Det är ingen hemlighet att jag förutom prickar och rutor (och grejer som inte har varit nya på evigheter) dras till vissa färger...
En färg...mest.

Inser plötsligt...Alltså... Det här är ju löjligt. 😄 #välmatchat #skrivande #röttärsnyggastefärgen #julenvararäntillpåska pic.twitter.com/zN4xYH2pip

— Therese Henriksson (@ThereseHenriks) 19 mars 2017

Gästbloggaren; Hemma hos Lovis : En tvärhand hög

Lovisa gästbloggar träffsäkert om kroppsideal;

En tvärhand hög

Jag är 151 cm lång. Ni kanske kan tänka er att den där sista cm är väldigt viktig när man inte har så många att komma med. Jag har alltid varit kortast i klassen, och det har nästan alltid varit jobbigt då det var viktigt att inte vara annorlunda i skolans värld. Jag var ju redan en pluggis, nörd, eller opopulär som alla sade. Jag minns någon gång på mellanstadiet, kanske i 4:an, då vi alla en och en fick ställa oss framför whiteboarden och så ritade fröken ett streck ovanför huvudet för att markera hur långa vi var. Varför vi gjorde det har jag ingen aning om. Men jag minns att jag tittade på mitt lilla streck och skämdes och kände tårarna bränna bakom ögonen när jag tryckte tillbaka dem. Kanske var jag på den tiden 142 cm. Jag kan inte påstå att jag blivit mobbad eller retad för min längd. Men det flög alltid förbi någon kommentar. " lillan, kortis, oj vad kort du är, är man inte dvärg om än är så kort?..." En klapp på huvudet, en arm på huvudet då någon roat använde mig som armstöd. Jag vet inte om ni kan tänka er hur nedvärderande det känns att bli klappad på huvudet, även om personen som gör det inte menar det så, och kanske bara gör det för att de tycker att man är liten och söt. Det känns som om man inte kan bli tagen på allvar, folk trodde inte att man kunde vara arg, eller svära till exempel. Det var jobbigt fram till gymnasiet. Någonstans där accepterade jag min längd, och gick över till att vara nöjd och trivas i min kropp. Där var kortis kommentarerna mer vänliga och jag brydde mig inte så mycket eftersom jag tyckte om personerna i min klass och kände mig uppskattad och omtyckt av dem. Då började jag själv skämta om min längd och jämförde mig med andra för skojs skull.

Tänk på kommentaren " Oj vad kort du är". Är det en komplimang? Är det en taskig sak att säga? Varken eller? När jag har fått höra det ibland tänker jag typ  "No shit Sherlock, jag VET att jag är kort, du behöver liksom inte påminna mig..." Något annat jag brukar reagera på är när någon säger eller skriver en kommentar på en bild till någon "vad smal du är!". Detta är menat som en komplimang eftersom idealet är att man ska vara smal (gärna lagom lång också). Jag blir alltid irriterad, du vet inte om personen har ätstörningar och du uppmuntrar en självdestruktiv inställning, du vet inte om personen vill men inte kan gå upp i vikt. Mest troligt blir personen glad för kommentaren. Men jag blir irriterad. 

Jag vill vara smal, jag är smal, men ibland petar jag i det mjuka och tittar mig i spegeln och undrar om den är för plufsig bara för att jag fikat lite mer på sista tiden. Då blir jag så ledsen och irriterad att jag faktiskt tänker så. Att jag är så påverkad av dagens kroppshets och orealistiska ideal. När jag kommer på mig själv med att göra så tänker jag ofta "nä, jag är jättefin, jag älskar min mage, tänk vad bra den är med eller utan plufs!" 

Det jag vill komma fram till med detta inlägg är att jag tycker det är enormt viktigt att tänka sig för innan man kommenterar någon annans kropp. Du vet inte om personen i fråga har det jobbigt med sin kropp, har blivit mobbad eller något annat. Det kan förstås hända att personen älskar sin kropp och är trygg och säker i sig själv. Men ärligt talat tror jag inte att det är det vanligaste alternativet. Säg hellre något annat. 

