Det där skåpet. Ingen vet vad som finns i det. Och inga nycklar verkar passa.
Ni är några barn, kusiner och stuggrannar, som tillbringar sommaren ihop, och en av de där regniga dagarna bestämmer ni er för att skåpet ska upp. Det måste ju finnas något spännande i det.
En hemlighet. En skatt till och med!
Ni letar nycklar, samlar ihop så många ni kan hitta, och provar dem en och en.
För varje nyckel som sticks in i låset stiger hoppet, nu!
Men nej ...
Hemligskåpet förblir låst.
Så kommer hösten, vintern, en ny vår, och det blir sommar igen.
Ni är ett år äldre nu. Armar och ben är längre och mopeden går varm på skogsvägarna.
Men en av sommarlovets allra ljusaste midnattsolsnätter bestämmer ni er.
Det är dags att ge skåpet ett nytt försök.
Ni diskuterar innehållet. Varför har skåpet varit låst så länge?
Tänk om där finns ledtrådar till något större?
En skattkarta? Smycken? En samling kärleksbrev till en gammal släkting från någon känd person? Magiska trollformler, så hemliga att ingen känner till dem? Papper som visar att ni egentligen är arvtagare till en förmögenhet i Amerika?
Nycklarna samlas ihop igen. Några skruvmejslar och hårnålar provas också i bästa tevedeckarstil.
Spänningen stiger. Det ska gå!
Men inget händer. Låset vägrar. Ni står där och stirrar på den tysta mörka skåpdörren.
Hemligheterna finns kvar, fnissar åt er ur mörkret.
Mints hur det var, då när vi var tio-tolv år, och sommarloven var långa.
Vi har till och med stått där vid skåpdörren och ryckt lite i den med våra egna barn som nyfiket tittat på. Men den har alltid förblivit stängd.
Det gamla huset är delvis mitt nu, och skåpet kan jag göra hur jag vill med.
Jag har sagt att jag nog ska åka förbi någon loppis eller auktionskammare och se om jag kan få tag på en nyckel. Eller på Tradera kanske?
Då kan jag ju använda skåpet. Fylla det med egna hemligheter, eller med bokstäver kluddade i block.
Det vore väl bra?
Så en natt nu i juni, när dimman steg ur dikena, och jag hade glömt att gå och lägga mig, kom barndomsminnena plötsligt för mig.
En tanke nästlade sig fram.
Gå in i Pellgårn. Ta nyckeln ur hörnskåpet i kammaren och prova om den passar i hemligskåpet.
Nästa tanke svarade den första.
Ingen idé. Den nyckeln provade vi alldeles tillräckligt många gånger som barn.
Men prova ändå! Tjatade min positiva sida. Den kanske passar nu?
Haha, jag fnissade högt åt mig själv. Okej!
Tanten som är jag skuttade över tuvorna, tog sig in i det obebodda och sovande huset, klättrade över ett litet berg av banankartoner med böcker i, och plockade åt sig nyckeln ur det lilla supskåpet i kammaren.
Sedan fick jag bana mig fram mellan köksbord och bokhyllor undanställda för framtida bruk.
Hemligskåpet stod där som förut.
Barndomens somrar svävade över den tysta salen. Det var nästan så att jag kunde höra våra irvrigt viskande röster genom lagren av år, och genom dammet som virvlade i nattljuset.
Jag visste ju att nyckeln inte passade. Vem som helst kunde ju se att den var alldeles för stor.
Ändå försökte jag sätta den i låset. Den gick inte ens in.
Men så gjorde den plötsligt det.
Jag stirrade på låset. Hur?
Magi!
(Ja, jag vet, som vuxen ska man ju inte tro på sagor och trolleri, men blir man författare så kommer man liksom undan med att behålla barnets magiska tänkande så länge man vill! Fniss!)
Jag vred runt. Det gick trögt.
Men så klick!
Där stod jag, alldeles själv, mitt i tystaden, och hade låst upp barndomens hemligskåp.
Vad fanns inuti?
Luft!
Inga gamla skattkartor, hemliga kärleksbrev, magiska trollforlmer eller diamantringar för den delen.
Jag letade för säkerhets skull efter lönnfack, och sniffade lite i skåpet.
Den under så lång tid fänglsade skåpluften luktade som 1943, tänkte jag.
Instängt och lite kryddpeppar.
Snart hade den slunkit ut och blandats med rummets sommarnatt.
Borde jag ha öppnat skåpet?
Ett litet sommarnattsmysterium kanske är en skatt i sig?
 |
| Pellgården i sommarnatten. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar