pluggis, nörd, eller opopulär som alla sade. Jag minns någon gång på mellanstadiet, kanske i 4:an, då vi alla en och en fick ställa oss framför whiteboarden och så ritade fröken ett streck ovanför huvudet för att markera hur långa vi var. Varför vi gjorde det har jag ingen aning om. Men jag minns att jag tittade på mitt lilla streck och skämdes och kände tårarna bränna bakom ögonen när jag tryckte tillbaka dem. Kanske var jag på den tiden 142 cm. Jag kan inte påstå att jag blivit mobbad eller retad för min längd. Men det flög alltid förbi någon kommentar. " lillan, kortis, oj vad kort du är, är man inte dvärg om än är så kort?..." En klapp på huvudet, en arm på huvudet då någon roat använde mig som armstöd. Jag vet inte om ni kan tänka er hur nedvärderande det känns att bli klappad på huvudet, även om personen som gör det inte menar det så, och kanske bara gör det för att de tycker att man är liten och söt. Det känns som om man inte kan bli tagen på allvar, folk trodde inte att man kunde vara arg, eller svära till exempel. Det var jobbigt fram till gymnasiet. Någonstans där accepterade jag min längd, och gick över till att vara nöjd och trivas i min kropp. Där var kortis kommentarerna mer vänliga och jag brydde mig inte så mycket eftersom jag tyckte om personerna i min klass och kände mig uppskattad och omtyckt av dem. Då började jag själv skämta om min längd och jämförde mig med andra för skojs skull.

Tänk på kommentaren " Oj vad kort du är". Är det en komplimang? Är det en taskig sak att säga? Varken eller? När jag har fått höra det ibland tänker jag typ  "No shit Sherlock, jag VET att jag är kort, du behöver liksom inte påminna mig..." Något annat jag brukar reagera på är när någon säger eller skriver en kommentar på en bild till någon "vad smal du är!". Detta är menat som en komplimang eftersom idealet är att man ska vara smal (gärna lagom lång också). Jag blir alltid irriterad, du vet inte om personen har ätstörningar och du uppmuntrar en självdestruktiv inställning, du vet inte om personen vill men inte kan gå upp i vikt. Mest troligt blir personen glad för kommentaren. Men jag blir irriterad. 

Jag vill vara smal, jag är smal, men ibland petar jag i det mjuka och tittar mig i spegeln och undrar om den är för plufsig bara för att jag fikat lite mer på sista tiden. Då blir jag så ledsen och irriterad att jag faktiskt tänker så. Att jag är så påverkad av dagens kroppshets och orealistiska ideal. När jag kommer på mig själv med att göra så tänker jag ofta "nä, jag är jättefin, jag älskar min mage, tänk vad bra den är med eller utan plufs!" 

Det jag vill komma fram till med detta inlägg är att jag tycker det är enormt viktigt att tänka sig för innan man kommenterar någon annans kropp. Du vet inte om personen i fråga har det jobbigt med sin kropp, har blivit mobbad eller något annat. Det kan förstås hända att personen älskar sin kropp och är trygg och säker i sig själv. Men ärligt talat tror jag inte att det är det vanligaste alternativet. Säg hellre något annat. 

Säg hellre att du är glad att se personen, kommentera energin och utstrålningen, något i personligheten... Det är svårt, jag vet. Man vill gärna säga vad fin/snygg du är, för man tycker ju det. Jag blir alltid glad av att höra att någon tycker att jag är fin. Men det är ju så inpräntat i oss att det är så man ger komplimanger. Jag vill tro att vi kan utmana oss att ändra på det, och väva in lite mer viktiga komplimanger. Beröm personen och inte utseendet. 

Länk till Lovis blogg;
http://hemmahoslovis.blogspot.se/

Texten finns också hos Krönikan.se

Vill du läsa en bok på temat kan jag tipsa om den här;
http://www.adlibris.com/se/bok/kroppspanik-fett-logner-och-sjukt-onodig-angest-9789127135864