Säg hellre att du är glad att se personen, kommentera energin och utstrålningen, något i personligheten... Det är svårt, jag vet. Man vill gärna säga vad fin/snygg du är, för man tycker ju det. Jag blir alltid glad av att höra att någon tycker att jag är fin. Men det är ju så inpräntat i oss att det är så man ger komplimanger. Jag vill tro att vi kan utmana oss att ändra på det, och väva in lite mer viktiga komplimanger. Beröm personen och inte utseendet. 

Länk till Lovis blogg;
http://hemmahoslovis.blogspot.se/

Texten finns också hos Krönikan.se

Vill du läsa en bok på temat kan jag tipsa om den här;
http://www.adlibris.com/se/bok/kroppspanik-fett-logner-och-sjukt-onodig-angest-9789127135864

Nissen Läser Trolldomsakademien Spökslottet av Peter Bergting

Terminen är slut. Det är dags för Miranda, Orville och Emmi att gå skilda vägar över sommaren.

Men det verkar som om själva Trolldomsakademien vill annorlunda. Plötsligt slår dörren igen. Den är låst och går inte att öppna. 

Inuti byggnaden som tycks leva sitt eget liv händer allt märkligare och farligare saker. 

Det tre vännerna tillsammans med läraren Malda (som tidigare var demonprinsessan) och Bargesten Briar försöker finna en ny väg ut ur huset som nu tycks vara en livsfarlig labyrint med faror, monster och spöken lurande runt varje hörn.

Men vad är det egentligen som händer?

Och varför händer det?

Kommer de någonsin att lyckas lösa alla gåtor så att de tar sig ut i friheten och sommarlovet igen?

Jag är svag för spökhistorier och gillade den här bokens vilda idéer. 

Nils tyckte också att den var spännande. "Bäst med den här boken var alla konstiga karaktärer, som till exempel lyckokaksanden Era-bulgogi som serverade te och lyckokakor. Själva huset är också coolt, eftersom väggarna kan flytta sig mitt i allt" säger han.

I slutet av boken finns ett bestiarium som förklarar de olika sorternas monster.

"Jag ger den här boken tre av fem monsteransikten" hälsar Nils.

Det här är tredje boken i serien om Trolldomsakademien.

Författare och illustratör är Peter Bergting.

Antal sidor 189

Bokförlag Semic

Boken hos Adlibris

Allt gott från oss!

Skolbesök

Det var jättekul att komma ut till Björknäsgymnasiet och få prata för och med ett gäng fina ungdomar som läst och arbetat med Korpmåne.
Ungdomarna som har svenska som andraspråk har läst, skrivit läsdagbok och diskuterat texten allt eftersom. På så sätt har de kunnat dela varandras upplevelser av läsningen vilket är ett jättebra sätt att täcka upp de luckor man eventuellt har då man inte har hunnit läsa svenska så länge.
Dessutom, olika infallsvinklar på en text är alltid intressant. Hur man ser den utifrån sina egna erfarenheter och tankar.
Det var verkligen intressant att höra elevernas frågor och funderingar kring texten, karaktärerna och skrivandet.

Jag lärde mig massor och tar med mig det för framtiden!

Tack så mycket allihop!

Idag har jag träffat fina gymnasieungdomar med svenska som andraspråk som läst och skrivit om Korpmåne. Så kul! Tack alltihop! 😊 Today I met some great young people all fairly new to reading novels in Swedish. It was interesting to hear how the class read and worked with my book. 📖 📚 ❤ #läsning #skola #classroom #raven #Korpmåne #ravenmoon #skrivande #bookstagram #magiskrealism #fantasy #author #bokförlagetopal

Ett inlägg delat av Therese Henriksson (@therese_henriksson) Mar 1, 2017 kl. 6:28 PST