Hej, hopp i lingonskogen!
Så kunde man börja ett brev då jag var barn.
Brev skrev jag många. Lådvis och så skickade jag iväg de allra flesta. Fast inte riktigt alla.
De allra hemligaste gömde jag, och så hittade jag dem då jag var vuxen.
Då hade jag perspektiv på saker och ting och kunde se den yngre versionen av mig med både förståelse och förlåtelse.
Men det var inte lätt att vara ung och sprängfylld av allt som liksom inte rymdes i en.
Därför skrev jag också dagbok. Nu för tiden försöker jag mig på att skriva dagbok emellanåt, men det vill sig liksom inte. Går bara ett tag och sedan glömmer jag bort. Några dagar i april följs av september. Sedan brukar jag glömma bort dagboken helt. Kanske fyller Facebook, Instagram och bloggar den där funktionen idag.
Min egen mamma däremot skrev dagbok så länge hon levde. Både hennes och mina dagböcker brann upp då vårt hus brann ner häromåret. Inklusive alla brev. På sätt och vis var det bra. Orden fick vingar och flög till väders.
Alla besvikelser och sorger som beskrivits i ord fanns med ens bara kvar som bleknade minnen.
Mammas slit med ekonomin och pappas alkoholmissbruk sett ur hennes synvinkel behöver ingen läsa om i framtiden. Eller mitt slit som tonåring med att få pappa i säng om kvällarna.
Ska någon läsa om hur det var får det bli i fiktiv form.
Jag funderar på att skriva om det nämligen. Det hade varit enklare att göra det om inte dagböckerna brunnit upp. Men också svårare. För varje sida bar med sig minnen som kom upp till ytan då man läste och det hade förstås tagit fokus av det påhittade.
Jag har hittat ett par av mina gamla brevvänner från mellanstadiet på facebook förresten. De är vuxna nu! Nästan femtio. Fast i min hjärna är de inte mer än så där fjorton, femton år och ser fortfarande ut som deras egna barn gör idag.
Det är kul med internet mellan varven.
Nu är det dags att jobba vidare. Solen tänker kanske komma fram, men innan den gör det vill jag hinna skriva om en riktigt mörk alldeles påhittad dag i oktober.
Ha det fint!
/Therese
